Jag gissar att det är fler än jag som fått Bodil Malmstens senaste bok 'De från norr kommande leoparderna' i julklapp? Jag vet åtminstone en:-)
Nu har jag läst ut min bok. Jag har till och med läst den två gånger för jag ville känna efter ordentligt vad jag tyckte. Det tar inte mer än två timmar för en snabbläsare som jag att göra det, det är inte så mycket text och den är lättläst förutom några (rätt pretentiösa) stycken. Skriver bra gör hon ju, visst innehåll till trots.
Det här är inte avsett som en bokrecension i egentlig mening. Dels når den aldrig författaren, dels lär hon enligt uppgift inte läsa sådana och på bokens baksida står det att hon gjort en notering om att "sluta bry mig om vad andra tycker". Så då kan man ju få tycka då. Om någon vars böcker man köpt och uppskattat under flera år. En författare som på månaden när är jämnårig med en själv dessutom och vars självbiografiska böcker - Mitt första liv, bl.a - slagit an en barndomssträng också hos mig.
Och så den första verkligt bra: 'Priset på vattnet i Finistère', den som delvis legat som inspiration för vårt eget Frankrikeäventyr. Bara sätta sig i sin Rover och köra tills det tar slut. Till Finis Terrae, jordens ände. Vilket mod, vilken kvinna? Och till en trakt i Frankrike där vi själva åren innan var på väg att köpa fritidshus. Så jag vet precis hur det ser ut där hon bodde, tror också att jag vet vilken hennes närmaste lilla stad var. Det var roande, underhållande och tänkvärt, det hon skrev om sitt nya land. Man kunde till och med stå ut med för mycket Thomas Bernard och annat litteratursnobberi. Bodil är bäst när hon reflekterar själv, det var behållningen.
Men sen händer det något. I "Sista boken från Finistère" där hon hemlighetsfullt beskriver sitt uppbrott från det kära huset och mullvadsträdgården smyger sig bittra och negativa uttryck in. Depressiva och förföljesemaniska tankar om "onda män från Nantes" som, som det verkar, manipulerar ifrån henne hus och hem och sätter henne i den mest gräsliga av lägenheter i en stad vid Atlantkusten. En stad och ett hem där hon aldrig kommer till ro och allt är plötsligt bara fel, fult och ångersamt. Och inte har hon själv ett dugg med besluten att göra?
Det som var en indikation då blommar fullt ut nu i den här boken. Bodil lämnar sin lägenhet (ja, det är ju ingen hemlighet precis). Men innan dess så vänder hon sig mot det Frankrike hon förut så fascinerat beskrivit och haft det bra i. Jag blir arg. Jag blir riktigt arg och sur. För visst finns det mycket som inte fungerar i Frankrike. Som i alla länder. Men hon ger sig på det politiska etablissemanget utan att slutföra sina tankegångar. Nicolas Sarkozy är bara en vedervärdig människa i största allmänhet, Carla Bruni är ännu värre och föreningen mellan de här två gör att hon n ä s t a n flyttar tillbaka till Sverige igen. (Detta är extremt verklighetsfrämmande. Carla Bruni är enormt uppskattad av fransmännen, både som artist och rikets första dam och hennes nyöppnade sajt brakade ihop de första timmarna av anstormningen för ett tag sen).
Bodil har också en ny granne av samma hjälpsamma sort som vi själva har. Och han beskrivs på ett så taskigt och otacksamt sätt att man får hoppas att inte någon identifierar honom och skickar honom en översättning. Som "tack" för all den hjälp han bestått "Boudille" med under deras få grannår. Hade han vetat hur han beskrivs hade det känts. Men i Bodils värld blir han en ny Madame C, en förmodad litterär karaktär som man kan utrusta med vilka utseenden och egenskaper som helst.
Bodil kunde inte franska när hon flyttade till Frankrike. Hon är inte den enda svensk i den situationen. Men trots de nio åren här så beskriver hon själv att hon inte passar in. Hon står en dag och väntar utanför postkontoret i sin nya stad och blir då tilltalad på engelska av en fransman. Trots att hon har franska kläder, franska skor och inte sagt ett ord uppfattar fransmannen henne som utlänning. Något i hennes hållning, "hennes sätt att andas" kanske, hon vet inte vad det är. Och säger ursäktande: "je suis suédoise".
