När det gäller privata tillställningar av alla slag -middagar, fester, utflykter etc. frågar jag alltid de som är närvarande om det är OK att jag eventuellt lägger ut bilder på dem på min blogg. Undantagslöst svarar de flesta ja. Ändå är jag restriktiv, ofta suddar jag bilderna och försöker att ge dem ett bra innehåll utan att vara närgången och för privat. Jag är väldigt emot hur det ofta ser ut på Facebook till exempel - att man lägger ut bilder på vänner och nära och kära, kanske utan att fråga och sen ligger man där och är "taggad", kanske mot sin vilja.
Nu har jag en ny kamera med zoom som gör att man kan ta bilder på både föremål och människor på långt avstånd. Min blogg som i första hand handlar om "livet i en sydfransk by" (och lite utflykter därifrån ibland) kan inte enbart bestå av bilder av landskap, hus, måltider, interiörer och neutrala objekt tycker jag. Livet består ju av relationer och samspel människor emellan. Såklart att man måste kunna skildra också det?
Men det tycker inte anonyma "Alice". Så här kommenterar hon mitt senaste inlägg där jag lagt ut bilder på människor i vår lilla by - tagna på långt håll och knappt igenkänningsbara. Sittande på baren, sovande eller promenerande i parken, pratande med kompisar på en tvärgata. En vanlig måndag i södra Frankrike:
"Är det lagligt i Frankrike att smygfota och lägga ut bilder på okända för dig, för hela världen och människor i privata situationer? I alla fall olämpligt och meningen med det kan nog ingen förstå. Och ingår inte i god uppfostran, den är ju fransmännen noga med;-) och vi vill inte skämmas för de svenskar som bor där."
Ja, kära "Alice", vad ska jag säga egentligen. Jag har tagit bort inlägget och bilderna som retade dig. För kanske är det fler som tycker så här. Men då är vi nog många som bloggar som får tänka om. Inte längre en bild med okända människor - det "ingår inte i god uppfostran"? Hur blir det då med alla intressanta resereportage från när och fjärran, med vardagsskildringarna från Sverige och resten av världen? Är det inte just människorna i sina olika sammanhang som gör det vi skildrar från våra olika horisonter så intressant?
Vår lilla by har en egen hemsida. Den sköts av en äldre man, en "web-maître" som försöker vara med och dokumentera det mesta som händer i byn. Det är allt från den nya skolans renovering till borgmästarinvigningar, kyrkokonserter och alla de roliga fester man anordnar i byn. Det är en bildkavalkad utan dess like, det kryllar av människor på varje bild. Jag har också skickat många bilder till denna "webbmästare" med bilder jag själv tagit från olika evenemang. På byns människor och definitivt utan att fråga dem. Han har blivit lika glad varje gång och genast lagt in dem på hemsidan. Det han har sagt till mig är: barnen, det är en sak för sig. Man måste vara noga när det gäller barnen - dem får man inte lägga ut på nätet hur som helst. Så det gör inte han. Och inte jag.
Men kanske behöver man skämmas iallafall? Vad tycker ni?
I Sverige är det helt lagligt att fota okända på gatan och så lägga ut bilderna på sin blogg. (Man får däremot inte lägga ut bilder som kan uppfattas som förnedrande på något sätt).
SvaraRaderaI Frankrike är lagen så vitt jag vet hårdare och med flera restriktioner på vad man får fota.
Det finns en egen genre inom foto som kallas gatufotografering och på youtube finns det många filmer om en amerikansk fotograf som på ett mycket obehagligt sätt "attackerar" okända på gatan för att ta bilder av dem. Jag har tyvärr glömt namnet på fotografen men han dyker nog upp om man googlar.
Sedan tror jag nog det är glädjen du visade över den nya zoomen som störde den som kommenterade - glädjen över att kunna ta bilder utan att motivet vet om det... i smyg sådär. Det känns lite obehagligt att någon kan ta bilder utan att man vet om det, jag är enig i det. Men det är alltså lagligt i Sverige och i en hel del andra länder.
