Istället för Lucia..

.. som vi inte kommer i närheten av just i vår by, så tar vi fram den nyköpta granen och hänger på vårt överdådiga nya franska julpynt.

Här finns inte julgransbelysning med riktiga ljus utan bara slingor, den ena mera epilepsiframkallande blinkande än den andra. Vi har en lite lugnare sort men riktigt ljust i granen blir det inte.

Desto mer av svandunskulor, röda rosor, rosetter och så lite röda julkulor som vi tagit med från Sverige. Ska det vara så ska det. Vår mera stillsamma svenska julgransstil med lite mera sobra halmprydnader har i år ersatts av fransk Disney-gran. Riktigt fin är den faktiskt tycker vi där den står och ger julkänsla i den strålande solen. Och Dessi har i smyg snott åt sig två svandunsbollar som spritts ut på vardagsrumsmattan. En skrällande hosta ger vid handen att det sitter dun i halsen på den lilla skruttfian också.

Till vår glädje hittade vi också riktigt äkta röda julstjärnor som nu står överallt i huset. Vår franska städhjälp Carole tyckte de var väldigt vackra men förknippade dem inte alls med julen och hade aldrig sett dem förut?

Hon förundrar sig också över vår elektriska adventsstake men framför allt över seden att tända ett ljus varje söndag innan julafton.

Men det är nog olika i Frankrike med just det där. En annan grannfru, också en Carole, som är lika rar som alla andra här i byn, hon berättade för oss att där hon kommer ifrån (jag tror från norra Frankrike) så gör man likadant. Ett ljus varje söndag.

Oss har hon gett heminlagda oliver tidigare. Nu har vi fått gåslever att äta på julafton av henne. Hon bor i ett stort hus en bit ifrån oss, har hes whiskyröst och en stor snäll schäfer som heter Drop och som skrämmer livet ur lilla Dessi. Tio syskon har hon varav alltid några är på besök. Det är mycket "amour" i hennes familj säger hon och det tror man. Hon är övre byns "stor-Mamie", tar hand om småttingarna när mammorna i hennes lilla kvarter måste gå ärenden eller de inte kan gå på "la Chreche", dagis.

Går man förbi hennes hus med de vackra blå fönsterluckorna så öppnas genast dörren och samtal uppstår. Och så öppnar någon annan ett fönster i gränden och börjar delta i samtalet. Ungar och hundar passerar, tonåringar likaså och alla hälsar artigt Bonjour och får ett ord med på vägen.

Den samhörighet och värme och det intresse som visas oss är helt otrolig. Alltid samma vänlighet, artighet och hjälpsamhet. Åh, det är gott att leva med detta!

Iakttagen

Det har varit lite tuffa dagar hemma i den sydfranska byn med bekymmersamma familjesituationer på olika sätt.

Men vi har strålande väder, det är alldeles makalöst så fint det är. 17 grader på eftermiddagarna, blå himmel och sol. Man kan sitta ute i solstol en stund efter lunchen och läsa en bok och nästan känna att man får lite solbränna. I mitten av december?





















Idag planerar vi däremot för en liten eftermiddagsutflykt till det fantastiska cistercienneklostret Le Thoronet, ett av de "tre systrarna" här i Provence. Jag vill dit för att köpa en lika fin almanacka som jag hittade i klosterbutiken förra året.

Men också för bryta tankebanor och bara vandra stilla i den här tysta, stilla och heliga miljön. Andas lite. Få lite lugn efter skakiga tider. (Bilder kommer).

Precis innan vi ska ge oss iväg och jag står vid vårt matbord i vardagsrummet och kollar att kameran är med i min handväska känner jag mig tydligt iakttagen.

Vi har ett litet sydligt sidofönster som är täckt med vackert broderad provencalsk gardin. Och vad kikar in där på mig om inte en fransk pElle.

Det var ett tag sedan jag såg honom. Vi brukar pratas vid genom köksfönstret och det händer att han får lite fransk Dessi-hundmat vilket alltid går ner. Nu sitter han där och kollar på mig, han har hoppat upp säkert 2 meter men gör inget mer än att bara tala om att han finns.

En sista blick och en nonchalant slick och så borta igen. Så franskt. Och så katt.

Och, Elisabet, min första impuls var förstås att skicka detta
"fönster" till dig. Men vissa bara måste man få visa upp själv. Du får snart många
egna kattbilder med din pElle och hans nya lilla Sigge-vän!

Fransk hjärtsjukvård.

Idag har vi varit på återbesök på det stora militärsjukhuset Sainte Anne i Toulon. Maken skall få genomgång och det ska kontrolleras hur 24-timmars EKG såg ut och hur medicineringen fungerar.

Detta är ett fransk eldprov för mig. Det gäller att ha koll på de medicinska termerna på franska, ha frågebatteriet aktuellt och försöka hänga med i den smattrande sydfranskan. Men det går bra. Med militärisk precision leds man via gula och blå band på väggarna fram till de olika stationer där prover tas, saker antecknas, sjukhuskort kontrolleras innan det är dags för en stund i väntrummet.

En stund säger jag. När överläkaren, en vacker fransk man i 45-årsåldern till slut ropar upp oss börjar han genast ursäkta sig över att vi fått vänta en dryg halvtimme - det har blivit någon form av dubbelbokning som gjort att han inte kunnat hålla tiden. Jag känner mig nästan pinsamt berörd över hans artiga ursäkter - van som man är vid timmavis väntetider trots tidsbeställning i det svenska systemet.