Ja, Bodil är svenska rätt igenom och de ränderna går aldrig ur. Det är inte fel i sig, varför ska man förneka sitt ursprung? Men, som utlandssvensk är det livsfarligt att börja reta sig på än det ena än det andra,klaga och börja beklaga sig. Över skitsaker dessutom. Franska Telia, Orange, är en "ondskefull" organisation som skapar "l'enfer", helvetet på jorden för henne, fransmän i snabbköpskö ger henne nästan stroke, Sarkozy igen beskrivs så att man befarar att Frankrike inte längre är en demokrati. När påven kommer till Paris försöker hon med sarkasmer beskriva "påven bla, påven blablabla" utan att ens fundera över vad det katolskt troende Frankrike upplever när deras högste andlige företrädare kommer till landet.
Jag saknar insikt, ödmjukhet och också självinsikt. Jag blir beklämd över en åldrande och bitter kvinna som egentligen tillbringar mera tid på Odenplan och Åhlens i Stockholm och att sitta i olika bokhandlar och signera böcker än att försöka hitta en ny och fungerande tillvaro i det Frankrike som hyllades så i början. Idag när hon också kan språket - nyckeln till all integration. På bloggen Finistere.se är det inte mycket bättre. Ren och skär pr-blogg med upprop att komma och köpa hennes böcker där hon sitter i de olika bokhandlarna. Antingen den nya eller den och de gamla via bloggen. Samtidigt som hon beklagar sig över alla resor som detta innebär och hur ångestladdat det är att tvingas vara med i tv-program och sommarprata i radio. Det enda som är roligt där är historierna om Familjen Tejp!
Jag hörde henne i somras, sommarpratande. Ganska intetsägande. Har man läst böckerna vet man vad hon ska säga. Och jag såg henne nu alldeles nyss via SvtPlay på Förkväll från i förrgår. Där satt hon, snipig och gnällig och upprepade det hon skriver och säger överallt. Att man blir galen i snabbköpskassorna i Frankrike därför att alla ska ta upp sina checkhäften, leta efter pennan och fråga vilken dag det är. Var lever hon undrar jag? På vårt Intermarché väntar man visserligen tåligt i sin kö men det är ingen som sölar i onödan eller håller på med checkar. De flesta betalar med kort som vi och alla är vänliga och artiga mot varandra. Inte mot Bodil, hon som blir rasande när hon inte får en ny plastkasse för att den första gått sönder.
"Har du flyttat hem till Sverige nu", säger Elisabeth Höglund reporter-rakt i Förkväll. Och Bodil blir tagen på sängen när Elisabeth också säger att hon listat ut att den hemska staden nära Nantes är St. Nazaire, en hamnstad vid Atlantkusten, känd för sina stora hamnar och dockor och en viktig ort under andra världskriget. Jo, det är den staden hon lämnat, det tillstår hon. Och jo, hon har nu lämnat Frankrike (tills vidare) för det är "så jobbigt när man bor i ett land, skattar i ett annat och det är så mycket med det administrativa".
Välkommen tillbaka till Sverige, Bodil, säger jag. Ditt franska äventyr verkar vara över. Synd att du, som nybliven pensionär, inte upptäckte hur oerhört lågt man blir beskattad här jämfört med Sverige - kanske hade du då valt att ändå stanna kvar och få ut lite mer av dina honorar än vad Anders Borg består dig? Och trots att du vet att dina krämpor åtgärdas så fort de uppstår och att man behandlas med respekt och värdighet också som "retraitée" så flyttar du tillbaka till ett vårdsverige under all kritik? Det är det mest förbryllande av allt.
Men ska man bo här måste man också lära sig koderna på riktigt och sluta upp med att ge det nya folket onda ögat så fort man inte får som man vill. A la suédoise!
lördag 26 december 2009
fredag 25 december 2009
Julfrid
Lite pianospel före juldagsmiddagen. I strålande eftermiddagssol och 16 grader i vår sydfranska by.
torsdag 24 december 2009
Julpudel
GOD JUL säger vi. JOYEUX NOËL säger Dessi. Som mycket motvilligt låter sig fotograferas med julrosett. Nu är hon skäggiga damen igen så den förebrående blicken syns knappt.
I Provence är det inte mycket till julväder. Det har regnat i flera dagar och varit gråväder. Och idag strilar det fortfarande. Men det är varmt, upp mot 15 grader och med dämpat uteljus blir det desto mysigare inne i vårt färdigpyntade hus.