Tramsigt. Självklart att det är ok med bilder på medmänniskor. Finns ju i varenda tidning, varje nyhetsprogram och överallt på webben. Så länge inget negativt skrivs om personer på en bild tycker i alla fall jag att det är helt ok. Fast det spelar ingen roll hur man gör för alltid är det någon som tycker det blir fel... Men fortsätt du för vi finns faktiskt här ute vi som uppskattar det. Sov gott / Claes
SvaraRaderahttp://www.youtube.com/watch?v=IRBARi09je8
SvaraRaderaHär är länken.
Jag har faktiskt ingen aning om hur det - rent lagligt - men själv tycker jag att det är bilder på människor som är det intressanta.
SvaraRaderaMed största nöje följer jag t.ex. Stationsvakt i Sthlm, Guy som varit i Vietnam och Christina i Kina .., alla har dom bilder på människor!
Skulle tv alls kunna visa inslag från t.ex Hötorget eller från demonstrationer, i Sverige eller Frankrike, om det vore så farligt?
Ja, det kan man fundera över.
Men helt ärligt skulle jag nog inte själv vilja bli smygfotad om jag sitter och solar på stranden och sedan utlagd på en blogg ,-)
Det är svårt det där.
Ps. Ja, gud så jag skriver på morgonen .. du får ha överseende .. jag är nog inte riktigt vaken! Ds.
SvaraRaderaI Sverige får man fotografera bilder på människor som befinner sig på allmän plats. En intressant och uttömmande artikel finns här.
SvaraRaderahttp://www.fotosidan.se/cldoc/vad-far-man-fotografera.htm
Oftast brukar jag fråga om jag får ta ett foto av människor när de är huvudobjektet på mitt foto, men jag avstår emellanåt att publicera bilder som jag känner mig tveksam inför att visa dem. Skulle jag vilja att någon visade mig på det viset eller i den situationen?
Om man inte skulle få ha med okända människor på sina foton på bloggen, skulle åtminstone jag inte kunna lägga ut några bilder alls på min blogg.
SvaraRaderaTvärtom försöker jag få med lite mänskligt liv överallt - finns väl inget tråkigare än att se bilder av gamla hus och kyrkor eller landskapsbilder utan en människa.
Som sagt, det finns alltid de som retar sig på allt - så bry dig inte om det. Jag tycker det var en ovanligt oförskämd kommentar som du ska glömma så fort du kan!
Skillnad är ju om man går in och tar närbilder på folk - då frågar jag alltid om man får fotografera. Jag undviker också att ta bilder där barn är särskilt exponerade - lekplatser, dagis, skolor etc.
Uora: jag har läst på och ser, precis som du säger att som fotograf i Sverige har du rätt att fotografera i princip överallt utom skyddsklassade objekt och på ställen där man markerat att det är fotoförbud (konserter, museer etc). Man får till och med zooma in en strippande granne om man vill så länge man inte befinner sig i dennes hem.
SvaraRaderaJag hittar ingen entydig lagstiftning kring detta när det gäller Frankrike. Det är nog snarare en allmän hållning till om man vill bli avbildad eller inte som avgör. Själv har jag inga problem med att bli avbildad - när jag rör mig i offentliga miljöer brukar jag inte uppträda så att jag har något att "skämmas över".
Claes: jag håller förstås med dig. Människor avbildas i offentliga miljöer överallt och så länge man inte använder sina bilder i kränkande eller negativt syfte må man väl levandegöra sina inlägg med alla människor man möter.
Elisabet: som sagt, jag har läst på och det är fullt lagligt. Sen är det förstås etik och moral och egen känsla som avgör vad man lägger ut på sin blogg och i vilket sammanhang. Just strandbilder kanske inte jag heller skulle gilla om någon tog men å andra sidan skulle jag inte bry mig särskilt mycket heller. Troligen skulle jag aldrig veta om var bilden hamnade heller - det är så jag känner när jag fotograferar här i Provence: risken att någon okänd fransk medborgare skulle ramla över min svenska blogg är näst intill obefintlig!
Jag älskar också Guys, Christinas och Stationsvakts bildreportage och det är ju människorna som gör det!
