Franska försäkringskassan och mitt Carte Vitale

Här kommer fortsättningen på kontakterna med det franska socialförsäkringsssystemet. Vi har ansökt, som man ska, med mängder av papper och intyg från Sverige och kopior hit och dit på vigselbevis, id-handlingar och folkbokföringsbevis. Och fick tack och lov våra socialförsäkringsnummer som här ersätter personnummer och en tillfällig "Attestation" att använda i avvaktan på de riktiga korten. Hurra, vi var inne i systemet

Maken är långt framme med att få sitt riktiga kort, han har varit och tagit foto i automat och följt de mycket precisa instruktionerna om hur det ska fästas på dokumentet han fått och att det ska undertecknas med SVART penna. Som det står i översta meningen: "För att jag ska erhålla mitt nya carte Vitale gör jag inte som jag vill utan jag följer instruktionen". Och så för säkerhets skull en notering om vilken paragraf man hänvisar till i socialförsäkringslagen.

I instruktionerna står att man måste intyga att all information är korrekt, dvs namnuppgifterna i första hand.

När jag får motsvarande dokument så ser jag direkt att det är fel på två ställen. Jag har, som många svenskar, ett par förnamn. Efter min mormor heter jag A...., sen kommer mitt tilltalsnamn M....., det som förr brukade vara understruket i personbevisen just som tilltalsnamn.

Sen heter jag också S...-dotter efter min pappa. Och så mitt efternamn förstås A....

I Frankrike vill man också ha mitt flicknamn och därför har jag fått begära särskilt intyg från skattemyndigheten där det framgår vad mina föräldrar heter och vad min mammas flicknamn var dessutom. Jag tror att jag skrev i något inlägg att det blev så tokigt att hon plötsligt fick heta samma sak som min mormor gjorde som ogift. Eftersom hon också heter A..... efter min mormor och har det som första namn.

Jag förstår varför man skrivit att jag heter A.... och inte M....I Frankrike anses det FÖRSTA namnet vara liktydigt med tilltalsnamnet. På CPAM, försäkringskassan har man därför skickat mig ett dokument där det står att mitt tilltalsnamn är A... när det ska vara M..... Mitt flicknamn hade man också fått till A....., samma som mitt nuvarande efternamn A....(man undrar hur de tänker, hur kan jag ha samma efternamn som både ogift och gift? Fast jag kanske är gift med en kusin eller så, det är ju tänkbart)

Två fel alltså på mitt papper är det alltså och det står tydligt och klart i instruktionerna att är det fel ska man ringa och påpeka detta och man får INTE ändra i det papper man fått.

Lydigt ringer jag och berättar som det är. Handläggaren förstår ingenting men gör en notering, säger åt mig att inte skicka in papperet utan en annan handläggare ska ringa upp mig för att gå igenom det som behöver ändras.

Igår ringde en vänlig dam. Hon ville veta mitt flicknamn. Jag fick hänvisa till min pappas namn på folkbokföringsintyget på engelska från svenska skattemyndigheten. Och förklara att som flicka hette jag samma sak som min pappa. Ahhhh!! Ni hette N..... som flicka, utbrister hon när äntligen ser att namnet finns med i svenska intyget. D'accord, pas de problème, det ska vi ändra.

Men - sen kommer det stora problemet. Madame, ni säger att ert tilltalsnamn är M.... men era namn börjar ju med A.... och det är ju då ert tilltalsnamn. Och jag säger att men nej, det är det inte alls, i Sverige kan man ha flera namn men det första behöver inte vara tilltalsnamnet.

Jag hör hur tyst det blir i luren - det liksom bara ekar av förvåning över detta. Hon säger sedan att hon då måste ha ett nytt intyg från Sverige som säger att jag heter M och inte A. Jag ser redan framför mig hur konstigt det blir om jag ringer till svenska skatteverket och ber dem ändra i min namnföljd, det går ju inte. Jag kan ju inte bli omdöpt vid denna höga ålder och få namnen i den ordning det franska systemet vill.

Så det förklarar jag för denna handläggare. Att något sådant intyg kan jag inte få, jag heter vad jag heter och det kommer man inte att ändra på i Sverige. För hon insisterar nämligen på att det första namnet ALLTID måste vara tilltalsnamnet.

