Nostalgi

Maken har fått tillgång till gamla filmer från sin barn- och ungdom. Hans pappa var en flitig filmare från 30-40-tal och framåt och det mesta har nu förts över på dvd. Från en av dem har mannen lyckats stoppa tiden och tagit fram tre stillbilder på ett av sina nostalgiobjekt.

Året är 1963 och av en "gubbe" familjen kände har han fått som gåva ovanstående Pontiac, årsmodell 1935. Farbrorn tyckte han kört färdigt och maken, vars första bil detta inte var, blev ju glad förstås. Idag säger han: Åh, om man bevarat den där, den hade varit värd en förmögenhet idag.

Jag har trixat lite med bilderna i Picasas redigeringsprogram för att se vilken effekt som ger bäst tidskänsla. Bildkvaliteten kan man inte göra något åt, man får vara glad att det finns bevarade rörliga bilder!

Hos psykiatern. Franska barnteckningar

Under ett av de många läkarbesöken hamnade vi hos en invärtesmedicinsk specialist som delade väntrum med en psykiater. Franska väntrum är fruktansvärt kala och trista men det här var desto intressantare eftersom väggarna var dekorerade med ett stort antal barnteckningar.

Denna psykiater har uppenbarligen låtit barnen rita kring vad man pratat om. Eftersom jag faktisk är utbildad bildterapeut själv intresserade det här mig särskilt. Klicka på bilderna och titta och se vad de förmedlar.

Den översta bilden är särskilt gullig tycker jag. En vänlig mammafigur som håller sin lilla så fint i famnen. Desto lessnare blir man ju när man tittar på Sophies bild, nummer två. Arma barn, hon går ju alldeles sönder i alla kanter. Hur ska man kunna leva ett bra liv om man är alldeles sprucken upptill och har så nervösa tår att man knappt kan stå stilla eller få fotfäste i tillvaron. Den här bilden grep verkligen tag i mig och jag hoppas att Sophie fick så mycket hjälp det bara behövdes för att må bättre nu.

Och vad ska man säga om den sista bilden? Typisk pojkbild skulle jag vilja säga men något skräckinjagande ändå. "Nu ska den galna doktorns operation börja" står det och inte ser det ut att bli någon rolig tillställning.

Ja, titta och känn efter själva. Och det här med att rita och måla det man känner är en särdeles bra metod att använda för att komma i kontakt med sådant det kanske annars är svårt att sätta ord på. Sophies teckning kunde inte vara mer uttrycksfull!

Svenska böcker....

.... i min sydfranska bokhylla. Eller, som här, just uppackade från direktleveransen till dörren från Bokus.

När vi flyttade hit gjorde vi oss på olika sätt av med säkert ett tjugotal flyttkartonger med olika typer av böcker. Och behöll endast de allra viktigaste. Nu har vi fått köpa till ett par Billyhyllor till sängkammaren för att få plats med de nya/nygamla svenska böcker plus videos som jag inte kan vara utan.

Vi är ju också med i ett litet boksällskap här där vår målsättning är att träffas ett par gånger "per termin" och då i första hand läsa franska författare, översatta till franska eller böcker med anknytning till Frankrike. Vid de här beställningarna från Bokus kikar jag förstås alltid vad som ligger på deras topplistor, därav inköpet av den faktiskt, till min förvåning, på min blogg omdiskuterade Femtio nyanser av honom. Vilket jag inte trodde och det ska bli intressant att se om det blir någon fortsättning på det bloggpratet.

Bara för att ingen ska tro (och jag har egentligen inget behov av att bevisa det heller) att jag enbart ägnar mig åt "erotica" eller vad man nu ska kalla nyansboken, så är här alltså senaste månadens bokinköp och jag har redan läst de flesta. Bokmal sedan femårsåldern slukar jag en bok per dag och kväll om tid finnes, ibland får det ta några dagar, det beror lite på hur de är skrivna förstås.

