Husbilsliv i Sverige

Nu har vi bott i vår husbil ganska exakt en månad sedan vi började köra mot Sverige från vår sydfranska by. Till vår egen och andras förvåning går det alldeles utmärkt att vistas på en så pass begränsad yta under längre tid. Det förutsätter att man håller sams, att man har fungerande rutiner, att man är flexibel när det gäller övernattningsställen och dagar att bara "vara". Men vi har allt vi behöver, kylskåp för maten, varmt och kallt vatten, sköna sängar, tv- och datoruppkoppling (det senare fungerar inte överallt), goda matlagningsmöjligheter och ett trevligt litet "vardagsrum" när vi står stilla. Och så obligatorisk uteplats med solstolar och bord för utemåltiderna. Vi fricampar inte utan bor antingen på campingar med el eller hos goda vänner med trädgård och möjlighet att dra sladd för att få ström. Toaletttömnning och dusch sker bäst på camping så vi har stått på ett par sådanan. Ibland endast ett dygn, nu, i Norrtälje ett par dagar där man genast blir bekant med sina grannar. Till vår förvåning fanns här en ung fransk familj i 35-årsåldern som tältade i två små tält med fyra små döttrar, 4,6,8 och 10 år gamla. Hustrun hade svenska rötter just på vårt Blidö men ingen kunde svenska och alla älskade Sverige. Vi hade ett långt och intressant eftermiddagssamtal om detta med att vi mår så bra i deras Provence (de bodde i Arles, inte alls långt ifrån oss) och att de, om de kunde gärna skulle flytta till Sverige. Och vi frågade varför och de sa: För att slippa hettan under sommaren. (Där håller vi med). För naturens skull och att man får vistas där nästan hur som helst. Ja, det är sant, den svenska allemansrätten är verkligen unik. För att man här gör så mycket för barnen. ?1?. Jo, till skillnad från det förortsområde de bor i Arles fanns här - på campingen och på många andra ställen - lekplatser och ytor och arrangemang för barn på ett helt annat sätt än i Frankrike. Jag har aldrig tänkt på det, nog tycker jag att det finns många parker med lekplatser också nära oss men kanske att den svenska dagiskulturen har gjort det inbyggt hos svenska stadsplanerare att också lägga in lek- och grönområden för barn på ett annat sätt än i övriga Europa? Mamma arbetade på borgmästarkontoret i Arles med administrativa frågor som rör omhändertagandet av la "patrimoine", dvs alla fornminnesmärken vilka just i Arles är extremt många. Här är romartidens efterlämningar särskilt påtagliga. Pappa var arbetslös och därför "Papa au foyer", dvs hemmapappa något som i Frankrike är extremt ovanligt och därför inte helt lätt för honom. Han beskrev de klassiska frågorna och uppfattningarna kring att det väl inte var att betrakta som ett arbete, detta med att vara hemma med barnen och sköta hushållet medan hustrun arbetade. De beskrev båda svenskarnas vänlighet och hjälpsamhet när det gällde att se till att de fick åka med i bil för att handla mat, att se till att en av flickorna hamnade på akuten för en fingerskada och hur de hankat sig fram med engelska och kroppspråk. Högst på deras drömlista stod att bosätta sig i Värnamo av alla ställen. Småland är fint, där finns det också många jobb hade de hört. De trodde att den svenska skolan var nummer ett i världen och verkade väldigt besvikna när vi sa att så var det nog faktiskt inte. Sjukvården disksuterade vi också och de verkade också här väldigt förvånade över den stora skillnad vi upplever som svenskar i Frankrike. Sen pratade vi politik förstås, det gör man alltid med fransmän fast de säger att de inte vill. Det här var ingen Sarkozy-fan, det märktes tydligt, många var invektiven över vad mycket skada han åstadkommit. Av alla kulturskillnader vi pratade om var den roligaste när mannen sa: Svenskarna pratar inte så mycket. Och de hälsar inte (här är den igen, min eviga käpphäst.) Och vin kan de inte mycket om. Men när de fått en pizza och ett par öl blir de väldigt pratsamma, vänliga och trevliga!! Pizza och öl. Bilden av Sverige. Det öppna och trevliga Sverige- Är det så månntro?