Jag funderar så det knakar hur jag ska komma tillrätta med detta. Då frågar hon: vad betyder ert tredje namn, S....-dotter? Är det ett riktigt namn? Och då får jag förstås förklara att min pappa hette S... och det ser hon ju, det står före N.... som är mitt flicknamn. Och jag säger: min pappa var så stolt när jag föddes att han ville att jag också skulle heta "fille de S....", S...-dotter. Ahahaaa, säger handläggarmadamen igen. Och förstår att så här konstigt kan det vara i ett land långt bort i norr.

Men se det här med A... som första namn, det går ju inte att göra något åt. Ni måste vara inskriven med det första namnet i våra system, annars får vi svårt med er identifiering i andra sammanhang säger hon. Men jag har faktiskt inte lust att här nere gå omkring och vara A... som är min mormor. Jag vill vara den jag är och hon säger att det förstår hon ju men hur ska hon kunna ändra detta?

Jag säger då (eftersom jag vet hur man ser på de äldre här nere). Madame: att jag har A.... som mitt första namn beror på att när jag döptes så ville man HEDRA min mormor - honorer ma grandmère - med att ge mig henne sitt namn och också ge mig det som det första namnet som en extra hedersbetygelse.

DÅ först förstår handläggarmadamen varför det kan vara som det är. Ahhhhh, hedra sin mormor, säger hon, c'est une autre système, det är ett annat system! Ja, tyvärr är det så Madame fru handläggare säger jag och bemödar mig om att vara extra vänlig och artig och ännu mera förklarande.

Ett ögonblick, säger hon sedan och jag hör att hon vänder sig till några kolleger. Det utbryter ett väldigt kacklande och jag hör den intensiva diskussionen där hon förklarar detta med att hedra sin mormor och att jag ju heter M.... och inte vill vara A..... Man går igenom mina id-handlingar, jag hör att de pratar om när jag är född och tänker att de nog tycker att det här är otroligt GAMMALDAGS och det är det väl på ett sätt.

Sen kommer hon tillbaka och säger: Skaffa ett färgfoto, klistra det på dokumentet ni har fått och skicka det till mig så ska jag se vad jag kan göra. Jag blir förstås alldeles paff men så klart att jag säger att ja, absolut, det ska jag göra. Och så vill hon att jag ska skicka det till henne personligen där på CPAM i Toulon och jag tänker att det var då för väl så att jag inte behöver ta det här med nästa handläggare också.

Hon säger sitt namn och är det något som är svårt så är det faktiskt att stava namnen rätt om det inte är de vanliga Dupont eller så. Det här namnet låter oerhört ofranskt och jag får väldiga problem med att uppfatta vad hon säger. Hon börjar då att bokstavera och det blir inte bättre för det. Djjeee säger hon och jag kan för mitt liv inte höra om om säger J eller G. Hon försöker säga det på engelska och det blir bara etter värre. Vi tar oss fram, bokstav för bokstav men till slut brister jag i skratt, det blir liksom så jättetokigt. Ursäkta mig Madame, säger jag, det här är svårt, men jag försöker trots allt.

Jaja, säger hon och börjar fnissa hon också. Vi ska nog ta oss igenom det här, jag har patience, tålamod. Då kommer jag på att jag skrivit upp bokstaveringsalfabetet, springer och hämtar det och se DÅ, då fungerar det. Jag rabblar mina Gaston, Irma, Oscar, Célestin, Anatole, Nicolas, Thérèse och Irma igen. GIOCANTI!! Åhh säger jag: ett italienskt namn och förstår plötsligt varför min pollett inte trillat ner.

Nej, korsikanskt, rättar hon mig. Och äntligen förstår jag varför det är så många, som jag tycker, italienska namn i dödsannonserna i lokaltidningen. De är från Korsika förstås!! Nu vet man det.

Nu ska jag alltså klistra på foto och skriva under ett papper där två av mina namn är felaktiga. Och det står uttryckligen på papperet att "je vérifie que les informations inscrites sur cet imprimé sont exactes". "Jag verifierar att den information som står på detta papper är korrekt". Och med hänvisning till socialförsäkringslagen förstås.

