fredag 21 maj 2010
Utelunch i solen
Nu är det sommardagar igen i Provence. Precis så där lagom som jag tycker om. 24 grader i skuggan är det när vi äter lunch på terrassen. Solen skiner starkt genom parasollet, dagens tidningar väntar på läsning och maten är lättsamt god. Pilgrimsmusslepaté med avocado, tomater, oliver, kapris och så lite Camembert som avslutning. Medelhavsmat!
torsdag 20 maj 2010
Flaskbarn
Här kommer bilden till föregående inlägg. En självförsörjande bebis. I ärlighetens namn ska sägas att så här gjorde mina ungar också med fötterna och tyckte det var kul. Men det var i vällingåldern, ett år och plus!
Amma eller inte? Och så lite om barnen i Frankrike
På franska TV5 finns på morgnarna ett program som heter "Les Maternelles". Ordet är svårt att direktöversätta men programmet handlar om barn, graviditeter, uppfostran, problem och glädjeämnen med barn från spädbarnstiden och upp i tonåren. (Förskola heter här Ecole de maternelles och själva ordet kan översättas med "moderlig").
Jag tittar nästan varje dag på det här programmet som är uppdelat i ett par delar. Först har man "La grande discussion", dvs ett rundabordssamtal kring dagens ämne. Där sitter programledaren, Elizabeth T, en vacker och vänlig kvinna i 35-årsåldern, en eller ett par experter och så "les temoins", vittnena. Dvs vanliga människor som har något att berätta kring själva ämnet. Det är oftast kvinnor förstås men kan ibland vara en man eller ett par. Experterna är oftast män. Förstås. För så är det här i Frankrike. De flesta barnläkare, barnpsykiatrer, förlossningsläkare eller gynekologer är män. Och de sitter med som experter oftast för att de också skrivit en bok i ämnet.
Efter "den stora diskussionen" kommer en annan vänlig men väldigt energisk dam in i bilden. Hon sammanfattar vad som sagts och lägger till egna synpunkter. Och går sedan igenom ett stort antal böcker som hon tipsar om att man kan fördjupa sig i. Hon avslutar alltid med att visa upp barnböcker som behandlar ämnet och jag upphör aldrig att förvånas över hur mycket böcker det finns som tar upp hur det är att få ett syskon, hur det känns att bli arg, hur det går till i skolan och hur det känns när mamma och pappa skiljer sig.
Det känns ofta som en paradox med det här superpedagogiska programmet med sitt stora engagemang för barnen och hur man på bästa sätt ska ta hand om dem. Här sätter man psykiatrin i högsätet fortfarande och kan sin Freud och sin Winnicott och det visas prov på djup kunskap om barns behov och utveckling inom alla områden. Det märkliga är sen att i verkligheten ser man inte mycket av det här.
Franska föräldrar älskar säkert sina barn lika mycket som alla andra. Men jag har tidigare skrivit om att det ges smäll på stjärten som en fullkomlig självklarhet och att ett lagförslag mot detta helt röstades ner; det var för privat, sina barn sköter man själv utan statlig/laglig inblandning. Det smälls inte bara på stjärten, örfilar delas ut snabbt och för absolut ingenting. De vanligaste tilltalsorden till barnen är: NON och DEPECHE TOI. NEJ och SKYNDA DIG. Man talar till barnen snabbt och med ovänlig och krävande röst. Och skynda sig, det måste de göra jämt. "Arrête de pleurer", sluta gråta, snäser man ofta också till en kinkig, dagistrött unge.
Jag vet det här eftersom vårt hus ligger precis bredvid stigen ner till byn där skolan ligger och barnen med sina mammor går förbi mitt fönster och min trädgård fyra gånger om dagen. Ner till skolan och dagis på morgonen, hem och tillbaka på lunchen och sen hem klockan halv fem på dagen. Och det är mest då det daskas, ryts och rycks i de trötta ungarna. Så är de "väluppfostrade" också de franska barnen, här härjas det inte runt som de svenska barnen tillåts göra, de som totalt dominerar sina föräldrars (och andras) vardag. Här hälsar barnen artigt på alla, känner man dem någorlunda är det kindpussar som gäller och i vuxnas sällskap lyder de sina föräldrar direkt vid varje uppmaning eller tillsägning.
