Det här med fransmännen och deras språk..

..är ett ständigt återkommande diskussionsämne. Bland svenskar bosatta härnere och jag ser det också på bloggar jag kikar på. Vänner och familj som besöker oss har också synpunkter och i princip går det mesta ut på att (om man inte talar franska själv) det är för jäkligt att fransmännen bara talar sitt eget språk och inte ens bemödar sig om att lära sig engelska.

En bloggare har nyligen varit i Paris. Hon hade en "förväntan om mysiga caféer och romantiskt lugn" (bara här förstår man ju att det kommer att bli problem om man inte förstått att Paris är en av världens större städer och storstadsrytmen är så långt ifrån "romantiskt lugn" man kan komma. Är det "feel-good-filmerna som bidrar till detta månne?

I motsats till det lugn hon förväntat sig fann hon däremot " sydländskt temperament, högt tempo, höga priser och obstinata (min fetmarkering) fransmän som vägrar prata annat än franska". Vidare kritiseras den franska engelskutbildningen eller också är det så att fransmännen är uppfostrade att tro att de är världens mittpunkt förmodas det.

Jag tror inte mina ögon när jag läser detta men fortsätter och får då mig till livs att själv skulle denna svenska person aldrig kunna tänka sig att säga Goddag, Hej då och Tack på svenska  och sen bara prata på på svenska till någon som inte kan språket. Det är underförstått att fransmännen beter sig på det här sättet på sitt eget språk.

Och det här sista är alldeles sant. För till skillnad från de ofta direkt oartiga svenskar som besöker deras land säger de alltid: Bonjour, Au revoir och Merci. Och lägger också ofta till ett "Pardon" - förlåt, om man stöter till någon eller står i vägen. Fransmännen är ett artigt folk, barnen är väluppfostrade och så långt från skrikiga och krävande svenska dagisbarn man kan komma, man är mån om varandra inom familjen, tar hand om sina gamla på ett förträffligt omtänksamt och respektfullt sätt, är "galant" mot damer och man hälsar alltså artigt på varandra även om man inte känner varandra, man tackar för sig och man säger adjö när man lämnar en affär eller en restaurang. Man är uppmärksam mot sin servitör eller kypare, man svarar artigt att maten är god, man lämnar dricks och tackar med ett leende. Att börja bete sig och kräva att mat ska bli utbytt för att det för kallt, för segt, för överstekt eller vad det nu kan vara är bland det mest pinsamma man kan vara med om. Enbart svenskar beter sig på det sättet känns det som. Och resten av kvällen går sen  inte i den omtänksamma servicens tecken, det är alldeles säkert det.

Att fransmännen skulle vara obstinata när det gäller att enbart tala sitt eget språk är en sån märklig formulering att jag tvingas fundera över vad som menas flera gånger. De lever i ett land där det talas ett av de  mest utbredda språken i hela världen. Engelska, spanska, portugisiska verkar dominera men Frankrike har haft många kolonier där språket fortfarande talas och har också eget annat territorium som fortfarande är franskt. Landet har 60 miljoner invånare - det är några stycken jämfört med lilla Sverige där vi faktiskt tvingas lära oss andra språk för att klara oss utanför landets gränser.

Under lång tid var franskan det dominerande världsspråket vilket man kan se rester av när det gäller det diplomatiska livet t.ex. Fransmännen älskar sitt språk och har under all tid lagt sig vinn om att vårda det, att inte låta det anglifieras och att man skall kunna sin grammatik och stavning. Under senare tid har en viss förflackning skett här - precis som överallt i andra länder. Inklusive Sverige. Den unga svenska Parisbesökerskan la heller ingen större möda på att stava rätt till Montmartre eller Champs Elysées eller andra ställen som besöktes trots att det borde stått i skrift i omgångar i turistbroschyrerna.

Av de här språkvårdarskälen och franskans dominans (ta bara svenska hovet under Gustav III - det talades bara franska där och vi har fler franska låneord än många vet om idag) var intresset för det engelska språket inte särskilt utvecklat. Krig och andra politiska händelser har också gjort sitt till. Det har resulterat i att engelskundervisning var så gott som obefintlig för många generationer bakåt i tiden. Även de mest högutbildade fransmän, födda under andra världskriget har obefintliga eller några få kunskaper i engelska. Av det här skälet är det också så att alla utländska filmer alltid är dubbade till franska (det är klart jobbigt som svensk att lyssna till Hugh Grant som talar franska men man vänjer sig). Inte ens när någon amerikan eller engelsman intervjuas på tv får man höra personen tala på sitt eget språk utan en fransk speakerröst tar över och ursprungspersonens röst tonas bort. Textremsor förekommer ytterligt sällan.