Jag är uppmanad till lagbrott. För att jag heter A.... och inte M först! Hur tror ni detta kommer att gå?
Fortsättning följer.

PS. Min mormor A... som tyckte mycket om och reste i Frankrike sitter nog i sin himmel och följer med förtjusning det hela. Och när jag tittar på det felaktiga dokumentet som jag uppmanas att olagligen intyga är exakt så ser jag: det är adresserat helt korrekt. Brevet är ställt till M....och rätt efternamn!

Mera vårbruk

Något värker det i ryggen trots den bekväma stolen som man också kan vända upp och ner och ha som knäskydd.

Jag kom en liten bit på väg men ännu återstår massor innan jag kan åka iväg och köpa mängder med marktäckare som tar över den här ogräsutbredningen.

Vår trädgårdstomte är för närvarande denna höna som vaktar det hål i stängslet som husse måste laga innan Dessi släpps lös på tomten. Som blev så här vacker i eftermiddagsljuset.

Jag vet att många avundas oss den tidiga våren härnere. Men vi är ju också 300 mil söder om Sverige och tids nog viker både mörker och snö och det blir vår också hos er. Jag får rapporter om både sol, koltrastar och att det nu är ljust fram till 1730 i Skåne så det kommer!!

Ebru!!

TACK snälla Christina för ett så fantastiskt vackert Ebru-bokmärke som landat i min franska brevlåda.

Det kommer nog att hamna i en bok så småningom men för stunden får det hänga precis vid man skrivbordslampa och bara vara vackert. Helt fantastisk målarkonst!

I sällskap finns min lilla gladgubbe som går på solcell och viftar med sina små armar och nickar med huvudet när solen lyser på honom. Eller lampan med för den delen. Och i bakgrunden syns Christinas roliga kattkort som kom tillsammans med bokmärket. Det var en rolig och oväntad present från Sverige och ett kul inslag i bloggvärlden.

Så jag har det som synes bra och trevligt i min datorhörna just nu!

Vårträdgård

Den kallar på mig, trädgården. Den nyanlagda som nu växer till med en del av lökarna jag satte i höstas. Mager jordmån var och är det men det tycker inte ogräset som fullkomligt invaderat den öppna markytan.

Usch, jag drar mig för att börja men det finns ju inga genvägar. Härnere kör man obehindrat Round-Up, läbbigt utrotningsmedel men det vågar vi inte använda med tanke på valp.

På håll ser det ju ändå fint ut och SNART slår påskliljorna ut tror jag.

Det blir en trädgårdspysselstund i det sköna vårvädret. Busken med det gula margueriterna är en överlevare. De står överallt i hela grannskapet och har blommat hela vintern.

Frisk!

Visst syns det?

Tidningarna ligger i sovrummet för att ge Dessi chansen att som i sin kennel gå på dem under natten. Det görs också faktiskt om än ibland lite bredvid.

Men det allra roligaste är att göra så här. Tidningen Var Matin lite Var Stans. Och när matte tar bilder blir man en flygande svart boll som ska hoppa upp och sätta nosen i objektivet. Bilderna blir som de blir.

Bloggerkrångel

Blogger tjafsar igen. Här kommer bilderna till föregående inlägg.

Kväll i Provence

ÄNTLIGEN!! När kvällen kommer och vi får en vacker himmel över bergen börjar Dessi äta och dricka som vanligt.

Efter ha varit hängig och slö mest hela dagen går det sen fort. På en halvtimme har hon återgått till den busiga och pigga valp vi fick hem för snart två veckor sedan.

Plötsligt är det åter dags för fy och nej och kisstorkande och flytta valp från mattfransbitning och allehanda saker som man faktiskt inte får göra. Och så utdela beröm när hon kommer med sin nalle och är duktig och inte hoppar efter vår mat.

Hussen och matten sitter sen i varsitt arbetsrum (och på köpet får ni våra "datorhörnor" som i vårt fall faktiskt dominerar rummen) med hall emellan och försöker fokusera på vad det nu är vi sysslar med.

