De bortglömda

I ett hörn av den vackra kyrkogården som vi besöker för att lägga en blomma vid en god väns grav ser det ut så här. Här finns sedan länge inga färska blommor. Ingen besöker och vårdar graven och på några av dem sitter lappar där gravrättsinnehavarna uppmanas att snarligen ta kontakt med kommunkontoret eftersom gravrätten överskridits.

Man undrar om detta är rester efter någon tidigare gravskändning - på flera av gravarna är stenar och kors upprivna och kullkastade. Det känns sorgligt att se, särskilt den lilla gravstenen med en sedan länge förfulad plastblomkruka. Här står bara ett förnamn och man förstår att det är för en morbror och en systerson man ordnat graven - större var inte hans familj.

Samtidigt läser jag idag i Paris Match en artikel om det stora antalet ensamma människor i Frankrike. En fransman av tio har inte mer än "tre personliga samtal per år", ordagrant översatt. Och detta gäller människor i åldern från 40 år och uppåt, i städer och på landet. Skilsmässa, familjekonflikter och arbetslöshet gör att människor hamnar i en slags ofrivillig ensamhet som de har svårt att ta sig ur och också skäms för. De tappar sitt självförtroende och gömmer sig för omvärlden i en egen isolering.

Några skaffar sig hund, andra börjar som frivilligarbetare för att få en lite bättre tillvaro. Men några har det så knapert att de får spara i månader för att kunna gå ut och ta ett glas med gamla vänner på besök som inte vet hur illa det är ställt.

För sju år sedan drabbades Frankrike av en fruktansvärd värmebölja. Det blev då uppenbart hur det stod till med många gamla som levde helt ensamma och utan kontakt med någon i sina familjer eller från yttervärlden. Mängder av dem dog i värmen och många upptäcktes heller inte förrän vid jultiden, månader efter sin död. Det blev ett uppvaknande som har resulterat i åtgärder och organisationer som ska se till att det här inte upprepas.

Men många vittnar ändå om att den stora ensamheten finns där och ser att skälen också står att finna i det nya och hårdare samhällsklimatet. Även om Frankrike har som tradition att värna och måna om familjen - på ett helt annat sätt än vi gör i Sverige känns det som - så existerar fenomenet alltså här också. Här efterlyser man återigen begreppet "fraternité", brödraskap som är ett av begreppen i det franska valspråket. När man ser de här gravarna förstår man det ännu bättre.