Hopplösa Blogger krånglar med bilder. De här hör ihop med inlägget om Galakväll och Bränslebrist
tisdag 19 oktober 2010
Bilder till galakväll
Hopplösa Blogger krånglar med bilder. De här hör ihop med inlägget om Galakväll och Bränslebrist
Galakväll för gamla och bränslebrist
I detta kontrasternas land ägnar vi en hemmakväll åt tv-tittande. Det pågår en slags galakväll med ett stort antal artister som sjunger "chansons d'amour" - franska kärlekssånger. Programledare är den här mycket välkände Michel Drücker som har ett eget söndagsprogram, "Vivement Dimanche", ett slags "Här är ditt liv" på franska men ofta också anlitas när det är andra viktiga program att leda.
I publiken sitter ett antal mycket gamla personer tillsammans med sina vårdare. De är 90+ och är där som representanter för galans målgrupp. Avsikten är att samla in pengar för att bereda de riktigt gamla i Frankrike ett värdigare liv. Maken och jag lyssnar till artisterna som sjunger så vackert om kärleken och FÖRUNDRAR oss. Skulle man kunna göra ett sånt här program i Sverige?? Tala om vikten av värdig vård för gamla, sätta dem i publiken, göra reportage om dem och deras skötare (som alla talar varmt och vänligt och omtänksamt om "sina" gamla). Och så ha en insamling på det?
Nej, det tror jag inte skulle gå i Sverige. Vi kan samla in pengar till AIDS och till världens fattiga barn men till våra äldre?? Vart skulle de pengarna gå och vem skulle se till att de kom de gamla tillgodo? Här i Frankrike har man mycket mer av frivilligarbete och många hjälporganisationer som arbetar på bred front. Och uppenbarligen inom många områden, t.ex äldrevården också.
Att det är ett engagerat folk märker man i den här sortens sammanhang. Men också i nationalsjälens agerande: STREJKANDET. Nu har det tjafsats om den förestående pensionsreformen (man kan inte tänka sig att gå i pension vid 62 års ålder!!!) under lång tid. Än är reformen inte i hamn, de olika facken och oppositionen sätter sig på tvären trots att alla är medvetna om att Frankrike OCKSÅ måste anpassa sig till verkligheten och att folk måste jobba längre om landets ekonomi ska gå ihop. (en del statliga tjänstemän går med full pension redan vid 55!)
Sarkozy driver detta hårt och vad gör fransmännen? Man börjar med att punktmarkera inom trafiken som vanligt. Tunnelbanor, bussar, snabbtåg och förortståg går men ungefär bara ett tåg på fem. Sen trummar man ihop folk till demonstrationståg på gatorna - vissa dagar är demonstrationsdagar och ju fler som går med desto större intryck hoppas man att regeringen ska ta. Nu är det fokus på att också få med studenterna, av någon anledning anses deras demonstrationsuttryck särskilt viktigt. Är det reminiscenser från 1968 som gör sig påminda tro? De ungas pensionering ligger långt fram i tiden, ändå lyckas man skrämma dem att demonstrera de också.
Inte heller detta hjälper. Som en separat strejk låg för några veckor sedan ett antal fartyg med bränsle till i första hand Korsika kvar på redden utanför Marseille. Arbetarna vid det närliggande raffinaderiet var missnöjda med något. Korsikanerna fick problem, tomt på de flesta bensinstationer.
Plötsligt kopplas det här ihop med det andra strejkandet och Frankrike står idag inför en begynnande svår bränslebrist. Alla raffinaderier är stängda, många bensinstationer tvingas stänga på grund av uteblivna leveranser och även om ansvariga ministrar säger att det finns reservlager och att man kan importera från grannländerna så gör sig bristen ändå påmind. Vid vår närmaste mack var flera av pumparna stängda igår och kön var lång. På morgon-tv visas nu Frankrikekartor med stora röda områden där det inte längre finns bränsle. Man oroar sig för flygtrafiken, blir det brist på flygbränsle påverkas inte minst de två stora Parisflygplatserna med sin internationella lufttrafik.
Det är obegripligt för oss - och faktiskt för de flesta fransmän vi talar med - hur man kan agera så här självdestruktivt. Det sitter i den franska genen att genast rusa ut på gatan och/eller lägga ner jobbet när man inte får som man vill. Att detta sen kostar oss alla i slutändan verkar man i känslostormarna inte ta med i beräkningen.
Tur att vi har tanken full och frysen likaså. Fortsätter det här blir det väl snart matvarubrist pga uteblivna såna leveranser också. Eller också besinnar man sig och livet återgår till det normala igen. Så har det varit hittills under vår tid härnere. Men att leva med "la grève", strejken, det har vi lärt oss att göra!
måndag 18 oktober 2010
HAPPY HOUR!!
Happy Hour är det matte och husse tycker är avslappningsdrinken kring kvällskvisten innan solen går ner och innan den numera (ur svensk synvinkel) sena middagen. En stund då vi samlas, pratas vid om dagen, det som gjorts och det som ska göras. Det där har varit en "helig stund" länge för oss - en gemensamhetspaus där man vilar i det som varit och i det som ska bli.
Dessi tycker också att det är här den mysigaste stunden på dan fast på ett annat sätt. ÄNTLIGEN kan man fånga mattens och hussens uppmärksamhet tillsammans och lägga fram tuggben, grisöron, leksaker och BOLLAR som kan kastas och fångas i ett.