Ser ni det svarta suddiga trollet till vänster i mittenbilden? Dessi PÅ soffan. Pigg som en pelikan och full av bus.
Att vi inte sitter i våra stolar beror på att vi med jämna mellanrum måste upp och lägga tillbaka tidningspapper, räta ut hallmattan, kolla vad Dessi gör i sovrummet där det låter märkligt. Och byta toalettrumsmattan som fick fungera som toalett och så plocka upp ännu mera sönderrivet tidningspapper.

Jämrans, man får ont i rygg och knän av detta ovana rantande upp och ner. Och när satt vi på golvet sist och kastade en liten bensinmacksnalle fram och tillbaka till ett apporterande troll?

Men vad gör det - vi har fått tillbaka den Dessi vi hade innan den läbbiga vaccineringen och det känns helt fantastiskt!

Pudel På G

Dessi tar siesta tillsammans med hussen. Hon har ätit och druckit mitt på dagen och knaprat i sig antibiotikapillren allra först - veterinären sa att hon skulle göra det faktiskt, att de smakade mycket gott.

Sånt skulle man haft hemma i Sverige, herregud sånt pill (!)det varit genom åren att få i hundar och katter medicin. Här går det som en dans!

Hon kissar och bajsar (inne, vi väntar med att ta ut henne tills hon är helt bra) och går runt lite bättre själv nu. Gjorde ett litet försök att bita i leksaken men den ligger nu övergiven i väntan på att skakad och biten i som vanligt.

Jag fattar inte vad det är som orsakat den här reaktionen. Läste mig till att rabiesinjektionen kan ge svullnad och bula vid stickhålet men jag känner inte något sådant. Kanske att den gör extra ont, typ stelkrampssprutor för oss människor?

Igår gick hon stelt och med lite släpande bakben, det märktes att hon inte ville vara uppe och röra sig alls. Idag är hon fortfarande lite stel men mycket rörligare och trippar fram lite då och då.

Hussen råkade förstås trampa på hennes lilla tass av misstag så då blev det ett yl igen. Hon är inte lika pigg och nyfiken som före vaccinationen, verkar lite dämpad och, inte rädd, men lite avvaktande. Hoppas verkligen att det går över och att hon återfår förtroendet för oss, uslingarna som utsätter henne för en fasans dag hos veterinären.

Min syster som verkligen kan det här med djur lugnar mig och säger att vi inte ska oroa oss. De tål mycket mer än man tror och även om hon nu har varit med om ett stort obehag, både fysiskt och psykiskt så kommer hon snart tillbaka till sitt "gamla" jag igen. Pudel på G alltså!

Buddha i rätt höjd

Läste att Buddha-statyer måste vara placerade högt. Den här fina kommer från min mans familj och har funnits där jättelänge.

Den har stått placerad på lite olika sätt i våra olika hem men här i Frankrike fick den alldeles automatisk en hög placering. Ovanför den fina glasskulpturen som jag köpte i en järnvägsstation i Bergslagen för inte så länge sedan.

Dessi efter rabiesvaccinering

Även om det inte ser ut så på den här just tagna bilden så är Dessi något bättre idag.

Hon har, som synes, fått sova i mattesängen (det är ingen vappe hon ligger bredvid, här har vi det lyxigt med tv i sovrummet också). Här vaknar hon till när jag tar bilden och kikar lite slött på mig.

Hon är förstås inte alls sitt forna jag, trött och hängig. Slö. Men hon har iallafall ätit och druckit lite, kissat och bajsat också (inne förstås, nu plågar vi henne inte med kissträning och hon vill inte alls gå ut) och ville försöka norpa mattens ost från mackan. Lite svansviftningar och slicka husses händer har det också blivit.

Jag har googlat som attan på biverkningar efter rabiesvaccinering men det står inte mycket om det och det som står är ofta från homeopatpersoner som är anti-vaccinering generellt och där är biverkningarna så läskiga att jag måste sluta läsa. Det verkar som om det inte var så mycket biverkningar att tala om, typ Christinas hundar, men mina två har iallafall fått det.

