lördag 28 november 2009
Solnedgång i repris
Plötsligt förändrar sig ljuset. En strimma guldgult genom en av medeltidsbyns portar indikerar att solen är på väg ner.
En av bilderna har jag visat här förut. Här kommer sekvensen - från strimma till gyllene port.
Fint!
Pudelperuk
Dessi är en morgonpigg typ. Ligger man kvar för länge i sängen - som min semestrande syster gör en morgon - tas det till allehanda knep för att få upp personen i fråga.
(Minns ni hur hon tråkade sig när matten var sjuk i flera dagar och sängliggande. Det var en pärs. För båda)
Här prövar hon ansiktspussning och lite på halsen också. Till slut får hon ge upp och placerar sig på syster T:s huvud som en svart peruk. Suckar och tittar så där förebrående igen.
fredag 27 november 2009
Systerskap
Det är inte ofta jag lägger ut mera av privata bilder på min blogg. Det är svårt med integritet och "privacy" tycker jag.
Men nu har min allrakäraste syster T varit hos oss och det är tomt och tyst när hon åkt. Vi hade härliga dagar även om de inte var så märkvärdiga till innehållet. Men att bara kunna sova, äta och vara ihop känns bra.
Så här kommer en bild på storasyster och lillasyster. Vi är varandras - det beror på vad det gäller. Men att vi är glada, efter 54 och 65 år att vi har varandra, om det är vi väldigt överens!
Men nu har min allrakäraste syster T varit hos oss och det är tomt och tyst när hon åkt. Vi hade härliga dagar även om de inte var så märkvärdiga till innehållet. Men att bara kunna sova, äta och vara ihop känns bra.
Så här kommer en bild på storasyster och lillasyster. Vi är varandras - det beror på vad det gäller. Men att vi är glada, efter 54 och 65 år att vi har varandra, om det är vi väldigt överens!
Bildrepris. Besök i bergsby
Blogger krånglar och vill inte lägga ut mina bilder. Här är, tror jag, de jag lade ut under inlägget Besök i bergsby 2.
Solnedgång i Le Castellet
Solen går ner i den lilla bergsbyn Le Castellet dit vi gjort en eftermiddagsutflykt.
Kan det bli vackrare?
Försmak av julen
Under vår promenad i bergsbyn Le Castellet kikar vi in i några av de få öppna affärerna.
Och här har man börjat med det vackra julpyntet. Och de vackert och annorlunda dekorerade julljusen lockar till inköp.
Förra året handlade vi alla julklappar här. Stämningsfullt och lugnt var det, alla butiker otroligt vackert utsmyckade och mycket fint hantverk till salu.
Om några veckor åker vi hit igen, då är nog kommersen i full gång.
Besök i bergsby 2
Vi är på besök i Le Castellet, högt upp i bergen. Det är den 23 november, eftermiddagssolen står lågt, inga turister i de vackra gränderna.
Men blommande träd och buskar. Och vidunderliga utsikter åt alla håll. Medeltidskyrkans klockor slår varje hel och halvtimme, precis som i vår egen by.
Besök i bergsby
Med syster T åker vi återigen till vår favoritby Le Castellet. Den som är en veritabel turistfälla på sommaren men helt fantastisk att besöka "off-season".
Alldeles underbart vackert ligger den dessutom, en av dessa "villages perchés", hängade byar, med anor från 1100-talet. Utsikten är bedövande och man ser ut över berg och dalar. Och de terrasserade vinodlingarna.
Detta är ett av Frankrikes mest berömda vindistrikt, Bandol.
Och inne i själva byn ramlar vi på det här vackra gula huset med färgstämda träd och buskar framför i skön harmoni.
Syster på besök
Från mörker, regn och iskalla vindar i Skåne kommer min allrakäraste syster T på besök till oss i det varma och soliga Provence.
Det tar inte många minuter förrän hon kastar sig i solstolen och bara n j u t e r av ljuset, solen som gassar och så den totala kontrasten mot novembermörkret i Sverige.
Det är den 23 november och vi äter lunch ute. Och sitter kvar länge och bara är i ljuset. Och pratar och pratar.
Och Dessi har fått en extra flockmedlem som hon ockuperar helt i flera dagar. Helt ogenerat överger hon matte och husse för sin nya extra-matte. De har träffats förut och stor kärlek har redan tidigare uppstått.
