Nygift?

Nej, inte riktigt. Men det känns nästan ändå så för det blänker och skiner från mina vigselringar som det inte gjort sedan äktenskapet ingicks 1988.

Om man som jag är en person som inte håller på med för många kvällsritualer, däribland avplockande av klockor och ringar får man acceptera att efter ett par år - med rökstopp och åtföljande viktuppgång desssutom - sitter ringarna så fast  att man kan befara att det blir svårigheter av få av dem i nödfall.

Under den franska sjukhusvistelsen i somras och efterföljande undersökning under narkos blev jag ombedd att ta av ringarna. Det gick bara inte och hotet fanns att de skulle klippas upp. Av sjukhuspersonalen. Jag blev uppmanad att åtgärda saken.

Nu är allt fixat. En underbar fransk guldsmed i vår närliggande större ort sågade sig igenom de svenska ringarna, klippte upp dem och lovade att de skulle bli som nya, bara storleken större. Idag har jag hämtat dem - själva namninskriptionen skadades vid itusågningen (som inte var så kul, han var bra nära att såga mig i handflatan vid flera tillfällen) och det sirliga ingraverade makenamnet är nu ersatt av ett franskt typsnitt, betydligt modernare och tuffare. Datum för för förlovning och giftermål finns däremot kvar på det "svenska" sättet. Nästan symboliskt blev det, som en markering av vårt gamla svenska och nya franska liv.

Åh, vad det blev roligt med de här glänsande och glittrande nya ringarna. Dels för att de går att ta av och på, dels för att de påminner om det vi ofta säger när vi pratar om relationers  med- och motgångar. I vårt fall är det som vi alltid sagt: "Immer, Ever et Toujours". För den som eventuellt trodde något annat!