I detta kontrasternas land ägnar vi en hemmakväll åt tv-tittande. Det pågår en slags galakväll med ett stort antal artister som sjunger "chansons d'amour" - franska kärlekssånger. Programledare är den här mycket välkände Michel Drücker som har ett eget söndagsprogram, "Vivement Dimanche", ett slags "Här är ditt liv" på franska men ofta också anlitas när det är andra viktiga program att leda.
I publiken sitter ett antal mycket gamla personer tillsammans med sina vårdare. De är 90+ och är där som representanter för galans målgrupp. Avsikten är att samla in pengar för att bereda de riktigt gamla i Frankrike ett värdigare liv. Maken och jag lyssnar till artisterna som sjunger så vackert om kärleken och FÖRUNDRAR oss. Skulle man kunna göra ett sånt här program i Sverige?? Tala om vikten av värdig vård för gamla, sätta dem i publiken, göra reportage om dem och deras skötare (som alla talar varmt och vänligt och omtänksamt om "sina" gamla). Och så ha en insamling på det?
Nej, det tror jag inte skulle gå i Sverige. Vi kan samla in pengar till AIDS och till världens fattiga barn men till våra äldre?? Vart skulle de pengarna gå och vem skulle se till att de kom de gamla tillgodo? Här i Frankrike har man mycket mer av frivilligarbete och många hjälporganisationer som arbetar på bred front. Och uppenbarligen inom många områden, t.ex äldrevården också.
Att det är ett engagerat folk märker man i den här sortens sammanhang. Men också i nationalsjälens agerande: STREJKANDET. Nu har det tjafsats om den förestående pensionsreformen (man kan inte tänka sig att gå i pension vid 62 års ålder!!!) under lång tid. Än är reformen inte i hamn, de olika facken och oppositionen sätter sig på tvären trots att alla är medvetna om att Frankrike OCKSÅ måste anpassa sig till verkligheten och att folk måste jobba längre om landets ekonomi ska gå ihop. (en del statliga tjänstemän går med full pension redan vid 55!)
Sarkozy driver detta hårt och vad gör fransmännen? Man börjar med att punktmarkera inom trafiken som vanligt. Tunnelbanor, bussar, snabbtåg och förortståg går men ungefär bara ett tåg på fem. Sen trummar man ihop folk till demonstrationståg på gatorna - vissa dagar är demonstrationsdagar och ju fler som går med desto större intryck hoppas man att regeringen ska ta. Nu är det fokus på att också få med studenterna, av någon anledning anses deras demonstrationsuttryck särskilt viktigt. Är det reminiscenser från 1968 som gör sig påminda tro? De ungas pensionering ligger långt fram i tiden, ändå lyckas man skrämma dem att demonstrera de också.
Inte heller detta hjälper. Som en separat strejk låg för några veckor sedan ett antal fartyg med bränsle till i första hand Korsika kvar på redden utanför Marseille. Arbetarna vid det närliggande raffinaderiet var missnöjda med något. Korsikanerna fick problem, tomt på de flesta bensinstationer.
Plötsligt kopplas det här ihop med det andra strejkandet och Frankrike står idag inför en begynnande svår bränslebrist. Alla raffinaderier är stängda, många bensinstationer tvingas stänga på grund av uteblivna leveranser och även om ansvariga ministrar säger att det finns reservlager och att man kan importera från grannländerna så gör sig bristen ändå påmind. Vid vår närmaste mack var flera av pumparna stängda igår och kön var lång. På morgon-tv visas nu Frankrikekartor med stora röda områden där det inte längre finns bränsle. Man oroar sig för flygtrafiken, blir det brist på flygbränsle påverkas inte minst de två stora Parisflygplatserna med sin internationella lufttrafik.
Det är obegripligt för oss - och faktiskt för de flesta fransmän vi talar med - hur man kan agera så här självdestruktivt. Det sitter i den franska genen att genast rusa ut på gatan och/eller lägga ner jobbet när man inte får som man vill. Att detta sen kostar oss alla i slutändan verkar man i känslostormarna inte ta med i beräkningen.
Tur att vi har tanken full och frysen likaså. Fortsätter det här blir det väl snart matvarubrist pga uteblivna såna leveranser också. Eller också besinnar man sig och livet återgår till det normala igen. Så har det varit hittills under vår tid härnere. Men att leva med "la grève", strejken, det har vi lärt oss att göra!
Om jag var fransk politiker så skulle jag till varje pris undvika att genomföra NÅGON förbättring/reform. För att det skulle ju - som ett brev på posten - bli ett herrans liv om man efter några år skulle tvingas att "ta bort" förbättringen/reformen. Beror fransmännens enorma strejkbenägenhet blott på tradition? Att man gärna strejkar -
SvaraRaderaför att så har man alltid gjort. Åldringsgalor i svensk TV? Tror inte det heller. Jag tror att man i Sverige har en amerikansk syn på åldrande - inte en sund fransk. Så att säga.
Jag tycker att de strejkerna är roliga. Det är fart i fransmännen. Bara det inte urartar.
SvaraRaderaSå klart det blir svårt för gemeneman men det är ju det en strejk går ut på. Deras strejekr är ju historiska och det är så skönt som med mycket annat i Frankrike att de orkar hålla på.
Men vi ser ju så olika på allt.
I Sverige finns det pengar för de gamla så det ska inte behövas göras nån insamling!!!De kan sluta att hålla på dem bara. De som håller inne med de där pengarna och de som arbetar med de gamla kan koppla på lite känslor och empati. Många av dem. I Sverige borde man kanske strejka lite med så slapp de anställdas egna missnöjda känslor/frustration gå ut över de gamle. För att de är för FEGA för att säga till chefen.
Men man borde ha en sund syn på åldrandet. I Sverige. NU!! Min personliga åsikt detta.
Kram
/Susanne
Nog urartar strejerna allt som oftast. Och den här gången tar man chansen att markera allt man orkar mot Sarkozy - verkligen inte bara över pensionsreformen.
SvaraRaderaJag tycker om fransmännens protestvilja! De accepeterar inte allt med hull och hår som vi svenskar har en tendens att göra. De protesterar högljutt istället!
SvaraRaderaAtt de nu protesterar mot förslaget att pensionsåldern ska höjas från 60 till 62, kan ju få en svensk att förundras (vi som snart kanske måste jobba till 70)Men fransmännen gör rätt, tycker jag!
I Sverige var politikerna väldigt intresserade av att få in frivilligorganisationer i samhällsarbetet under senare delen av 90-talet, men mer än så blev det aldrig. Jag tror vi tar samhället för givet, om man får uttrycka det så, och ska någon insamlingsgala få tevetid måste det vara något jättestort och viktigt.
SvaraRaderaÄven om jag kan tycka att det är ett sundhetstecken att inte acceptera precis allt - i Sverige är vi ibland lite för snälla - är det ständiga strejkandet är inget positivt för Frankrike. Visst kan jag förstå att de reagerar när man så att säga snor gottepåsen för dem, men landet är knappast fullt av knäppskallar så besinningen borde rimligen ha satt in vid det här laget. Det är inte precis för skojs skull som man vill höja pensionsåldern för fransmännen.
Inom mitt yrkesområde var pensionsåldern 63 år när jag började, men den höjdes till 65 för över tio år sedan. Vi varken protesterade högljutt eller strejkade.