Och likadana symptom också: sjuka helt enkelt. Antagligen för att den ena var gammal och den andra är valp och därför extra känslig. Det känns botten att ha utsatt henne för detta men veterinären sa att man kan ge dem den här vaccinationen redan vid tre månaders ålder och hon är fyra. Och hon måste ha den, annars kan vi inte resa till Sverige i sommar och ta med henne. Ska man hinna med var vi tvungna att börja nu. Rabies finns ju också i Frankrike så av det skälet vill man ju också att hon ska ha ett bra skydd.

Jag minns ju hur dålig Max blev (och det är inte ett utan två år sedan han vaccinerades). Men jag kommer inte ihåg hur länge han var dålig. Kanske några dagar. Men vi behövde aldrig åka till veterinären med honom.

Vi ger Dessi några timmar till att pigga på sig ännu mera, blir hon inte det under dagen ska jag ringa veterinären. Gjort är ju gjort, man kan ju inte ovaccinera henne så jag vet inte riktigt vad man kan göra. Det känns som att det nu mest handlar om att hålla koll på hennes "vitala funktioner" och se till att hon dricker och kissar i första hand. Hennes ögon är klara och lustigt nog har det inte runnit något från dem inatt. Kanske den gröna geggan gjorde nåt??

Tack IGEN för alla medkännande kommentarer, det har verkligen varit ett stöd. Underbart!

Vaccinationsbiverkningar

Usch, varför säger ingen något om hur dåligt djuren kan må efter, i och för sig nödvändiga vaccineringar?

Vi trodde ju att vår gammelhund Max skulle kunna flytta med till Frankrike. Så för ganska exakt ett år sedan, den 28 februari 2007 fick han samma rabiesspruta som lilla Dessi fått idag. Sen blev det inte så, han blev för dålig - och vem vet hur mycket den här sprutan bidrog till det? Max är i sin himmel nu och slapp lära sig franska.

Jag hade glömt hur det var då men ändå inte. Och var tvungen att leta mig tillbaka bland bilderna för nu mår Dessi verkligen inte alls bra.

Och här är Max, 13 år och alls ingen sänghund till vardags. Utslagen, nerbäddad och lite vaktad av Maine Coon-katten Cayenne.

Han är JÄTTESJUK. Ligger med hemvävd pläd (Mammas) och darrar och fryser om vartannat. Och ser på mig med förebrående blick: VAD HAR DU GJORT.

Putte!

Dessi. Inte så kul längre

Dagen, vaccinationen, undersökningen, bilresan, antibiotikan - allt tar ut sin rätt nu en halv dag senare.

Dessi mår inget vidare just nu. Jag har läst på om biverkningar av rabiesvaccin och blir först livrädd. Allt kan hända. Men bestämmer mig för att den här veterinären vet vad han gjorde - hon är fyra månader och man kan börja ge dem den vid tre.

Hon har ingen häftig infektion, han kollade henne jättenoga och själv tror jag att det här måste kännas som efter en influensaspruta för en del. Man blir sjuk helt enkelt. Det syns ju här, hon vill just ingenting. Och som sagt, Max, vår förre pälsklädde gamle herre blev faktiskt också jättedålig av den här sprutan och ville ingenting på flera dagar.

Det blir en tidig kväll och mycket påpassning. Valp i huset känns precis som att ha fått en nyfödd bebis och det är bara att hoppas att hon repar sig. Tack och lov har vi inga andra planer än att just vara hemma och ta hand om henne.

Dessi strax efter veterinärbesöket

Väl hemkommen från veterinären är Dessi fortfarande hyfsat pigg. Men vill gärna vara med i "datorhörnan" och vara nära, så med tanke på dagens vedermödor så tillåts det.

Lite underligt ser väl ena ögat ut efter den märkliga gröna infärgningen. Undrar om hon ser bra eller om det är dimmigt och att hon fått "ögon känsliga för grönt?

Söt är hon iallafall, precis som veterinären sa.

Dessi hos veterinären

Ja, denna dagen gick åt till detta. Den franske veterinären, Docteur. P tar emot oss och säger direkt: "Er valp hostar!"

"Nämen," säger jag, "det har jag inte hört, det var en annan hund i väntrummet som hostade?"

