Jag tittar nästan varje dag på det här programmet som är uppdelat i ett par delar. Först har man "La grande discussion", dvs ett rundabordssamtal kring dagens ämne. Där sitter programledaren, Elizabeth T, en vacker och vänlig kvinna i 35-årsåldern, en eller ett par experter och så "les temoins", vittnena. Dvs vanliga människor som har något att berätta kring själva ämnet. Det är oftast kvinnor förstås men kan ibland vara en man eller ett par. Experterna är oftast män. Förstås. För så är det här i Frankrike. De flesta barnläkare, barnpsykiatrer, förlossningsläkare eller gynekologer är män. Och de sitter med som experter oftast för att de också skrivit en bok i ämnet.
Efter "den stora diskussionen" kommer en annan vänlig men väldigt energisk dam in i bilden. Hon sammanfattar vad som sagts och lägger till egna synpunkter. Och går sedan igenom ett stort antal böcker som hon tipsar om att man kan fördjupa sig i. Hon avslutar alltid med att visa upp barnböcker som behandlar ämnet och jag upphör aldrig att förvånas över hur mycket böcker det finns som tar upp hur det är att få ett syskon, hur det känns att bli arg, hur det går till i skolan och hur det känns när mamma och pappa skiljer sig.
Det känns ofta som en paradox med det här superpedagogiska programmet med sitt stora engagemang för barnen och hur man på bästa sätt ska ta hand om dem. Här sätter man psykiatrin i högsätet fortfarande och kan sin Freud och sin Winnicott och det visas prov på djup kunskap om barns behov och utveckling inom alla områden. Det märkliga är sen att i verkligheten ser man inte mycket av det här.
Franska föräldrar älskar säkert sina barn lika mycket som alla andra. Men jag har tidigare skrivit om att det ges smäll på stjärten som en fullkomlig självklarhet och att ett lagförslag mot detta helt röstades ner; det var för privat, sina barn sköter man själv utan statlig/laglig inblandning. Det smälls inte bara på stjärten, örfilar delas ut snabbt och för absolut ingenting. De vanligaste tilltalsorden till barnen är: NON och DEPECHE TOI. NEJ och SKYNDA DIG. Man talar till barnen snabbt och med ovänlig och krävande röst. Och skynda sig, det måste de göra jämt. "Arrête de pleurer", sluta gråta, snäser man ofta också till en kinkig, dagistrött unge.
Jag vet det här eftersom vårt hus ligger precis bredvid stigen ner till byn där skolan ligger och barnen med sina mammor går förbi mitt fönster och min trädgård fyra gånger om dagen. Ner till skolan och dagis på morgonen, hem och tillbaka på lunchen och sen hem klockan halv fem på dagen. Och det är mest då det daskas, ryts och rycks i de trötta ungarna. Så är de "väluppfostrade" också de franska barnen, här härjas det inte runt som de svenska barnen tillåts göra, de som totalt dominerar sina föräldrars (och andras) vardag. Här hälsar barnen artigt på alla, känner man dem någorlunda är det kindpussar som gäller och i vuxnas sällskap lyder de sina föräldrar direkt vid varje uppmaning eller tillsägning.
Självklart får de mycket kärlek och uppmuntran också, helt kuvade är de inte alls. Tvärtom är de glada, öppna och sociala för det mesta, omhuldade med mycket aktiviteter, leksaker och fina kläder är de också. Duktiga i skolan och tidiga med att skriva, läsa och räkna - här tar man saker och ting på allvar och skolan är mycket viktig, redan från 3-4-årsåldern.
Men en sak eller fråga har nu en längre tid varit på tapeten. Ska man amma sitt barn eller ge flaska? "Biberon" som nappflaska heter. För mig som svensk kvinna som faktiskt var utsatt för en slags "amningsterror" under slutet av sextiotalet, början på sjuttiotalet känns frågan helt absurd. Det är väl klart att man försöker amma, det vet ju alla att det är det bästa för barnet. Men kan man, av olika skäl - kolik eller annat som stökar till det som i mitt fall - inte klara amningen utan att det blir ett betungande krav - ja då finns ju flaska och bra modersmjölksersättning och det behöver inte vara fel det heller.