Det blir härliga systerdagar framöver.
måndag 23 november 2009
Smisk på stjärten. Eller stryk helt enkelt
I Frankrike pågår just nu en diskussion om man skall införa en lag mot barnaga. Eller rättare sagt mot "fessées", det som lite eufemistiskt kallas för smisk på stjärten på svenska.
När jag googlar på begreppet så får jag förstås upp en massa porrsajter och kommer att tänka på den märklige Hans Scheijke eller vad han nu hette, den skäggprydde mannen som smiskade kvinnor på stjärten på nåt undangömt ställe där han höll hov.
Men det här är något annat. Och det visar sig att det inte alls är helt naturligt för franska folket att avhålla sig från att smiska sina ungar på stjärten. I Sverige förbjöds barnaga 1979. Finland och Norge kom efter 1983 respektive 1987.
Ganska sent ändå kan man tycka men i Norden var man uppenbarligen först med att förstå att det här är en förkastlig barnuppfostringsmetod. I de sydeuropeiska länderna är man ju van vid att se föräldrar klippa till sina ungar offentligt för att i nästa stund överösa dem med kyssar. Men faktiskt har Italien infört förbud mot barnaga 1996 och Spanien så sent som 2007. Så insikten om att barn inte skall utsättas för våld sprider sig söderöver också.
Utom till Frankrike. Det finns föräldrar som är väl pålästa och kan sin barnpsykologi och varken slår sina barn och också är för den här lagen. Men diskussionen kantrar åt ett håll: man vill helt enkelt inte ha en lag som talar om vad man får göra inom familjen med sina barn, det är för privat. Och förespråkarna kör med de gamla argumenten om att "lite stryk har aldrig skadat" och att detta är milt våld som måste få finnas för att få ordning på barnen.
Örfilar, gifles, utdelas också men verkar ha gått tillbaka som bestraffningsmetod. Istället ökar smiskandet. Eller smällandet. Stryket.
Det är inte länge sen det var så i Sverige. Många med mig fick vänta in faderns hemkomst och sen utdelades smäll på stjärten för någon oskyldig företeelse som den naturligaste sak i världen. Många misshandlades säkert ordentligt - i Jan Guillous Ondskan ges en övertygande bild av hur det såg ut även i det finaste familjer.
Också i skolan slogs man. Inte barnen mot lärarna utan tvärtom. Jag minns min hetlevrade skollärare som slängde kritor och linjaler rätt ut i klassrummet, örfilade pojkarna som inte kunde svara på frågor och dängde en av dem rätt in i ett gammaldags element så blodet sprutade. Efter det lugnade han sig, pojken svimmade av och han blev rädd. Samme lärare åkte till USA på semester och kom tillbaka med fantastiska presenter till varje elev, snäll och aggressiv på samma gång. I just USA är det fortfarande tillåtet att slå skoleleverna med en slags planka i 21 av 50 stater läser jag på Wikipedia. Vilket mörker!!
Den här osäkerhetskänslan lever många franska barn med dagligen. Sitter man på restaurang och det är barnfamiljer närvarande kan smockan hänga i luften och ungarna kurar ihop sig. Det är fullkomligt gräsligt att vara med om och är det något jag önskar så är det att den här lagen går igenom. Inte för att föräldrar kommer att sluta slå men för att visa på vad man som nation tycker är norm ändå.
När jag googlar på begreppet så får jag förstås upp en massa porrsajter och kommer att tänka på den märklige Hans Scheijke eller vad han nu hette, den skäggprydde mannen som smiskade kvinnor på stjärten på nåt undangömt ställe där han höll hov.
Men det här är något annat. Och det visar sig att det inte alls är helt naturligt för franska folket att avhålla sig från att smiska sina ungar på stjärten. I Sverige förbjöds barnaga 1979. Finland och Norge kom efter 1983 respektive 1987.
Ganska sent ändå kan man tycka men i Norden var man uppenbarligen först med att förstå att det här är en förkastlig barnuppfostringsmetod. I de sydeuropeiska länderna är man ju van vid att se föräldrar klippa till sina ungar offentligt för att i nästa stund överösa dem med kyssar. Men faktiskt har Italien infört förbud mot barnaga 1996 och Spanien så sent som 2007. Så insikten om att barn inte skall utsättas för våld sprider sig söderöver också.
Utom till Frankrike. Det finns föräldrar som är väl pålästa och kan sin barnpsykologi och varken slår sina barn och också är för den här lagen. Men diskussionen kantrar åt ett håll: man vill helt enkelt inte ha en lag som talar om vad man får göra inom familjen med sina barn, det är för privat. Och förespråkarna kör med de gamla argumenten om att "lite stryk har aldrig skadat" och att detta är milt våld som måste få finnas för att få ordning på barnen.