Nej, han insisterar, han hörde väldigt tydligt när vi kom in i rummet att Dessi hostade. Jag har hört att hon hostat till några gånger hemma, det är sant men mera satt det i samband med att hon försöker sätta i sig löv och damm och annat.

"Vad kan jag göra för er" säger han och fortsätter: "Dites-moi tout" - berätta allt för mig. Och jag berättar om hennes rinnande ögon och att vi nog behöver påbörja en vaccinationsbehandling för att kunna få det speciella pass som behövs för att kunna ta henne till och från Sverige i sommar. (Titta särskilt på detta vackra blåa FRANSKA pass som hon nu har fått. Pass för sällskapsdjur som det heter.)

"Ah, mais comme elle est belle!!" säger han spontant när han tar upp henne ur hennes lilla reseväska. Flera gånger säger han att hon är så vacker. Och också att det är ganska ovanligt med pudlar och att de inte är så lätta att få tag i. Och jag berättar att vi fått leta och åka långt. Så hostar faktiskt Dessi till och han tittar uppfordrande på mig. Just det, se där, hunden hostar. Så han tar tempen (ingen feber), lyssnar på hjärta och lungor, klämmer vant på magen och konstaterar: "toux de chenil". Och jag förstår direkt: Kennelhosta. F*n också!! Vår förra hund Max fick det efter en pensionatsvistelse och han hostade till slut att det nästan lät som kikhosta.

Men Docteur P. lugnar mig och säger att det är ganska vanligt med den här sortens virusinfektion - med något inslag av mikrober - tycker jag att han säger. Det blir lätt så när det är många djur tillsammans. Dessi ska få antibiotika, det som är överst på receptet, Buccoval, två piller per dag. Goda, går att blanda i maten.

Sen tittar han på ögonen som vi medvetet inte torkat av idag. Och säger att han ska undersöka en sak. Han droppar en droppe i varje öga på henne och det blir en mycket märklig följd av detta. Dessis ögonvitor färgas snabbt, först gula och går sen över i nästan neongrönt. Det känns som en science-fiction-scen, hon ser jätteläbbig ut med sina illgröna ögon!!

"Titta nu", säger Docteur P. "Vart tar det här gröna vägen? Hur rinner det?" Och vi konstaterar att det rinner ut ur ögonen och längs med nosen på båda sidor. Och jaha, detta beror alltså på att hennes tårkanaler är blockerade. "Canaux lacrymaux nonfonctionelles". Jag blir alldeles ställd. Icke fungerande tårkanaler, hur ska det gå?

Men den pedagogiske veterinären tar fram en plansch som visar hur hundars tårkanaler ska gå ner genom nosen och att det gröna skulle ha runnit ut genom nosen om inte hennes varit "nonfonctionelles". Han lugnar mig också och säger att detta faktiskt inte alls är ovanligt och att det som gäller är att man får ta som daglig procedur att torka hennes ögon, livet ut. Med den sterila lösning han också skriver ut. På receptet står om kanalerna att de antingen är igensatta eller "ickeexisterande". Kanske kan man senare, i samband med en ev. sterilisering då hon är sövd, gå in och se om man kan öppna upp dem. Men det är ingenting han rekommenderar i dagsläget för en så liten hund dessutom.

Ska man tala med uppfödaren, kan man "reklamera" undrar jag. Och han slår ut med händerna i en typisk fransk gest som säger att det nog inte är mycket att göra åt. Även om ni hade sett henne först så hade ni inte upptäckt hennes kennelhosta och heller inte ögonen. Ni hade tagit henne ändå, menar han. Jag visar upp veterinärintyget jag fick av uppfödaren där det står RAS överallt. "Rien A Signaler", samma som vårt UA, Utan Anmärkning, betyder det förklarar han. Men går in och skriver till på första veterinärens utlåtande att hennes tårkanaler är som de är och att hon har "lätt kennelhosta".

Sen vägs hon, 1,6 kg lätt! Och så kommer den läskiga rabiessprutan som hon mycket riktigt "gråter" när hon får som man säger här.