Här förs diskussionen utifrån helt andra förutsättningar. De är två: den ena utgörs av en fransk känd filosof och feminist, Elisabeth Badinter, fyrtiotalist med tre egna barn som direkt är emot amning. Av det enkla skälet att hon tycker att det är en farlig utveckling som förpassar kvinnan/mamman tillbaka till hemmet. (Och då ska man veta att franska kvinnors mammaledighet är runt 8 veckor, ljusår från hur det ser ut i Sverige. Så någon längre amningsperiod blir det ändå inte när mammorna återgår till jobbet. Sen finns det fler hemmamammor här än i Sverige också, många tycker faktiskt om att vara "femme au foyer", i synnerhet om det finns många barn i familjen vilket fortfarande är vanligt här, särskilt på landsbygden.
Det andra skälet att förorda flaskmatning häpnar alla svenskar jag berättar detta för över. Tro det eller ej, men i det här Maternelles-programmet sitter i omgångar unga franska kvinnor, gravida, nyförlösta eller med lite äldre småbarn och säger att de valt att inte amma. De har redan innan barnet är FÖTT bestämt sig för att det inte ska läggas till bröstet. Några av dem har till och med valt bort vissa förlossningssjukhus för att man där praktiserar det som görs rutinmässigt i Sverige - man lägger barnet till mammans bröst så snart det fötts.
Är det av praktiska skäl man vill flaskmata? Är det av jämställdhetsskäl så att pappan kan ge flaska på natten eller man kan turas om i andra sammanhang? Nej, ingenting av detta är det. De här unga kvinnorna är så indoktrinerade av gamla unkna värderingar från anno dazumal att de säger sig känna ett ÄCKEL inför blotta tanken att lägga barnet till sitt bröst. Och varför? Jo för att brösten tillhör det sexuella området och de är i första hand till för mannens glädje och njutning, inte för att ge näring åt sitt spädbarn.
Jag häpnar varje gång jag hör det här. Trotsigt sitter de där i rutan och markerar sitt val som en självklarhet. Och man vill heller inte bli "culpabilisé", skuldbelagd över sitt val heller - den här friheten har man och valet har man ofta gjort tillsammans med sin man också. Förstås!
Nu sägs det att det pågår en ny "amningsterror" i Frankrike. Det gör det säkert, det talas mycket om vikten av att amma och fler och fler fransyskor gör det också, de har insett vad läkare och andra säger - det är den bästa födosammansättningen för barnet och gör mycket för immunförsvar och annat. Kroppskontakten talar man också mycket om. Så de äcklade mammornas antal minskar förhoppningsvis. Kanske deras småttingar får i sig maten på samma sätt som ungen på bilden?
Äckel- och sexargumentet hörde jag på Irland när jag födde barn där 1993. Som du säger är man ju som svenska helt inställd på att amma på så bra det bara går - och går det inte så finns flaska. Men här satt som sagt var de blivande mammorna i föräldragruppen och sade redan innan barnet var fött att de på inga villkor skulle amma.
SvaraRaderaTragiskt för alla och väldigt förminskande. Och hur känner sig karlarna som sitter där och låter sina behov sättas före barnets - så jäkla förnedrande, i mina ögon.
Man häpnar över dessa fickor av patriarkat även i ett modernt land som Frankrike. Men samtidigt är nog Frankrike det mest motsägelsefulla land jag vet, på många nivåer i samhället.
Intressant debatt, och högaktuellt för min del dâ jag är höggravid och bosatt i just Frankrike. Har hört mânga kvinnor här sÄga att de inte alls ville amma, vilket jag (liksom du) har tyckt varit mycket konstigt! Det förefaller sâ naturligt och självklart.
SvaraRaderaCruella: att det här fanns på Irland visste jag inte. Men där är man ju också katoliker - det har förstås med det att göra?
SvaraRaderaJag tror inte männen känner sig förnedrade - i de fall jag har hört har beslutet tagits gemensamt eller i samråd med dem.
Du har rätt: man häpnar. Och hoppas att amningsförespråkarna snart får det här att försvinna.
Maria: lycka till med bebisen och amningen som jag utgår ifrån att du kommer att föredra. Du har helt rätt: självklart och naturligt är det ju, väldigt märkligt med kvinnorna som väljer bort det!