Miljöerna är inte precis svenskt landstingssvenskt gullade utan ganska stramt hållna. Lite trista sådär. Lite oroligt är det också att sitta nära vaccinationsstationen för Grippe A, svininfluensan och höra folk hosta men vad kan man göra.

All undersökning och genomgång går i rasande effektiv fart men med artighet, vänlighet och uppmärksamhet. Vi får svar på alla frågor - och den här doktorn är inte en som lägger huvudet på sned och undrar var jag fått all information ifrån utan förklarar ingående hur allt ser ut.

Jag berättar att min mamma ligger intaget för infarkt som inträffat för att man på ett svenskt landsortssjukhus gjort ett arbets-EKG som inte visade något och därefter skickat hem henne med uppmaningen att leva som vanligt - vilket resulterade i en infarkt några dagar senare. Då säger han, precis som alla andra hjärtdoktorer jag pratat med: tyvärr visar inte alltid EKG och ultraljud vad som är på gång, man missar diagnoser helt enkelt.

Jag ondgör mig över detta och säger att det blir svårt att leva med det här "hotet" över sig. Att när som helst kan nästa hjärtkatastrof inträffa och man kan inte förutspå det ens med medicinska kontroller. Då lyfter han på sitt professionellt stressade välklippta doktorshuvud och med vackra bruna ögon ser han rätt på mig och säger: "Madame. Livet låter sig inte förutspås. Hade det varit så hade det varit oändligt tråkigt. Tänk efter själv. Inte vill ni väl ändå veta vad som kommer att hända imorgon. Det är ju detta som är livets utmaning och man får hantera både gott och ont därefter. Tant pis!" Så är det.

Till min oerhörda förvåning tar han sen fram en d i k t a f o n. En sån har jag inte sett sen jag själv arbetade som sekreterare för ljusår sedan. Och han dikterar i rasande fart, med "virgule" (komma) och point (punkt) och "nästa stycke" och jag förstår precis vad hans säger vilket är jättebra. Allt är så bra det kan och det ska både husdoktorn och nya franska kardiologen nu få veta. När en fransk läkarsekreterare skrivit ut hans diktamen. Själva får vi med oss journalen - så är det här, den ansvarar man själv för och tar med vid varje läkarbesök. Faktiskt väldigt bra och praktiskt.

Här på sjukhuset råder militärisk ordning och hierarki av gammaldags snitt. Men så hinner doktorn också ikapp sina patienter och slipper slava med att skriva egna journaler och ordna med dataföring som istället görs på ett sekretariat. Med kvinnor i uniform. Precis som de här eleganta unga männen och kvinnorna som är på väg in i det imposanta huset för att äta sin lunch i personal-"kantinen". Exakt vad alla militärerna gör här vet vi inte. Mer än att de jobbar här i olika befattningar, säkert organiserade för krig förstås.

Här släpper man inte taget om maken heller. Arbets-EKG om en månad och ny uppföljning om ett halvår. I Sverige får man återgå till vårdcentralen för eventuell uppföljning efter ett enda sjukhusåterbesök. Och inte ett ord säger man här om rökning, dieter, viktnedgång, kolesterolvärden. Allt sånt har man frågat vid intagningen, det vet man och berör inte vidare. Det är befriande storebrorsfritt. Förra gången det var aktuellt med hjärtoperation i Sverige kallades jag med till dietist och fick ingående redogöra för vår mathållning och tillhölls det ena och det andra trots att vi ändå fick klart godkänt eftersom vi levde redan då efter medelhavsprincip. Men Becel skulle vi äta och kokboken vi fick var utgiven av dem!!

Skönsjungande sydländska män

På mitt favoritprogram Vivement Dimanche, ungefär "livlig söndag" är idag en av Franrikes största artistikoner, Charles Aznavour hedersgäst.

Programmet är ett slags "här är ditt liv" och många kända artister som har anknytning till gästen framträder.

Här en italiensk sångare, Massimo Ranieri som jag aldrig hört förut. Men vilket o t r o l ig sångare, superitaliensk!! Han finns säkert på Youtube för den som gillar den sortens musik.

Och så virtuosen själv, han Charles som är bland det franskaste jag vet. Kan man se mera gallisk ut? Han sjunger fortfarande gudabenådat och han och Johnny Halliday är nog de mest populära sångarna i Frankrike idag trots att de funnits med i evärdliga tider.

Aznavour är ju gift med en svenska, det kanske är känt? Men att hon kommer från Klippan i Skåne där jag bott och tagit studenten är det kanske inte lika många som vet? Han lär strosa omkring på den här lilla ortens gator vid besök där, helt obemärkt. Nån gång, vid något eget besök hos min familj där önskar jag att jag skulle ramla på honom.

"Bonjour Monsieur Aznavour", skulle jag då säga. "Merci pour tous vos chansons. Vous êtes un vrai artiste, je vous admire beaucoup". Goddag herr Aznavour. Och tack för alla era sånger, ni är en verkligt stor artist och jag beundrar er mycket.

Jag tror han skulle bli lite förvånad att få höra franska i denna lilla skånska ort där man visserligen också rullar på r:en men där franskan trots allt är rätt ovanlig.