Iakttagen

Det har varit lite tuffa dagar hemma i den sydfranska byn med bekymmersamma familjesituationer på olika sätt.

Men vi har strålande väder, det är alldeles makalöst så fint det är. 17 grader på eftermiddagarna, blå himmel och sol. Man kan sitta ute i solstol en stund efter lunchen och läsa en bok och nästan känna att man får lite solbränna. I mitten av december?





















Idag planerar vi däremot för en liten eftermiddagsutflykt till det fantastiska cistercienneklostret Le Thoronet, ett av de "tre systrarna" här i Provence. Jag vill dit för att köpa en lika fin almanacka som jag hittade i klosterbutiken förra året.

Men också för bryta tankebanor och bara vandra stilla i den här tysta, stilla och heliga miljön. Andas lite. Få lite lugn efter skakiga tider. (Bilder kommer).

Precis innan vi ska ge oss iväg och jag står vid vårt matbord i vardagsrummet och kollar att kameran är med i min handväska känner jag mig tydligt iakttagen.

Vi har ett litet sydligt sidofönster som är täckt med vackert broderad provencalsk gardin. Och vad kikar in där på mig om inte en fransk pElle.

Det var ett tag sedan jag såg honom. Vi brukar pratas vid genom köksfönstret och det händer att han får lite fransk Dessi-hundmat vilket alltid går ner. Nu sitter han där och kollar på mig, han har hoppat upp säkert 2 meter men gör inget mer än att bara tala om att han finns.

En sista blick och en nonchalant slick och så borta igen. Så franskt. Och så katt.

Och, Elisabet, min första impuls var förstås att skicka detta
"fönster" till dig. Men vissa bara måste man få visa upp själv. Du får snart många
egna kattbilder med din pElle och hans nya lilla Sigge-vän!