Jag har inte en aning om hur det ser ut i Sverige men anar mig till att det som varit veckans huvudnyheter här i Frankrike inte fått samma uppmärksamhet "hemma" som här.
I måndags firades tjugoårsdagen av Berlinmurens fall med direktsändningar från Berlin hela dagen. Det var allt från historiska genomgångar till kvällens storslagna evenemang med Lech Walesa (överst) som knuffade till de olika "murar" som föll som käglor efter varandra.
Frankrikes president Nicolas Sarkozy var i Berlin och höll som vanligt ett strålande tal och avslutade med en "Kennedy". "Wir sind Berliner" sa han efter att framhållit den politiskt historiska händelsen som sedan också lett fram till den vänskap som nu finns mellan Frankrike och Tyskland.
Igår var det återigen dags för en viktig ceremoni. Det var helgdag och allt var stängt. Man firar hågkomsten av "l'Armistice", dvs vapenstilleståndsdagen den 11 november 1918. Jo, ni läste rätt. Här helgar man sina världskrig och i synnerhet det första, "la Grande Guerre" som det kallas. Det stora kriget.
För första gången vid den traditionella ceremonien och kransnedläggningen vid Den Okände Soldatens grav vid Triumfbågen i Paris var också en tysk ledare med. Angela Merkel, "La Chancellière", Tysklands förbundskansler, deltog tillsammans med den franske presidenten i en både vacker, pampig och rörande ceremoni. Den franske presidenten talar med ett djup och en retorik som gör att man verkligen lyssnar på vad han har att säga.
Han höll ett lysande tal där tonvikten lades vid att man håller denna dag i minne därför att de ohyggligheter som det stora kriget innebar inte får glömmas. Förra året dog den allra sista deltagaren i första världskriget, nu finns ingen levande kvar som kan vittna hur det var. Detta fasansfulla skyttegravskrig som tog 9 miljoner soldaters liv och lämnade mödrar och unga hustrur kvar utan söner och män.
Han riktade sig till Angela Merkel och sade att detta krig i lika hög grad drabbade de t y s k a mödrarna, mammorna och barnen, för att inte tala om de unga soldaterna på båda sidor gränsen. Han talade återigen om den fransk-tyska vänskapen, "l'amitié franco-allemande" som förra seklets viktigaste händelse. Att Frankrike och Tyskland nu äntligen sedan många är har en djup och stark vänskap och också samarbetar inom Europa inom stora och viktiga frågor. Det är vår plikt att bevara och fördjupa denna vänskap och förtrolighet eftersom vi är två av de största och mest inflytelserika europeiska länderna sa Sarkozy.
Angela Merkel talade också men undvek att egentligen beröra själva kriget utan pekade mera på den nuvarande och framtida politiska situationen som har vänskapen länderna emellan som sin bas.
Vid senare nyhetssändningar diskuterades de olika talen och man uttalade allmän beundran för de båda statsöverhuvudenas insats. Och, noterade man, det som i Frankrike är självklart, dvs man har sin soldatstaty och sina minnesmärken från kriget i varje liten by, så förbigår man den här dagen nästan helt i Tyskland. Där finns heller inga minnesmärken med de färska blommorna som i Frankrike.
Två före detta krigförande länders olika sätt att hantera generationers trauma. Om detta syns och hörs ingenting i Sverige, jag har påpekat det förr. Det känns därför helt fantastiskt att bo och leva mitt i ett Europa som minns sin historia, inte klagar eller jämrar sig över den men använder den som plattform för att forma en förtröstansfull framtid.
.