Just nu är det återläsning av Bonjour Tristesse med mycket nostalgi och igenkänningseffekter från mina egna sextiotalsupplevelser i södra Frankrike. Vi har klämt ännu en 1800-talsfödd författare, André Gide och en berättelse i stil med Sarahs nyckel, Hemligheten, som också handlar om Frankrike under nazisttiden.

Men, just nu är största behållningen Torka inga tårar utan handskar. Förstås, eftersom den samtidigt går att se i filmmatiserad version på SvtPlay. Och det är som alla säger - den berör. Både tv-versionen och boken. Inte minst som jag själv var vuxen när det här hände, boddde i Stockholm, var med om det som hände i form av diskussioner och prat kring både "bögarna" (ett ord jag alltid tyckt illa om men eftersom de kallar sig själva så får man väl acceptera det), de första showerna på After Dark på Brunnsgatan, vägg i vägg med där jag gick på konstskola och också såg den uttalade homofobi som faktiskt fanns.

Och så skräcken för AIDS. Eller SIDA som det heter här i Frankrike. Acquired Immune Deficiency Syndrome om nu någon skulle ha glömt det. Själv levde jag en period under de här åren som det Elisabet kallar "ensamseglare" och oron för den här okända och dödliga sjukdomen fanns där förstås, lika påtaglig som rädslan för att bli med barn strax innan p-pillren dök upp. Mina tonårspojkar var precis bara i begynnande tonår men jag minns att jag tänkte då att det var alldeles gräsligt att den här faran som förknippades med en begynnande sexualitet och kärlek skulle påverka mina barn på ett så negativt sätt.

Så även om det verkar som om det i boken och tv-serien enbart är de homosexuella männen som är de som drabbas (och så var det ju) så nog fanns rädslan för smitta utbredd överallt. Och just att man inte visste hur det smittade, kunde man ta i hand, dricka ur någons glas, pussa någon på munnen. Eller just torka en tår utan handskar.

Jag minns också Sighsten Herrgård och senare Jacob Dahlin och flera andra som trädde fram och berättade. Sighsten på slutet, blek och tärd med sin lilla Jack Russel tätt intill sig.

Jag såg en intervjusnutt med Jonas Gardell och hans regissör på SvtPlay i morse. Jonas är ivrigt engagerad och sååå glad över att det nu, trettio år senare, faktiskt går att prata om detta. Och att det trots allt idag finns bromsmediciner och att det är lättare att leva som homosexuell. Med pride-parader, kändis-homo-äktenskap och generell annan inställning trots allt även om homofobin säkert är lika fast grundmurad som då som den var då. Själv är jag ibland ganska trött på just "fjoll-tramset" men inser att det hör till för att kunna befästa en samhällstillhörighet.

Läs boken, är min uppmaning. Och, även om jag inte precis började störtgråta framför tv:n så har de båda hitillsvarande avsnitten varit mycket starka och berörande upplevelser. Och en fantastiskt genomförd och skicklig tillbakagång till ett Sverige som verkligen är mycket annorlunda än det vi (ni) lever i nu.

Handen på hjärtat....

...... hur många har köpt eller lånat och läst den här boken? Den ligger ju på världens samtliga topplistor och har gjort ett längre tag och när jag senast gjorde mina Bokusinköp bestämde jag mig för att det är klart att jag också måste läsa den här så den fick ingå i beställningen. jag har precis läst ut den, det gick fort!

Igår diskuterades boken i en av de franska tv-kanalerna, den kommer uppenbarligen idag ut i pocketform eller om det är ett första släpp, jag uppfattade aldrig det. Mer än att den lätt rodnande och generade programledaren hade lite svårt att på ett avslappnat sätt prata om det hela. Haha.

Det är ju inte precis Nobelprisklass på boken. Men rolig och tja, vad ska man säga, "annorlunda läsning" minst sagt. Åtminstone för mig som inte läst sånt här sen man tjyvkikade i föräldrarnas "Sången om den röda rubinen" för decennier sedan.