Här kommer den franska granen i repris plus lite julstjärnor och en kökstomte som snart ska övervaka vårt svenska julbord.
Vad vi ska äta?
Sill, skinka, köttbullar, småkorvar, ägg med löjrom och räkor och hemlagad majonnäs, Jansson, fransk potatisgratäng, sallad med gåslever. Gubbröra, gravlax, salami och goda ostar. Mörk choklad och clementiner till efterrätt.
Före dess blir det glögg med pepparkakor och till maten öl med svenska snapsar. Många utlandssvenskar sjunger i dessa tider Kamprads lov. Tack vare honom saknas inte många av de svenska julbordsingredienserna som snabbt tar slut på IKEA-varuhusen.
Nästa år kanske vi gör en helfransk jul med ostron, tupp, hummer och gåslever.
Kanske sätter vi oss framför datorn och kollar lite Kalle vid tretiden via SvtPlay. Kanske går vi ner till bykyrkan om det slutar regna. Vi får se. Med tanke på den senaste tidens stress så tar vi dagen idag som den kommer. En fridfull julafton ska det bli och det tillönskas alla trogna, kära bloggläsare också! GOD JUL!
tisdag 22 december 2009
Fransk sjukvård. Igen
Jag har skrivit förut om den i vårt tycke förträffliga franska sjukvården. Igår fick vi tillfälle att komma i kontakt med den igen.
Snö har vi inte i Provence. Men väl underkylt regn som igår gjorde vår lilla trädgårdstrappa fullkomligt ishal. Det visste inte hussen som på väg att hämta Dessi från sin morgonkissning halkade och föll handlöst bakåt.
För att inte slå i rygg och huvud tog han emot sig bakåt med händerna och hamnade i ett läge där benen veks under honom och nånting väldigt smärtsamt uppstod i båda knäna. På sista bilden syns ungefär vad som hände, jag ritade den åt den tillskyndande doktorn. Ajet och ontet blev strax ovanför knäskålarna och benen gick knappt att stödja på. Allra svårast var det att ta sig upp för innetrappan, det syntes att det gjorde svim-ont vid varje steg.
Maken ojar sig sällan. (Mer än vid förkylningar). Men nu gjorde det alltså riktigt ont och kändes väldigt oroande. Själv har jag under en period också haft trassel med mitt eget hjärta, all stress kring infarkter runtomkring mig har resulterat i alldeles för högt blodtryck, rusande oregelbunden puls och bankande, dunkande hjärta som tumlat runt i bröstkorgen som när en vild liten bebis vänder sig i magen. Inte blev det där bättre av makens nya predikament heller.
Det var bara att ringa till bydoktorn, den vänliga Madame Dupont. Förstås kunde hon inte komma direkt på förmiddagen eftersom hon då har patienter men direkt efter lunch, klockan ett lovade hon att komma. För att se till oss båda.
Hon började med att inspektera de onda knäna och konstaterade att det nog inte var något avslitet eller så utan en mycket kraftig sträckning som resulterat i inre blödningar. Brrr, maken går på blodförtunnande medel för hjärtat men Dr. Dupont var lugnande - smärtstillande, Zon-salva och vila så skulle detta gå över. Och om det blir sämre, åk till röntgenlaboratoriet i grannorten, remiss skrev hon omutifallatt.
Och mitt hjärta gick ju alldeles för fort, det hörde hon ju och trycket var heller inte bra. "Anspänning av känslor" trodde hon när hon också hörde hur vi haft det. "Ni bör träffa en kardiolog, jag ska ordna det" sa hon och ringde vår närmaste sådan mottagning, också den i grannorten. Inget svar, antagligen lunchuppehåll. Nu måste doktorn åka till nästa patient men lovade att ringa kardiologen lite senare och sedan mig. Ingenting att betala, bara skriva på det papper hon själv kommer att skicka till franska försäkringskassan.
En halvtimme senare ringde hon och sa att hon ordnat en akuttid till mig om en halvtimme. Kunde jag vara där klockan tre? Exakt på minuten kallades jag sedan in av en effektiv och mycket professionell hjärtdoktor som i rasande fart ställde frågor om ålder, vikt (känner Ni till er vikt, Madame, sa han artigt och hänsynsfullt. En svensk doktor hade sagt: vad väger du), sjukdomar, mediciner, allergier, hjärtproblem i familjen, allt.