Guy: tack för länken till artikeln, väldigt uttömmande och bra. Det finns andra med samma, "lugnande" tema. Och ingenting som säger att det egentligen är annorlunda här i Frankrike. Jag brukar ofta fråga - caféägaren, bagaren, veterinären. Och alla säger glatt ja. Och precis som du tänker jag mig noga för när det gäller vilka bilder på okända som jag lägger ut. Hur gör du när du är i Vietnam och tar "gubbar på en bänk". Frågar du dom och kan ni kommunicera kring det i så fall?
Musikanta: jag håller som sagt helt med dig också. Och jag tycker också att det var en ovanligt trist och grinig kommentar - uppenbarligen från en landsmaninna bosatt i Frankrike som tycker att hon måste skämmas för mig. Och visst är det så att det alltid finns de som retar sig på det ena eller det andra och det är bara att glömma bort. Men frågan är ju intressant!
Jag är också försiktig när det gäller barn, just för att det finns så mycket obehagligheter kring det på nätet.
Monet - När jag tar bilder av exempelvis vietnamesiska män på en bänk använder jag kroppsspråket. Jag visar min kamera och pekar på dem och frågar på engelska om jag får ta ett kort. Ungefär varannan gång får jag en nekande viftning som svar och då respekterar jag den. Annars tar jag fotot och visar nästan alltid resultatet på skärmen på kameran. Jag frågar inte om jag kan publicera bilden på Internet.
SvaraRaderaMen många gånger tar jag också "street shots" utan att fråga.
Monet: "Man får till och med zooma in en strippande granne om man vill så länge man inte befinner sig i dennes hem."
SvaraRaderaJag tror att just det här är en av skillnaderna mellan Frankrike och Sverige. I Frankrike skall det vara olagligt att fota privata hem utan tillstånd medan det i Sverige är ok (men troligen kan det i det här fallet uppfattas som kränkande av den strippande personen förstås).
Och så har vi Eiffeltornet som det inte är lagligt att fota i kvällsbelysning och så lägga ut bilderna - en copyrightfråga där.
Uora: läs artikeln som Guy länkat till. Där framgår att inte ens om man fotar en strippande granne anses det kränkande. Sverige verkar vara extremt liberalt.
SvaraRaderaOch när det gäller Eiffeltornet gick jag in på deras hemsida och läste på och det finns en skrivning om att man måste be om tillstånd vid nattlig fotografering av Eiffeltornet. Dock är detta helt omöjligt att kontrollera i praktiken med tanke på alla turister och de miljontals bilder som tas.
Det finns ett rättsligt utslag som säger att "ljussättarna", för det är de som vill ha copyright, inte kan hindra att folk står och fotograferar "Paris by night" och då får med Eiffeltornet. Paris är allmänt fotoområde som inte kan begränsas på det sättet.
Jag hittar överhuvudtaget inga lagregler på franska kring officiell fotografering, i synnerhet inte människor i offentlig miljö som är det jag talar om. I fransk tv är man däremot mera noga med att pixla vissa människor som filmas i samband med demonstrationer eller polisingripanden t.ex. De som inte har med saken att göra visas inte offentligt vilket är bra tycker jag. Man kan också delta i tv-program eller intervjuas anonymt precis som i Sverige men då används ofta peruker och solglasögon istället för filmning bakifrån eller pixlade ansikten.
Heja! Alltså fortsätter vi att fotografera även människor! Och surkarten som nu måste skämmas över dig, får väl ta några lugnande piller! Så mycket reklam som du gör för Frankrike, så borde du få medalj!
SvaraRaderaMan får skilja på rätten att fota och rätten att publicera.
SvaraRaderaDet kan alltså vara lagligt att fota grannen som strippar men man har inte därmed rätt att publicera bilden på nätet utan tillstånd. PUL räknar en bild där man kan känna igen en person som personuppgift och då behöver man tillstånd. Det står mera om det här på http://www.krankt.se/vanliga-fragor.
Men det är många lagar som reglerar det här PUL och copyrightlagstiftningen tex. och då och då säger de olika... och som oftast hänger de inte med i den tekniska utvecklingen tyvärr.
