Provencebukett

Vi vattnar grannens blommor och ser till trädgården. Det blommar överalltoch fräckt snor jag med mig en hortensiakvist och några fantastisk doftande jasminblommor. En liten rosa nejlika får också följa med och på hemvägen plockar jag med mig en rosenkvist från en av områdets vackra rabatter.

Hela buketten doftar underbart och pryder nu vårt utematbord. Vardagsglädje. Kanske något att måla av?

Lavendelblom

Nu äntligen står vår lavendel helt i blom. Det har tagit en stund för de vackra små blommorna att slå ut helt och fullt men nu så. Här bildar buskarna en vacker häck ner mot nedre delen av trädgården. Varje gång man går ner och snuddar vid blommorna omges man av underbar lavendeldoft.

På sista bilden ser man också vårt vackra olivträd, det som är så fint belyst på kvällarna. Lavendel och olivträd, det var vad jag önskade mig när vi skulle flytta till Provence och nu växer det så fint i vår trädgård!

Lunch i liten sydfransk stad

Någonstans nära Nîmes stannar vi för att äta lunch. Det är sparristider och de här smakar utsökt. Den goda fisken till maken skärs upp på proffsmanér och både den och de stekta pilgrimsmusslorna med bacon är jättegott och alldeles lagom. Ett glas rött och ett rosé och vi är helnöjda.

Fransk camping vid floden Gard

Franska campingar ligger påfallande ofta väldigt naturskönt. Efter vårt besök vid den romerska akvedukten Pont du Gard hittar vi ganska snabbt en fin - ganska folktom - camping längs med floden Gard där vi parkerar vår husbil Liberty med utsikt mot floden och en något modernare bro över den.

Sämre utsikt kan man ha medan kvällsmåltiden förbereds i husbilen och tv:n visar franska nyheter.

Pont du Gard 2

Dessi tycker det är roligt med utflykter och pinnar på som en liten svart fluga mot den jättehöga Pont du Gard. Alla vi möter vill förstås som vanligt stanna, klappa och hälsa. Akvedukten går över floden Gard, som djupt grönblå rinner genom det vackra landskapet. Här vandrade romarna före oss - det känns mäktigt. Kanske är det någon av dem som ristat in sitt namn på bron?

Pont du Gard

Ett av utflyktsmålen under vår husbilsresa till Languedoc är den romerska akvedukten Pont du Gard nära Nîmes. Det är ett alldeles otroligt byggnadsverk, man blir andtruten när man får syn på detta i verkligheten. Akvedukten är en stenvalvsbro i flera spann, den är 270 meter lång och 49 meter hög.

Den byggdes under början av första århundradet efter Kristus och när den var i bruk levererades 20.000 kubikmeter vatten per dygn. Vattnet rann i det översta spannet. Det är en alldeles otrolig känsla att gå här och försöka fatta denna urgamla ingenjörs- och byggnadskonst. Akvedukten finns också mycket riktigt på Unescos världsarvslista.

Fransmännen är oerhört duktiga på att ordna det fint när det gäller sina olika typer av gamla platser och fornminnen. Det är lätt att hitta, bra parkeringsplatser, pedagogiska utställningar för skolklasser och förstås möjlighet att köpa både vykort och ta en kopp kaffe. Här prövar jag zoomen på nya kameran egentligen för första gången och blir jättenöjd!

Kyrkogården i Lourmarin

Det är en väldigt annorlunda upplevelse att gå på franska kyrkogårdar. Gravstenarna är utsmyckade på för oss svenskar väldigt speciellt sätt. Ofta har man, som här, en bild på den döde och jag finner mig själv stående framför ett par gravar med mycket unga, vackra franska pojkar. Och så några med äldre män.

Döda är de alla sedan länge men deras blickar följer oss när vi vandrar runt bland gravarna, ofta smyckade med blombuketter i porslin. De lite äldre grånade gravarna har förstås också Mariastatyer med radband och kors. Och någon har varit med i kriget (som om inte alla franska män varit det) och har fått en extra hälsning från "les anciens combattants"- de gamla soldaterna som vill hedra sin "camarade".

Skulle jag själv vilja ha ett porträtt på min gravsten. Ja, varför inte? Då kunde jag le mot besökarna och fästa blicken på dem - sådär lite underfundigt kanske.

Albert Camus grav. Kyrkogården i Lourmarin

Det roligaste med husbilsresorna och medföljande gps är att man vågar ge sig ut på småvägar och fara runt i det sydfranska landskapet utan att komma helt vilse. En morgon ser jag att vi övernattat bara några km från den pyttelilla orten Lourmarin. Där ligger Albert Camus begraven, det är en sån där "värdelöst vetande"-uppgift som jag läst om.

Eftersom vi i vår lilla bokklubb läste just Camus "Främlingen" och talade mycket om honom själv och tiden han levde i kändes det intressant att åka till den lilla kyrkogården och leta reda på hans grav. Han dog 1960 och bodde här i byn där han köpt ett ganska stort hus för Nobelprispengarna. Hans lilla grav är verkligen mycket modest och inte lätt att hitta.

Det här var för några veckor sedan och körsbärsträden stod i blom överallt. Just här är det säkert 25 grader, sol, vindstilla och mycket tyst. Alldeles ensamma är vi på kyrkogården och vi går sen ett litet varv och tittar på de olika gravstenarna.

Camargue 2

Nog fanns det mycket vita hästar i Camargue. Men vilda var dom definitivt inte. Överallt längs vägarna stod de uppstallade och väntade på att turister skulle komma och ta en betald ridtur. En svart tjur såg vi, resten var brun tamboskap bakom stängsel.

Vi körde ner till havet till den lilla staden St. Marie de la mer, romernas "huvudstad" där det fanns en spanskinspirerad kyrka. Men bara turister, tingeltangel, karuseller och fullt med de enda flamingos vi såg, rosa plyschvarianter!

Nej, det var verkligen en besvikelse - trist med områden som bara turistifieras. När vi kom hem och visade vår väninna Carole var vi åkt sa hon att vi åkt på fel sida om själva Camargue och att allt det vi letat efter fanns längs en annan del av själva deltat. Så vi får väl åka tillbaka på jakt efter det genuina. Det andra får vara för oss, vi klev inte ens ur bilen utan bara körde vidare.