Fransk sjukvård. Igen

Jag har skrivit förut om den i vårt tycke förträffliga franska sjukvården. Igår fick vi tillfälle att komma i kontakt med den igen.

Snö har vi inte i Provence. Men väl underkylt regn som igår gjorde vår lilla trädgårdstrappa fullkomligt ishal. Det visste inte hussen som på väg att hämta Dessi från sin morgonkissning halkade och föll handlöst bakåt.

För att inte slå i rygg och huvud tog han emot sig bakåt med händerna och hamnade i ett läge där benen veks under honom och nånting väldigt smärtsamt uppstod i båda knäna. På sista bilden syns ungefär vad som hände, jag ritade den åt den tillskyndande doktorn. Ajet och ontet blev strax ovanför knäskålarna och benen gick knappt att stödja på. Allra svårast var det att ta sig upp för innetrappan, det syntes att det gjorde svim-ont vid varje steg.

Maken ojar sig sällan. (Mer än vid förkylningar). Men nu gjorde det alltså riktigt ont och kändes väldigt oroande. Själv har jag under en period också haft trassel med mitt eget hjärta, all stress kring infarkter runtomkring mig har resulterat i alldeles för högt blodtryck, rusande oregelbunden puls och bankande, dunkande hjärta som tumlat runt i bröstkorgen som när en vild liten bebis vänder sig i magen. Inte blev det där bättre av makens nya predikament heller.

Det var bara att ringa till bydoktorn, den vänliga Madame Dupont. Förstås kunde hon inte komma direkt på förmiddagen eftersom hon då har patienter men direkt efter lunch, klockan ett lovade hon att komma. För att se till oss båda.

Hon började med att inspektera de onda knäna och konstaterade att det nog inte var något avslitet eller så utan en mycket kraftig sträckning som resulterat i inre blödningar. Brrr, maken går på blodförtunnande medel för hjärtat men Dr. Dupont var lugnande - smärtstillande, Zon-salva och vila så skulle detta gå över. Och om det blir sämre, åk till röntgenlaboratoriet i grannorten, remiss skrev hon omutifallatt.

Och mitt hjärta gick ju alldeles för fort, det hörde hon ju och trycket var heller inte bra. "Anspänning av känslor" trodde hon när hon också hörde hur vi haft det. "Ni bör träffa en kardiolog, jag ska ordna det" sa hon och ringde vår närmaste sådan mottagning, också den i grannorten. Inget svar, antagligen lunchuppehåll. Nu måste doktorn åka till nästa patient men lovade att ringa kardiologen lite senare och sedan mig. Ingenting att betala, bara skriva på det papper hon själv kommer att skicka till franska försäkringskassan.

En halvtimme senare ringde hon och sa att hon ordnat en akuttid till mig om en halvtimme. Kunde jag vara där klockan tre? Exakt på minuten kallades jag sedan in av en effektiv och mycket professionell hjärtdoktor som i rasande fart ställde frågor om ålder, vikt (känner Ni till er vikt, Madame, sa han artigt och hänsynsfullt. En svensk doktor hade sagt: vad väger du), sjukdomar, mediciner, allergier, hjärtproblem i familjen, allt.

Det som syns på de två första bilderna är resultatet av det ultraljud som sedan gjordes. Först ett EKG, sen en mycket noggrann genomgång av hela mitt hjärta. Så här ser man alltså ut inuti, det har jag aldrig varit med om förut. Swosh, swosh, låter det när blodet susar mellan klaffarna. Och allt var bra, ingenting onormalt. Förutom det höga blodtrycket som inte vill låta sig sänkas med nuvarande medicin.

Så det blev en ny sort som ska ätas en månad, sen blir det återbesök för att diskutera om den har effekt. Och före det ville doktorn att jag skulle ta mig till laboratoriet i orten för en "prise de sang", blodprov. På vad undrade jag men han gav mig bara en lapp med de värden han ville veta. Dit går ni, fastande, tre dagar före ert återbesök hos mig, hämtar sedan själv ut resultaten och tar med till mig.

Sade han, gav mig alla hjärtdokumenten (eftersom man här förvarar sin egen journal hemma och tar med vid varje läkarbesök), följde mig artigt ut till sekreteraren som bokade en återbesökstid, stoppade in mitt Carte Vitale i datorn och se: det kostade ingenting den här gången heller.

På hemvägen hämtade jag ut den nya medicinen och apotekaren själv förklarade vänligt vad den bestod av och vilken ny tillsats jag nu måste vänja mig vid. Inte heller för den betalade jag någonting. Klockan 15.35 var jag hemma igen, det hela tog lite drygt en halvtimme.

Svenskarna i oss f a t t a r inte hur det här går till. Doktorn kommer hem, åtgärdar, följer upp, ordnar med specialistläkare som tar emot inom en timme, diagnosticerar och skickar hem en med lugnande besked och nytt läkemedel. Inte en euro kostar det heller.

Jag har sagt det förut i andra sammanhang. Det känns väldigt bra att bo i ett land där man tar hand om varandra. För det gör man här.