Undrar just hur många som kommer att lämna kommentar kring den här frågan. Troligen blir det helt tomt i kommentarsfältet:-)

Medelhavet

Ja, Medelhavet kort och gott. När det är som vackrast och mest tillgängligt, dvs i september/oktober när alla turister och allt semesterfolk har åkt hem igen. Men när det fortfarande är paradisiskt vackert längs med kuststräckorna.

Som här - på väg mot en utflykt och nära St. Tropez. Det är som att köra i en turistbroschyr.

Sista trattisarna från Striberg

Den rara Christina på Stribergs Station skickade mig för två höstar sen en massa torkade trattkantareller. Åh, det har varit underbart att kunna använda dem, i första hand till såser förstås. Just så här dags på hösten saknar jag min svampplockning och den underbara känslan av att bara ramla in i marker där trattisarna står i klungor!!

Igår gick de sista åt. Här tillagas de efter att ha legat i blöt med smör som får fräsa in och sen bli en god stuvning med grädde och lite vin. Till detta åt vi smörstekt "cabillaud", dvs kabeljo som är en mycket god och matig torskliknande fisk som vi köper färsk i fiskdisken.

Maken låter sig väl smaka och som tillägg äter vi stora, sötmogna bifftomater, de som här kallas "coeur de boeuf", "oxhjärta. Som synes ett glas rött vardagsvin och varken ris eller potatis. Sen vi kom tillbaka äter vi kolhydratfattigt. Inte strikt GI eller LCHF men det går alldeles utmärkt att skippa både potatis, pasta och ris och vitt bröd. Lite synd är det att missa den färska morgonbaguetten så där syndar vi på nåden ibland!

Vardagkväll i vår sydfranska by och nu pustar vi ut efter alla aktiviteter som gått i ett sedan vi kom hem från Sverige. Tack igen Christina för en härlig smakupplevelse!

Nordiska Konstrundan i Provence. Utställningen

Nu så. Har vi avverkat utställningen i helgen. Så här såg det ut när en del av bilderna kom upp på väggarna. Min "kollega", B och jag delade på lokalen som faktiskt var riktigt fin med bra hängningsmöjligheter och fint ljus. Vi tog halva lokalen var och i mitten blev det en liten samlingsutställning med ett verk av varje utställande konstnär.

Det här var ett arrangemang som gick för sjätte året i rad och det är många som är klart intresserade av att komma och titta. Man kör runt till de olika konstnärerna som alla bor i olika byar/småstäder på lagom avstånd från varandra. För B och mig var det en mycket bra helg - vi hade över 150 besökare på de två dagar det hela varade vilket är mycket bra.

B som bor i byn där lokalen fanns känner förstås många av byborna så vi hade också ett stort antal fransmän som kom in och tittade. Det var verkligen skillnad på deras sätt att titta på och kommentera de olika bilderna. Man är mycket mera öppen och frågar och kommenterar på ett så trevligt sätt. Till mig sa man att det var "magnifique och fantastique och sublime" och liknande. Väldigt roligt med så positiva kommentarer.

Min målning av dotter T som ung tonåring ser ni ju nu här i sitt rätta format och den bilden drar alltid uppmärksamhet till sig. Faktiskt var det en kvinna som bara fastnade framför bilden och stod där jättelänge. Sen vände hon sig till mig och sa att det var en underbar bild och att den berörde henne djupt. Och så började tårarna trilla nerför hennes kinder. Hennes man undrade vad som var fatt och hon kunde inte svara för gråten utan pekade bara på bilden och sa att den hade tagit tag i henne så.

DÅ, kära bloggvänner och andra, då är all möda med bilder och förberedelser och trötta ben och fötter efter två långa utställningsdagar med mycket folk och på hårt golv, då är det värt precis alltihop. Det är ju det som är det underbara med att kunna måla - om man så berör bara en enda människa med en bild är det en fantastisk gåva att bara vara sååå tacksam över att man fått!

Bilderna är klickbara förstås. På sista bilden får Dessi också vara med, här i famnen på extramatte M som Dessi är hos då och då.