Det som syns på de två första bilderna är resultatet av det ultraljud som sedan gjordes. Först ett EKG, sen en mycket noggrann genomgång av hela mitt hjärta. Så här ser man alltså ut inuti, det har jag aldrig varit med om förut. Swosh, swosh, låter det när blodet susar mellan klaffarna. Och allt var bra, ingenting onormalt. Förutom det höga blodtrycket som inte vill låta sig sänkas med nuvarande medicin.
Så det blev en ny sort som ska ätas en månad, sen blir det återbesök för att diskutera om den har effekt. Och före det ville doktorn att jag skulle ta mig till laboratoriet i orten för en "prise de sang", blodprov. På vad undrade jag men han gav mig bara en lapp med de värden han ville veta. Dit går ni, fastande, tre dagar före ert återbesök hos mig, hämtar sedan själv ut resultaten och tar med till mig.
Sade han, gav mig alla hjärtdokumenten (eftersom man här förvarar sin egen journal hemma och tar med vid varje läkarbesök), följde mig artigt ut till sekreteraren som bokade en återbesökstid, stoppade in mitt Carte Vitale i datorn och se: det kostade ingenting den här gången heller.
På hemvägen hämtade jag ut den nya medicinen och apotekaren själv förklarade vänligt vad den bestod av och vilken ny tillsats jag nu måste vänja mig vid. Inte heller för den betalade jag någonting. Klockan 15.35 var jag hemma igen, det hela tog lite drygt en halvtimme.
Svenskarna i oss f a t t a r inte hur det här går till. Doktorn kommer hem, åtgärdar, följer upp, ordnar med specialistläkare som tar emot inom en timme, diagnosticerar och skickar hem en med lugnande besked och nytt läkemedel. Inte en euro kostar det heller.
Jag har sagt det förut i andra sammanhang. Det känns väldigt bra att bo i ett land där man tar hand om varandra. För det gör man här.
söndag 20 december 2009
Svensk-fransk advent
Så här ser vår svenska adventsstjärna ut i det gallerförsedda köksfönstret på vår bottenvåning. Svensk stjärna, franskt galler. Det måste man ha härnere, det är som med fönsterluckorna, försvårar för tjuvar.
Inne i huset, på matsalsbordet, bor just nu två röda franska julfåglar av obestämd karaktär. Men de vaktar det svenska röda marmorägget i den ursvenskaste av alla blomkrukor, den från Waldemarsudde.
Den högt älskade, fådd av en hjärtevän. Nu omgiven av franska julstjärnor och på röd Provenceduk. Det blir en bra fransk-svensk jul för oss - kombinationerna fungerar alldeles utmärkt.
(Man kan förstås klicka på bilden om man vill kolla "fågelboet" lite närmare)
Tomten kommer, del 5
Tomten har kommit. Och barnen samlas runt om honom och svarar i kör "Ouiii", när han frågar om de varit snälla barn. "Ouii", det har dom. Duktiga i skolan har de också varit, allihop. Och snälla mot sina föräldrar, "ouiii", det också.
Och så fotograferas barnen tillsammans med tomten och sen blir det utdelning av alla de fina leksakerna under granen.
Dom är till barnen och inte till oss så ovant stel- och blåfrusna tar vi oss hem igen efter ett jätteroligt arrangemang.
Tomten kommer. Del 4
Plötsligt börjar alla ropa och peka. Och se på katten, är det inte en tomte uppe på kyrktaket.
Och under allas rop och skratt firar han sen ner sig längs kyrkväggen. Han ser ju faktiskt ut precis som alla de här klättrande och klängande jultomtarna på husväggarna.
Men den här är högst levande. Och säkert mycket ung, det gick fort och galant att ta sig ner till de väntande barnen.
Tomten kommer, del 3
Här mitt i byn dansar man inte runt granen. I väntan på tomten dansar "granarna" med varandra.
Det är ett lekfullt folk, det franska. Nära till skratt och skämt nästan jämt. De har jätteroligt, de här vuxna "granarna" när de utför sin lilla skogsbalett till högtalarmusik. Jingle Bells på franska förstås.
Och fortfarande undrar alla när tomten skall komma. Och VAR förstås.
Tomten kommer del 2
Mitt i byn samlas nu folk för att vänta in tomtens ankomst. Det blåser isande kallt och alla hoppar och stampar och klappar händerna för att hålla värmen.
Några märkliga granfigurer börjar ställa upp sig och en ballongclown ordnar roliga huvudprydnader till barnen.