Självklart får de mycket kärlek och uppmuntran också, helt kuvade är de inte alls. Tvärtom är de glada, öppna och sociala för det mesta, omhuldade med mycket aktiviteter, leksaker och fina kläder är de också. Duktiga i skolan och tidiga med att skriva, läsa och räkna - här tar man saker och ting på allvar och skolan är mycket viktig, redan från 3-4-årsåldern.
Men en sak eller fråga har nu en längre tid varit på tapeten. Ska man amma sitt barn eller ge flaska? "Biberon" som nappflaska heter. För mig som svensk kvinna som faktiskt var utsatt för en slags "amningsterror" under slutet av sextiotalet, början på sjuttiotalet känns frågan helt absurd. Det är väl klart att man försöker amma, det vet ju alla att det är det bästa för barnet. Men kan man, av olika skäl - kolik eller annat som stökar till det som i mitt fall - inte klara amningen utan att det blir ett betungande krav - ja då finns ju flaska och bra modersmjölksersättning och det behöver inte vara fel det heller.
Här förs diskussionen utifrån helt andra förutsättningar. De är två: den ena utgörs av en fransk känd filosof och feminist, Elisabeth Badinter, fyrtiotalist med tre egna barn som direkt är emot amning. Av det enkla skälet att hon tycker att det är en farlig utveckling som förpassar kvinnan/mamman tillbaka till hemmet. (Och då ska man veta att franska kvinnors mammaledighet är runt 8 veckor, ljusår från hur det ser ut i Sverige. Så någon längre amningsperiod blir det ändå inte när mammorna återgår till jobbet. Sen finns det fler hemmamammor här än i Sverige också, många tycker faktiskt om att vara "femme au foyer", i synnerhet om det finns många barn i familjen vilket fortfarande är vanligt här, särskilt på landsbygden.
Det andra skälet att förorda flaskmatning häpnar alla svenskar jag berättar detta för över. Tro det eller ej, men i det här Maternelles-programmet sitter i omgångar unga franska kvinnor, gravida, nyförlösta eller med lite äldre småbarn och säger att de valt att inte amma. De har redan innan barnet är FÖTT bestämt sig för att det inte ska läggas till bröstet. Några av dem har till och med valt bort vissa förlossningssjukhus för att man där praktiserar det som görs rutinmässigt i Sverige - man lägger barnet till mammans bröst så snart det fötts.
Är det av praktiska skäl man vill flaskmata? Är det av jämställdhetsskäl så att pappan kan ge flaska på natten eller man kan turas om i andra sammanhang? Nej, ingenting av detta är det. De här unga kvinnorna är så indoktrinerade av gamla unkna värderingar från anno dazumal att de säger sig känna ett ÄCKEL inför blotta tanken att lägga barnet till sitt bröst. Och varför? Jo för att brösten tillhör det sexuella området och de är i första hand till för mannens glädje och njutning, inte för att ge näring åt sitt spädbarn.
Jag häpnar varje gång jag hör det här. Trotsigt sitter de där i rutan och markerar sitt val som en självklarhet. Och man vill heller inte bli "culpabilisé", skuldbelagd över sitt val heller - den här friheten har man och valet har man ofta gjort tillsammans med sin man också. Förstås!
Nu sägs det att det pågår en ny "amningsterror" i Frankrike. Det gör det säkert, det talas mycket om vikten av att amma och fler och fler fransyskor gör det också, de har insett vad läkare och andra säger - det är den bästa födosammansättningen för barnet och gör mycket för immunförsvar och annat. Kroppskontakten talar man också mycket om. Så de äcklade mammornas antal minskar förhoppningsvis. Kanske deras småttingar får i sig maten på samma sätt som ungen på bilden?
Jag tittar nästan varje dag på det här programmet som är uppdelat i ett par delar. Först har man "La grande discussion", dvs ett rundabordssamtal kring dagens ämne. Där sitter programledaren, Elizabeth T, en vacker och vänlig kvinna i 35-årsåldern, en eller ett par experter och så "les temoins", vittnena. Dvs vanliga människor som har något att berätta kring själva ämnet. Det är oftast kvinnor förstås men kan ibland vara en man eller ett par. Experterna är oftast män. Förstås. För så är det här i Frankrike. De flesta barnläkare, barnpsykiatrer, förlossningsläkare eller gynekologer är män. Och de sitter med som experter oftast för att de också skrivit en bok i ämnet.
