Döda är de alla sedan länge men deras blickar följer oss när vi vandrar runt bland gravarna, ofta smyckade med blombuketter i porslin. De lite äldre grånade gravarna har förstås också Mariastatyer med radband och kors. Och någon har varit med i kriget (som om inte alla franska män varit det) och har fått en extra hälsning från "les anciens combattants"- de gamla soldaterna som vill hedra sin "camarade".
Skulle jag själv vilja ha ett porträtt på min gravsten. Ja, varför inte? Då kunde jag le mot besökarna och fästa blicken på dem - sådär lite underfundigt kanske.
Det är helt underbart att strosa omkring på andra kyrkogårdar, särskilt utomlands! Hur ofta har jag inte själv gjort det i Grekland? Eller i Australien .., den där kyrkogården med förlista sjömän och där någon hade räddat en ung kvinna undan döden?
SvaraRaderaEller i södra Frankrike .., det var då när Irak invaderade Kuwait .., Anna räddade en liten groda som ramlat ner i en vattenfylld blomvas på den där kyrkogården vars namn jag inte kommer ihåg.
Alla ansikten som möter en.
Och som man funderar ..., vad hände egentligen?