Örfilar, gifles, utdelas också men verkar ha gått tillbaka som bestraffningsmetod. Istället ökar smiskandet. Eller smällandet. Stryket.
Det är inte länge sen det var så i Sverige. Många med mig fick vänta in faderns hemkomst och sen utdelades smäll på stjärten för någon oskyldig företeelse som den naturligaste sak i världen. Många misshandlades säkert ordentligt - i Jan Guillous Ondskan ges en övertygande bild av hur det såg ut även i det finaste familjer.
Också i skolan slogs man. Inte barnen mot lärarna utan tvärtom. Jag minns min hetlevrade skollärare som slängde kritor och linjaler rätt ut i klassrummet, örfilade pojkarna som inte kunde svara på frågor och dängde en av dem rätt in i ett gammaldags element så blodet sprutade. Efter det lugnade han sig, pojken svimmade av och han blev rädd. Samme lärare åkte till USA på semester och kom tillbaka med fantastiska presenter till varje elev, snäll och aggressiv på samma gång. I just USA är det fortfarande tillåtet att slå skoleleverna med en slags planka i 21 av 50 stater läser jag på Wikipedia. Vilket mörker!!
Den här osäkerhetskänslan lever många franska barn med dagligen. Sitter man på restaurang och det är barnfamiljer närvarande kan smockan hänga i luften och ungarna kurar ihop sig. Det är fullkomligt gräsligt att vara med om och är det något jag önskar så är det att den här lagen går igenom. Inte för att föräldrar kommer att sluta slå men för att visa på vad man som nation tycker är norm ändå.
Från min trädgård, en fransk skolflickas vardag och om smisk på stjärten
(Detta var nog min längsta rubrik hittills).
Bilderna från min trädgård visar oliverna som är lika ymniga som förra året och nu sakta övergår från grönt till mauvefärgat för att till sist bli helt svarta.
I olivträdet hänger "mina ungar" och gungar. De representeras av tre roliga lerfigurer som jag köpte på Maui för säkert över 30 år sen. Vart jag än har flyttat och vad jag än har slängt genom åren så inte har det varit den här lilla gungan. Ungarna är alltid med mig, både i hjärtat och symboliskt som här. De har det dessutom jättebra här, får vara ute hela året och hänga och dingla i ett sydfranskt olivträd.
Själv sitter jag gärna i solstolen på terrassen i eftermiddagssolen. Eller nere i trädgården.
På sista bilden sitter där en liten tolvårig flicka och läser sina läxor. Hon är här med sin mamma som städar vårt hus. Hon har varit sjuk några dagar och ska inte vara ensam hemma nu när hon inte kan gå i skolan.
Jag frågar henne vad hon har för skolämnen. Hennes mamma har berättat att hon är mycket duktig i skolan, bäst i klassen och det betyder mycket här i Frankrike.
Jo, hon tycker skolan är rolig, säger hon. Och så säger hon att hon läser "les matières principales" - de grundläggande ämnena. Och vilka kan de vara när man är ett tolvårigt franskt skolbarn? Jo:
Francais - franska
Math- matte
Science et nature - naturvetenskap
Histo-géo - historia och geografi
Technologie - kan det vara fysik tro?
Chemie - kemi
Anglais - engelska
Jag tror hon nämner något mer som jag inte minns. Och så det som får mig att häpna: Latin!! Det har jag själv läst i många herrans år och är det något jag är lycklig för så är det det. Bättre språkgrundande och allmänbildande ämne finns inte. Jag tror inte man kan läsa det i Sverige längre, min gamla latinlinje på gymnasiet är för länge sedan borta. Men här börjar man läsa det när man är tolv år.
Vi enas om att det är ett svårt ämne, skolflickan och jag. Men eftersom hon tillhör den nya franska generationen som också ska lära sig engelska så uppmuntrar jag henne och säger att hon kommer att hitta många likheter både med sitt eget språk och också få hjälp med engelskan.
Klicka på sista bilden så ser ni den lilla studenten i solstolen. Längst till höger kan man urskilja den svarta kupolen på vår bykyrka, den som plingar en gång i halvtimmen och ser till att vi inte glömmer bort tidens gång.
(Och det där med smisk på stjärten återkommer jag till, det är ett inlägg för sig faktiskt)