Efter "den stora diskussionen" kommer en annan vänlig men väldigt energisk dam in i bilden. Hon sammanfattar vad som sagts och lägger till egna synpunkter. Och går sedan igenom ett stort antal böcker som hon tipsar om att man kan fördjupa sig i. Hon avslutar alltid med att visa upp barnböcker som behandlar ämnet och jag upphör aldrig att förvånas över hur mycket böcker det finns som tar upp hur det är att få ett syskon, hur det känns att bli arg, hur det går till i skolan och hur det känns när mamma och pappa skiljer sig.
Det känns ofta som en paradox med det här superpedagogiska programmet med sitt stora engagemang för barnen och hur man på bästa sätt ska ta hand om dem. Här sätter man psykiatrin i högsätet fortfarande och kan sin Freud och sin Winnicott och det visas prov på djup kunskap om barns behov och utveckling inom alla områden. Det märkliga är sen att i verkligheten ser man inte mycket av det här.
Franska föräldrar älskar säkert sina barn lika mycket som alla andra. Men jag har tidigare skrivit om att det ges smäll på stjärten som en fullkomlig självklarhet och att ett lagförslag mot detta helt röstades ner; det var för privat, sina barn sköter man själv utan statlig/laglig inblandning. Det smälls inte bara på stjärten, örfilar delas ut snabbt och för absolut ingenting. De vanligaste tilltalsorden till barnen är: NON och DEPECHE TOI. NEJ och SKYNDA DIG. Man talar till barnen snabbt och med ovänlig och krävande röst. Och skynda sig, det måste de göra jämt. "Arrête de pleurer", sluta gråta, snäser man ofta också till en kinkig, dagistrött unge.
Jag vet det här eftersom vårt hus ligger precis bredvid stigen ner till byn där skolan ligger och barnen med sina mammor går förbi mitt fönster och min trädgård fyra gånger om dagen. Ner till skolan och dagis på morgonen, hem och tillbaka på lunchen och sen hem klockan halv fem på dagen. Och det är mest då det daskas, ryts och rycks i de trötta ungarna. Så är de "väluppfostrade" också de franska barnen, här härjas det inte runt som de svenska barnen tillåts göra, de som totalt dominerar sina föräldrars (och andras) vardag. Här hälsar barnen artigt på alla, känner man dem någorlunda är det kindpussar som gäller och i vuxnas sällskap lyder de sina föräldrar direkt vid varje uppmaning eller tillsägning.
Självklart får de mycket kärlek och uppmuntran också, helt kuvade är de inte alls. Tvärtom är de glada, öppna och sociala för det mesta, omhuldade med mycket aktiviteter, leksaker och fina kläder är de också. Duktiga i skolan och tidiga med att skriva, läsa och räkna - här tar man saker och ting på allvar och skolan är mycket viktig, redan från 3-4-årsåldern.
Men en sak eller fråga har nu en längre tid varit på tapeten. Ska man amma sitt barn eller ge flaska? "Biberon" som nappflaska heter. För mig som svensk kvinna som faktiskt var utsatt för en slags "amningsterror" under slutet av sextiotalet, början på sjuttiotalet känns frågan helt absurd. Det är väl klart att man försöker amma, det vet ju alla att det är det bästa för barnet. Men kan man, av olika skäl - kolik eller annat som stökar till det som i mitt fall - inte klara amningen utan att det blir ett betungande krav - ja då finns ju flaska och bra modersmjölksersättning och det behöver inte vara fel det heller.
Här förs diskussionen utifrån helt andra förutsättningar. De är två: den ena utgörs av en fransk känd filosof och feminist, Elisabeth Badinter, fyrtiotalist med tre egna barn som direkt är emot amning. Av det enkla skälet att hon tycker att det är en farlig utveckling som förpassar kvinnan/mamman tillbaka till hemmet. (Och då ska man veta att franska kvinnors mammaledighet är runt 8 veckor, ljusår från hur det ser ut i Sverige. Så någon längre amningsperiod blir det ändå inte när mammorna återgår till jobbet. Sen finns det fler hemmamammor här än i Sverige också, många tycker faktiskt om att vara "femme au foyer", i synnerhet om det finns många barn i familjen vilket fortfarande är vanligt här, särskilt på landsbygden.
Det andra skälet att förorda flaskmatning häpnar alla svenskar jag berättar detta för över. Tro det eller ej, men i det här Maternelles-programmet sitter i omgångar unga franska kvinnor, gravida, nyförlösta eller med lite äldre småbarn och säger att de valt att inte amma. De har redan innan barnet är FÖTT bestämt sig för att det inte ska läggas till bröstet. Några av dem har till och med valt bort vissa förlossningssjukhus för att man där praktiserar det som görs rutinmässigt i Sverige - man lägger barnet till mammans bröst så snart det fötts.