Idag har vi haft kylig natt och morgon men 23 grader mitt på dagen. Sol, blå himmel, lugn och ro efter chokladfesten i byn. Nu väntar lergrytetillagad kyckling med lök, citroner, olivolja och och svarta oliver. Och rosmarin från de egna buskarna. Vilket härligt recept - bara att gå i trädgården och plocka på sig färska kryddor.
Till detta olivoljestekt ursaltad aubergine, sen gratinerad med pesto en stund i ugnen. Har vi det bra? Ja, det tycker vi alla tre!
Chokladfest i byn. 6
Bland chokladfestbesökarna återfinns också några franska hundar. En del mindre, en del lite tjockare. En vacker HD står parkerad och till sist syns det märkliga chokladvinet vi provsmakade och inköpte. Ganska gott faktiskt!
Chokladfest i byn. 5
Hela byn är FULL med folk. I alla tält, på caféerna, på de till café omvandlade parkeringsplatserna. Vi har "navetter", småbussar som går från de närliggande orterna i skytteltrafik och slussar i och ur nya chokladfestgäster. Vår normalt sett stillsamma by är helt "invaderad".
I ett av stånden visas hur man i den nya skolan, byns stolthet, den ombyggda läderfabriken, "Ecole de Tannerie", också har förberett sig för det här med chokladen. Det har tillagats och vispats och gjorts både ansiktsmasker och kletats choklad på pannå - som modern konst. I mitten av fotografierna står vår O, han som hjälper oss i trädgården. Här är han i sin riktiga funktion som skolans rektor.
Chokladfest i byn. 4
Inte bara choklad erbjuds. Vin, smycken, kläder, konst, karameller, paella, varmkorv, färska fikon, kakor och så förstås mera choklad igen!
Chokladfest i byn. 1
I helgen som gått har årets stora bybegivenhet gått av stapeln. Den stora chokladmässan är över och säkerligen, som förr om åren dragit tilll sig över 30.000 besökare på två dagar. Att betänka är att byn är dimensionerad för 2.000 fasta invånare.
Men vi har en park och andra stora utrymmen där man kan slå upp tält och låta chokladtillverkare från hela Frankrike slå upp sina stånd och erbjuda oss besökare choklad i ALLA former. Här följer ett litet bildreportage.
söndag 17 oktober 2010
Vår underbara trädgård i Provence
Som man kan läsa om på föregående inlägg har vi tagit ner ett par träd i vår lilla provencalska trädgård. Så här fint blev det - luftigt och ljust.
Trots att vi har den här vyn direkt inpå oss i verkligheten har både maken och jag lagt in den här bilden som skrivbordsbakgrund på våra datorer.
Klicka och njut ni också!
Trädfällning
När vi flyttade in i vårt franska hus för lite drygt två år sen hade vi ingen trädgård. Den slarviga svenska barnfamiljen vi köpte huset av hade låtit större delen av tomten växa igen med sly, högt gräs och allehanda ogräs. Det gick knappt att ta sig fram på nedre delen av tomten och det kryllade av skorpioner och kanske till och med orm.
Det var vårt första projekt - att skapa en trädgård. Med hjälp av tre duktiga unga fransmän rensades allt upp och början till vår franska trädgård anlades. Den har sedan dess vuxit till sig, växter har tillkommit och bytts ut allt efter säsong. Lökar har planterats, två svenska Flammentanzrosor har importerats och har nu tagit fart. Vi har klätterväxter och krukor med roliga medelhavsväxter och en häck som doftar schersmin och så förstås rosmarin och lavendel i stora buskar.
Från början fick vi rådet: behåll ett par av småekarna och också den lite större (inte de stora flerhundraåriga, dem rör man inte) nära er terrass. Ni kan behöva skuggan på somrarna och det är bättre att behålla trädet och se hur det blir än att ta ner dem nu och ångra sig sen.
Nu har vi levt med de lite taniga småekarna men framförallt den lite större framför terrassen i två år. Och vi har bestämt oss: den ger skugga på sommaren men egentligen inte så mycket. Däremot tar den ljus och sol ifrån oss under "vinterhalvåret". Så det är dags att bestämma sig för att ta ner både den och de mindre träden.
Vår arboriste, Francois tillkallas och här syns hur han och hans bror tar sig an projektet. Det hela kostade lite drygt tusen kronor och var över på mindre än en timme. Det är sällan man ser verkliga proffs i arbete men här var det så. Småträden åkte ner i ett nafs och lades direkt i lastbilsflaket. Det större trädet skalades på sina grenar och vig som en apa klättrade Francois sedan upp och sågade ner det bit för bit. Inte en växt i den underliggande rabatten skadades. Alla stamdelar och grenar lastades i bilen och det hela avslutades med krattning och blåsning av sågspån och löv och småkvistar. Ingen kunde se att det ens skett något i trädgården!
"Jag tycker egentligen inte om att ta ner vackra, friska träd" sa Francois. "Men i det här fallet har ni gjort helt rätt - nu har ni fått ljus och luft och en mycket bättre utsikt över er vackra trädgård och bergen bakom".
Vår grannar är också överförtjusta. Nu har de fått en härlig utsikt över olivterrasserna i bakgrunden. Och trots att den vackra eken var just vacker så känns det ändå som om den var nöjd med att ha fått göra sitt. Kanske ångrar vi oss i hettan i sommar men det finns både parasoller och markiser att ta till i så fall.