På det franska sjukhuset. Blommor och sänggrannar

På det franska sjukhuset sitter det anslag överallt som talar om vad man får göra och inte. Blommor avrådes starkt från att ta med. Trots detta är det inte någon som säger något när en ung man en av dagarna plötsligt levererar den här vackra buketten. Från mina barn - tänk att lite blommor kan göra en så glad och lätta upp lite i det trista sjukhusrumme!

Dagen efter kommer sänggrannen Isabelles familj på besök. På anslagen står att man bara får vara två besökande men här kommer mamma och pappa, moster och morbror, en kusin och så sonen Alexandre 12 år. Mitt i maten och med ett himla stojande när de brer ut sig i det lilla rummet så att jag själv knappt får plats. Fem vackra rosor har de också med sig och vi enas om att det där blomförbudet kan vi strunta i så länge vi själva tycker det är OK med buketter på rummet.

Isabelle är den unga kvinnan som kom in med yrsel och stormkräkningar. Första dygnet var gräsligt. Främst för henne förstås men också för mig som låg en meter ifrån henne. Så småningom repade hon sig, fick ett första besked om att detta var virus på hörselnerven och att yrseln skulle ge med sig. Hon får ligga kvar i tre dagar och under den tiden hinner vi bekanta oss med varandra och jag får en riktig intensivkurs i franska.

Isabelle är sjuksköterska och arbetar sedan ett par år på laboratorium och som ambulerande laboriatoriesköterska. Hon åker runt till alla sjukhus och tar prover, flera hundra om dagen. Hon berättar fasansfulla historier om sin son, dels att hon fick havandskapsförgiftning när hon väntade honom och fick göra akut kejsarsnitt i slutet av sjunde månaden. Dels att han vid åtta års ålder fick en svår tumör inne bland halskotorna (?) och fick opereras och sen genomgå en mycket svår behandlingstid med både cellgifter och strålning på storsjukhuset i Marseille. Nu är han äntligen frisk och sen två år tillbaka har hon, mannen och ende sonen vänt blad och flyttat från Toulon där hon är född och uppvuxen till den mindre staden Hyères där vi ligger på sjukhus.

Som det är gjort och Alexandre satt i skola blir han utsatt för mobbing och slås en dag ner av sonen till en förmögen donator som frikostigt gett bidrag till den privatskola båda pojkarna går i. Isabelle berättar om advokatbesök som kostat mängder och hur hon tvingats ge upp sin kamp för att den bortskämde plågoanden skulle tillrättavisas. Rektorn hade sopat allt under mattan under trycket från den rike bidragsgivaren utan vars tillskott skolan inte skulle bära sig. Jag tycker det låter förskräckligt men Frankrike är ett klassamhälle i många stycken så jag tror det kan vara sant. Alexandre är den som får byta skola och han går nu i skola i Toulon och bor hos sin mormor och morfar i veckorna. Helgerna tillbringar han med föräldrarna i Hyères där han inte alls trivs. Kanske måste familjen flytta tillbaka till Toulon för sonens skull fast de inte vill.

Isabelle har en egen doktor, en Öron-Näs-och-Halsspecialist. Han är en glad typ till skillnad från "min" buttre kirurg. Han kommer indansande på rummet och utan att bry sig om att jag ligger där och hör allt berättar han om hennes tillstånd. Han genomför ett antal undersökningar för att kolla hur stabil hon är och hon ramlar nästan omkull när hon ska blunda och ta ett steg framåt. Det visar sig att han är vän till Isabelles chef på laboratoriet vilket senare ställer till med bekymmer för henne. Han vågar inte sjukskriva henne för länge eftersom chefen är en kolerisk typ som inte accepterar sjuka medarbetare! Säger Isabelle.

När han är klar och ska gå säger han Au Revoir till henne. Mig bevärdigar han inte en blick. Jag är inte hans patient och alltså finns jag helt enkelt inte. Isabelles stojiga familj däremot, de är franskt artiga som vanligt, säger Au revoir och Bon Courage - Gott Mod! Det behövs inför de kommande dagarna.