Är det av praktiska skäl man vill flaskmata? Är det av jämställdhetsskäl så att pappan kan ge flaska på natten eller man kan turas om i andra sammanhang? Nej, ingenting av detta är det. De här unga kvinnorna är så indoktrinerade av gamla unkna värderingar från anno dazumal att de säger sig känna ett ÄCKEL inför blotta tanken att lägga barnet till sitt bröst. Och varför? Jo för att brösten tillhör det sexuella området och de är i första hand till för mannens glädje och njutning, inte för att ge näring åt sitt spädbarn.
Jag häpnar varje gång jag hör det här. Trotsigt sitter de där i rutan och markerar sitt val som en självklarhet. Och man vill heller inte bli "culpabilisé", skuldbelagd över sitt val heller - den här friheten har man och valet har man ofta gjort tillsammans med sin man också. Förstås!
Nu sägs det att det pågår en ny "amningsterror" i Frankrike. Det gör det säkert, det talas mycket om vikten av att amma och fler och fler fransyskor gör det också, de har insett vad läkare och andra säger - det är den bästa födosammansättningen för barnet och gör mycket för immunförsvar och annat. Kroppskontakten talar man också mycket om. Så de äcklade mammornas antal minskar förhoppningsvis. Kanske deras småttingar får i sig maten på samma sätt som ungen på bilden?
onsdag 19 maj 2010
Franska rosor
Eller det är det väl inte egentligen. Flammentanz som den här klätterrosen heter för ju namnet till Tyskland. Men just det här exemplaret som nu i år tar sig med kraft kommer från vår tomt på ön Yxlan i Stockholms skärgård.
Ett tanigt litet skott från den stora moderrosen planterades i kruka. Sen stod den i mörker och torka ett par veckor innesluten i den stora flyttbilen innan den gav sig iväg på sin resa från Sverige till södra Frankrike för nästan två år sedan.
I augusti i år har vi bott här i två år. Det är ofattbart så fort det gått. Men om inte annat så ser man det på trädgårdsväxterna, på samma sätt som när man ser på barnen att tiden går.
Från att ha slokat i den provencalska hettan förra året har vår franska ros nu tagit fart och klättrar uppför en av pergolapelarna vid vår terrass. Frodig och stor stod mammarosen vid vår ytterdörr i skärgården och prunkade alltmer för varje år. Det känns hemtamt med den välkända rosen också här. Lite av hemma då och hemma nu.
Ett tanigt litet skott från den stora moderrosen planterades i kruka. Sen stod den i mörker och torka ett par veckor innesluten i den stora flyttbilen innan den gav sig iväg på sin resa från Sverige till södra Frankrike för nästan två år sedan.
I augusti i år har vi bott här i två år. Det är ofattbart så fort det gått. Men om inte annat så ser man det på trädgårdsväxterna, på samma sätt som när man ser på barnen att tiden går.
Från att ha slokat i den provencalska hettan förra året har vår franska ros nu tagit fart och klättrar uppför en av pergolapelarna vid vår terrass. Frodig och stor stod mammarosen vid vår ytterdörr i skärgården och prunkade alltmer för varje år. Det känns hemtamt med den välkända rosen också här. Lite av hemma då och hemma nu.
söndag 16 maj 2010
Ut i det gröna
Vi har haft nytt vänbesök några dagar. Till all lycka utan störtregn den här gången. Vi har sommarväder, sol och 20 grader på eftermiddagarna. Precis lagom för mig som inte precis ser fram mot de heta kommande dagarna med temperaturer ibland upp mot 40 grader.
Men nu är det skönt och soligt. Och grönt. Träden är helt utslagna och det blommar överallt. Våra svenska Flammentanzrosor håller precis på att slå ut och på terrassen står kaprifol, blåregn och schersmin och väntar på plantering.
Dessförinnan åker vi på liten utflykt i det vackra och slingriga landskapet med vännerna bakom oss.
Men nu är det skönt och soligt. Och grönt. Träden är helt utslagna och det blommar överallt. Våra svenska Flammentanzrosor håller precis på att slå ut och på terrassen står kaprifol, blåregn och schersmin och väntar på plantering.
Dessförinnan åker vi på liten utflykt i det vackra och slingriga landskapet med vännerna bakom oss.