I ett stånd serveras gratis varmt vin och choklad. Och alla undrar, var är Père Noël, när kommer tomten?
Klippning hos Martine
Jag smygfotograferar inne hos Martine, vår byfrissa medan jag väntar på min tur. När jag öppnar dörren ropar alla "Bonjour!!" och Martine, den lilla smala rödhåriga i mitten, frågar hur jag mår.
Som vanligt är det fullt i salongen. Martine pratar på, berättar, skämtar, skojar och skrattar. Och dirigerar sin lilla assistent att färga, tvätta och lägga upp på rullar.
Själv klipper och fixar hon med fransk finess, hon är en av de bästa frissor jag haft, helt otroligt skicklig är hon.
Att gå till frissan i Frankrike är helt annorlunda än i Sverige. Som i de flesta väntrum här pratar här folk med varandra istället för att bläddra i tidningar för sig själv. Nu lyssnar jag på kvinnorna som berättar om kylan och snön som kommit i Frankrike och hur många SDF, Sans Domicile Fixe, Utan Fast Adress, dvs uteliggare som nu har det svårt och till och med dör.
En av kvinnorna är Martines svärmor. Hon är där med sin alzheimersjuka gamla syster som tas om hand med ömsinhet och blir så fin, så fin. I en liten väska har svärmor också med sig sin tre månader gamla Jack Russelvalp som jag får leka med. Den är otroligt gullig, voffsar mig i öronen och biter i mitt för långa hår.
Här råder ingen stress. Det är bara att ställa in sig på att vänta tills det blir ens tur och Martine fortsätter att prata om sin svärmors syster som nu är klar och fått hjälp att gå ut i den isande vinden. Martine ondgör sig över att det är svärmodern som får hjälpa sin syster, hon har bara en son, och den m a n n e n, säger Martine vasst, han hjälper minsann inte sin gamla sjuka mamma. Hon och de andra enas om att det är kvinnornas lott att ta hand om de gamla och sjuka, det gör minsann inte några söner. Och inte några svärdöttrar heller i det här fallet tydligen.
Och så berättar hon för mig hur det var i Frankrike för bara en generation sen. Då ansågs det fult att kvinnorna skaffade sig ett yrke och dessutom arbetade. Det var mannens plikt att försörja familjen och kunde han inte göra det på sin egen lön utan hustrun måste arbeta också utanför hemmet så såg man ner på det. Den alzheimersjuka kvinnan arbetade två år innan sitt giftermål, sedan dess var hon hemma med barnen.
Att hon är just alzheimersjuk, det vet Martine. Det här är inte bara vanlig åldersdemens, säger hon vant. De kunder jag har som är dementa på det viset, de kan man trots allt få kontakt med. Man kan visa nacken i en spegel och be dem titta och de gör det. Men svärmorssystern, hon, hon förstod aldrig att hon skulle titta rakt fram i stora spegeln för att se sin fina friserade nacke. Ingen kontakt blev det där. "Jag ser det i hennes ögon, det är alzheimer, inte åldersdemens. Det är bara tomt". Säger Martine bestämt och jag tror henne direkt, van att bedöma människor som hon är.
Sen blir det min tur och Martine tar hand om mig lika professionellt som de andra. Hon avbryter sig då och då och går till fönstret för att se hur det går med förberedelsen för Père Noël, jultomten som ska komma till bybarnen om en stund. Hon tipsar mig om att det är midnattsmässa i kyrkan redan klockan sju på julaftonskvällen här i vår by. Ingen vill vänta till klockan tolv på natten, nej sju är lagom, då hinner man hem för att äta klockan åtta.
Alla önskar varandra "Bonnes Fêtes", trevliga helger och så vandrar jag nyklippt över gatan för att sälla mig till alla som nu samlats inför tomteankomsten.
Tomten kommer...
Igår var det aviserat. Klockan halv fem på eftermiddagen kommer Père Noël, jultomten, till barnen i vår by. På platsen framför vår vackra kyrka med målningar som visar hur det såg ut här på 1600-talet förbereder man sig.
En stor och vacker julgran sätts upp, stånd med snögubbar och isbjörnar förbereds. Jag ska gå till vår byfrissa Martine och klippa mig och tomtespektaklet kommer att börja precis när jag är färdig hos henne.
Det är sol, blå himmel, någon plusgrad men i s a n d e kallt. Vi har mistral, den kalla nordvinden som blåser hårt och går genom märg och ben.