Uppehåll

Nu blir det ett blogguppehåll från den sydfranska byn.

På detta stora militärsjukhus i staden Toulon ligger sedan igår min man intagen för akuta hjärtproblem.

Det blir en tid med fokus på det.

Söndaglunch - igen!

Igår var det söndag och dags för den franska traditionen med långlunch.

På initiativ av goda vännen, Susanne som driver bed&breakfast nere i den charmiga fiskebyn Le Brusc, möts vi på halva vägen var i den lilla bergsbyn Signes.

Susanne, som själv är den mest kreativa matmamma vi träffat, har fått tips på att den lilla hotellrestaurangen Le Clos des Acacias som ligger på den stolta Avenue du Cheval Blanc i byn har bytt ägare och därmed också kök.

Så vi åker på den slingrande, andlöst vackra vägarna upp i bergen och letar oss fram. Avenyn är en liten bygata av vanligt slag och hotellet har sju rum. Maten verkar spännande så vi kostar på oss en 38€-meny och ett gott rosévin från trakten.

Ni får försöka tänka er in i hur detta känns. Här är inte överfullt, det är en liten by med få invånare. Några av dem sätter sig vid borden intill och äter sin traditionella familjelunch. Det är 22 grader varmt, vi sitter under skuggiga lönnar och det är till och från så att vi får lägga en kofta över axlarna.

Det susar i träden och skuggorna är långa, det är sensommar eller tidig höstkänsla. Här uppe i bergen är luften klar och lätt att andas och så som vi sitter har vi utsikt över fält med blåtonade bergskedjor i horisonten.

I det här rofyllda skuggspelet äter vi hummer till förrätt - det s e r godare ut än det var faktiskt. Det är äppelsäsong här och alla rätterna hade äpple som bas. Huvudrätt är hjortkalv och havsaborre på en äpplebädd med ingefära, kokad i kokosmjölk. Väldigt gott faktiskt.

Vi sitter där och timmarna går under trevligt småprat om ditt och datt. Dessi vill jaga innehavarens tre svarta katter och hälsa på en hund intill som kommer och nosar på henne.

I slutet av måltiden hör vi de underbaraste fågelsångstoner. Det är så perfekt att vi tror att det är en inspelning. Men, nej, när vi kikar upp mot fönstren ser vi fågelburen med flera små näktergalar som sjunger så att man tror att man är i himlen.

Sen äter vi goda ostar och efterrätten är glass på chokladmoussebotten och sen blir det en kopp franskt kaffe på det.

Äter vi middag sen på kvällen? Inte då!

Höstpromenad i min sydfranska by 5

Nu är vi nere i den centrala delen av byn som genomkorsas av vägen ner till de större orterna och upp till de mindre byarna i bergen.

Framför kyrkans vackert dekorerade baksida är en öppen plats där de båda caféerna har en del av sin uteservering. Ibland är det helt tomt som nu, vid vissa tillfällen, som den snart kommande årliga chokladfesten sitter här hundratals människor.

Mittemot har vår frissa Martine sin lokal, det är till henne vi går för att bli klippta och försöka lyssna till och förstå hennes smattrande franska.

På ett vackert hus på andra sidan gatan visar klockan tio i fyra. Och strax kommer skolbarnen i rad på väg tillbaka till skolan efter någon utflykt. Om lite drygt en halvtimme, halv fem på eftermiddagen är det liv och rörelse i byn. Skolan slutar och alla barnen hämtas av sina föräldrar i bilar som står parkerade överallt. Det är noga med hämtningen, inga barn går till eller från skolan själva. Och bypolisen, Police Municipale, står vid övergångsstället och ser till att alla kan passera tryggt.

Hos oss i vårt område kommer mammorna med sina skolbarn längs med stigen upp från byn. Alltid i långsam takt och med småsyskon på armen.

Det är inte något större jäkt i vår by.

Höstpromenad i min franska by 4

Mitt emot en husingång har ägaren gjort sig en liten miniträdgård längs trottoaren.

Och en bit längre fram står byns enorma Redwood-träd - ett sånt som egentligen alls ska finnas i Europa. Men jag tror att det har planterats av byns berömde man Peiresc, han som bodde här i sitt slott på sextonhundratalet. Botanist var han bland mycket annat och många märkliga växter från hans tid finns planterade i den idag privatägda slottsparken.

Det här trädet hamnade utanför den och det är s t o r t, det är det.

Höstpromenad i min franska by 3

Visst är det charmigt? Jag kan inte se mig mätt på alla detaljer som möter en runt varje hörn.

En vandring här tar inte mer än en halvtimme. Då har man gått igenom de flesta av bygatorna. Men det är en stund av härlig lugn- och ro-känsla. Här är så långt ifrån jäkt och stress som det går att komma.

Höstpromenad i min franska by 2.

Allt är inte sekelgammalt. Här syns spåren efter verksamhet som inte har flera hundra år på nacken.

Charcuteri-skylten, när kan den vara ifrån? Jag gissar i början på förra seklet kanske.

Frisörskylten, med de svaga märkena efter "coiffure" ser modernare ut. Men inte är de från 2000-talet. Sedan lång tid tillbaka har Martine sitt tillhåll bredvid byns två barer längs med huvudgatan.

Vad man haft för verksamhet i huset på andra bilden kan man bara ana sig till. Någonting har det ju varit. Det är fantasieggande att stillsamt vandra i gränderna och försöka gissa sig till hur det varit här i äldre tider.

Byn lever - bakom fönster och dörrar hörs lågmält prat, musik och barnskratt. Tvätten hänger överallt, katterna stryker sig runt benen och ibland får vi sällskap av byns verkliga "by-racka", en tovig men snäll spets- eller gråhundsliknade gammal hanne som Dessi faktiskt är livrädd för!

Höstpromenad i min franska by 1

Vi går ner till byn för att be om hjälp med omregistreringsdokument för bilen. Inne på det lilla borgmästarkontoret är man både hjälpsam och flink - nu är det ordnat och snart kör vi omkring med franska bilskyltar.

Bykärnan är inte stor. Varje gång jag är där vill jag alltid gå i de gamla gränderna med sitt sus från långt bort i tiden. På många av husen står årtal från sexton- och sjuttonhundratalet och det känns verkligen. Det här är som ett franskt Gamla Stan fast pittoreskare med alla sina välskötta växter och den alltid utomhus hängande tvätten.

Trots att vi bott här ett år nu väntar mig ständigt nya upptäckter i de gamla gränderna.