Hur Barack Obama lät och uttryckte sig fick vi därför lära oss genom att koppla över till BBC och andra engelsktalande kanaler. Det här är ett stort problem - fransmännen får därför aldrig, som vi i Sverige, höra det engelska språket talas. De kan inte satsmelodin, intonationen och de ord som liknar de franska uttalar de med fransk accent. Språkundervisningen har självklart förbättrats under senare tid och idag kan många unga mer engelska än man tror. Men de har svårt att tala, de vet inte hur man uttalar orden och det gäller också för engelsklärarna som därför lär ut språket så att det låter som när Peter Sellers pratar franska på skoj.

Det motsatta råder också - varken amerikaner eller engelsmän i gemen är särskilt bra på det franska språket, än mindre uttalet. Vi, i vårt lilla land med ett minoritetsspråk har det annorlunda. Sedan lång tid är det helt naturligt att man tidigt för in andra och tredje språk i undervisningen. Förr var tyska huvudspråk, idag är det engelska och troligen spanska som dominerar. Ryska och kinesiska verkar bli populärt - franska vet jag idag inte var det hamnar. I min generation var det mest flickor som läste franska och sen reste vi hit, pratade med de uppvaktande franska pojkarna och förälskade oss i dem. Och i landet. För det ska sägas att till min blogg hittar också många som är verkliga frankofiler, som älskar det här landet, förstår fransmännens kynne och har slutat reta sig på "det sydländska temperamentet" och uppskattar allt det som både landet och dess invånare har att ge utan att gnälla över att de förmodas tala ett annat språk så att vi som gästar deras land ska förstå vad de menar. För oss svenskar är det också helt annorlunda. Dagligen matas vi med amerikansk och engelsk kultur och språk via tv, dator och andra medier. Minsta småunge uttalar de engelska orden korrekt och även om många svenskar uttalsmässigt fortfarande låter som Björn Borg så kan ju de flesta svenskar klara sig hyfsat på sin skolengelska. Men hur är det sen när det gäller de andra språken? Hur många talar tyska idag? Spanska? Och blir vi lika uppretade när vi träffar tyskar som bara talar tyska som när vi möter enbart fransktalande fransmän? Nej, det blir vi inte. Och finns det någon förklaring till det?

Vill man besöka det här landet så må man anstränga sig något lite och lära sig de vanligaste artighetsfraserna. Man sitter t.ex inte surmulet svenskt och stirrar ner i en meny och säger till servitören: "En öl" utan att ens titta upp eller lägga till S'il vous plait, det enkla "tack" som gäller i de här sammanhangen. Klarar man inte att med kroppsspråk, turistparlör och några enkla fraser kommunicera med fransmän man möter i affärer, på restauranger, hotell, flygplatser  eller på andra ställen får man finna sig i att de talar till en på sitt eget språk och att det inte handlar om att de är obstinata eller något annat lika okunnigt uttryckt.

Fransmännen tror heller inte att de är världens medelpunkt. De är också i hög grad medvetna om att i dagens internationella värld måste man också kunna tala engelska. Många känner att de inte kan turista i länder där det inte talas franska, de blir ju heller inte förstådda då, precis som svenskar i Frankrike inte blir det. Men fransmän blir oerhört smickrade och glada vid minsta försök som görs att tala deras språk. De är oftast hjälpsamma, bemödar sig om att förstå, förklarar gärna en gång till om det behövs. Sen glömmer de bort sig och börjar prata fort igen. Tills man får fråga om och be om ytterligare förklaring.

Men intar man en stöddig svensk attityd och envisas med att säga Thank you istället för Merci och vidhåller sin engelska, ja då tycker inte jag det är konstigt att "det sydländska temperamentet" då och då slår till. Särskilt i storstäder där attityderna ofta är stressade och opersonliga, vart i världen man än beger sig. Och sura människor finns överallt. Liksom de livsglada och vänliga. Som den plirande mannen på min bild, uppenbarligen mycket nöjd över att få dansa med sin vackra dam.

Jag tror mig kunna påstå med rätt stor sannolikhet att han inte kan ett enda ord engelska. Men kom någon och gjorde ett tappert försök att få honom att visa t.ex vägen, skulle han glatt och vänligt peka, berätta och kanske rita eller skriva. Såna är dom nämligen, de "obstinata" fransmännen!!