Utan att läsa övrigas kommentarer måste jag säga att jag reagerade på din formulering som jag såg skymta förbi i någons blogrol (jag kollade alltså inte in inlägget som du nu tagit bort), att människorna som du så zoomat in inte hade en aning om att de fastnat på bild. Svårt att säga var gränsen går, för vad är bilder utan människor? Men att zooma in okända blir för mig som att använda kikare, lite för intimt. Någon diffus gräns passeras, jag kan inte förklara det bättre än så.
SvaraRaderaOch, nu när jag har läst kommentarerna och dina egna reflektioner: Är det okej att smygtitta på grannen tvärsöver med kikare, bara han/hon inte får veta att man roar sig med det?
SvaraRaderaDet tror jag inte att du tycker, men varför är vi då liberalare när det gäller inzoomade motiv och publicering på nätet? Och blotta det faktum att ni alla verkar ta särskild hänsyn till barn visar ju att det trots allt finns något slags tabu kring detta.
Cruella: jag tror att många av de känslomässiga reaktionerna kring "smygfotografering" har att göra med "paparazzi-syndromet". Vi förknippar inzoomade bilder på kändisar i känsliga situationer där vi å ena sidan tycker det är spännande att se en Diana och en Dodi, å andra sidan förfasar oss över att de inte får ha sitt privatliv ifred. Eller till och med hetsas till döds som i deras fall.
SvaraRaderaJag såg en zoomad bild i en tidning för ett tag sedan på prinsessan Madeleine där hon provar kläder i en affär. Söt i kroppen och hon har verkligen inget att skämmas för. Ändå kändes bilden för intim och påträngande och man frågar sig varför den publicerades?
Själv skulle jag aldrig i livet kunna tänka mig att varken zooma med kameran eller kolla med kikare för att se vad mina grannar höll på med henmma hos sig. Om man inte anade sig till något brott eller så, hörde skrik t.ex
Men att använda zoom på kamera är för mig inte mycket mera annorlunda än att fotografera "öppet". De zoomade bilderna på människorna i min by kunde lika gärna ha tagits om jag suttit närmare på caféet eller i parken där bilderna togs. Jag lade tillbaka flera av dem i mina senare inlägg, du kan ju kolla om du tycker att de är kränkande på något sätt?
I många fall beskär jag också bilder efteråt och "zoomar" på det sättet in ett motiv (ett par som dricker öl på café t.ex) för att göra bilden mera spännande.
Effekten blir precis densamma som om bilden tagits på längre håll och många gånger tänker människor inte på att de fångats på bild även om man sitter nära och de ser att man har en kamera i handen.
Så vana är vi vid att folk fotar idag, alla fotar med sina mobiler och de små kompaktkamerorna finns med precis överallt och används också flitigt.
Däremot är det mycket vanligare här i Frankrike att man frågar om man får ta en bild. Vår lilla gulliga hund vill många barn fotografera och frågar artigt om det är OK. Jag frågar för det mesta och har aldrig fått ett nekande svar. Och skulle heller aldrig lägga ut en bild som jag själv skulle känna mig komprometterad av.
Läkares väntrum har jag fotograferat härnere eftersom de är så helt annorlunda än de svenska landstingens och ger en intressant bild av kulturskillnader. Men jag skulle aldrig drömma om att ta med någon väntande medpatient på en sådan bild - det är verkligen att kränka integritet tycker jag.
Att jag inte lägger ut igenkänningsbara bilder på barn beror på att jag inte vill medverka till någon som helst otillåten användning av helt vanliga oskyldiga bilder. Men också på att jag lärt mig av vår bys webbmästare att man, för att publicera bilder på byns barn vid en fest t.ex, måste fråga de franska föräldrarna först om de ger sitt tillstånd.
I grunden måste var och en känna efter var den egna moraliska gränsen går. Zoomade bilder eller inte. Men bilder utan människor, vare sig de vet om att de finns med eller inte, det verkar alla vara överens om inte är en bild av den verklighet vi lever i.