Sen får jag medicinerna i handen, här behöver man inte gå till apoteket minsann, instruktioner om hur de ska tas och också när hon ska få mask- och loppmedel via pipett i nacken och när vi ska komma tillbaka för att ta blodprov för att se om hon har antikroppar mot rabies (om fyra månader)och han ska skriva i mera i hennes pass om att hon är frisk nog att resa och ge henne avmaskning för någon läbbig parasit. Ah, Sverige, säger han när han hör varför vi behöver passet. Det är ett av de värsta länderna med sina procedurer. Jo det är klart, vi har ju inte rabies så det kan man ju förstå.

Jag får också information om försäkringsbolag - ett måste att ni försäkrar henne - säger Docteur P och telefonnummer och adresser till både hundpensionat och folk som kan komma hem och passa henne i hemmet!!
Väl hemma försöker jag sortera intryck, papper och mediciner. Och sätter mig att läsa på om hundförsäkring vilket bara det tar en stund. Och så ringer jag två försäkringsbolag och låter mig övertalas att ta den enas försäkring, får papper på mailen att fylla i och så lägga det på lådan med den berömda RIB:en, bankidentifierings-slipen som gör att premien på 17 Euros per månad dras automatiskt från kontot.

Dessi blir under eftermiddagen påverkad. Hon sover, vill inte gå ut, sätter sig bara och spjärnar emot i kopplet. Inget kisseri ute, just nu i husses knä, litet lätt gnyende och darrig.

Jag minns att Max blev väldigt påverkad av sin rabiesspruta och vi enas om att det nog är både den och kennelhostan som ligger bakom. Hon hade ingen feber och har fått sin antibiotika och har antagligen ont av sin spruta - vi avvaktar ett dygn. Han var trevlig, Docteur P, det är inte det men bara dagens besök kostade en tusenlapp så SÅ ofta vill vi inte besöka honom!

Hos fransk veterinär - brandkårsutryckning

Här är vi hos veterinären som ska kolla Dessis ögon och påbörja rabiesvaccination så att hon kan resa med oss till Sverige i sommar.

Jag har suddat lite i bilden eftersom man inte riktigt vet om de här människorna vill vara med på blogg. Men just som vi sitter där och väntar och jämför med hur det såg ut på den svenska veterinärkliniken (inte mycket skillnad, lite trängre kanske) så kommer Les Pompiers, brandkåren, farande med en skadad, upphittad katt. Det känns som värsta tv-programmet, gick det inte någon serie som hette Djursjukhuset?

Katten tas om hand, den ene av brandmännen följer med för att skriva under dokument som behövs för borgmästeriet, förstår jag. Under tiden smygfotograferar jag lite men när den andra brandmannen, han på bilden, ser att jag tar en bild på deras bil så undrar han varför jag gör det?

Och jag får förklara att jag inte tror att det går till såhär i mitt gamla hemland Sverige (fast jag vet egentligen inte, vem hämtar skadade djur, är det inte polisens uppgift?). "Sverige, säger han och lyser upp, ja där är det förstås kallare än här!" Och så beskriver han att det här ingår i deras arbetsuppgifter och berättar lite om det.

Och jag, som för bara några dagar sedan satte upp lappar från kommunen med Viktiga Telefonnummer så att vi ska ha dem tillgängliga, berättar om det och säger att jag inte är riktigt säker på hur det går till om det skulle hända OSS, de mänskliga varelserna något. Det finns ett nummer till polisen, ett till brandkåren och sen ett kortnummer, 15, till SAMU som när jag googlar på det får klart för mig är en ambulansservice, alltid med läkare ombord.

Han är så trevlig, brandmannen, och mycket pedagogiskt berättar han att nej då, vi ska inte ringa till SAMU. Vi ska ringa 112, precis som i Sverige. Det är ett EUROPEISKT alarmnummer säger han, i USA är det ett annat och utanför EU ett tredje. Och så beskriver han att man då hamnar hos en operatör i en organisation (i vilken jag ingår säger han stolt) som ställer frågor och avgör om det ska skickas ambulans eller att det räcker med att en läkare kommer hem. Och också om det ska skickas en "privat ambulans", herregud jag har aldrig ens tänkt tanken att sånt finns, det avgörs av mina socialförsäkringsförhållanden och min tilläggssjukförsäkring, min Mutuelle (den kommer att få ett särskilt inlägg så småningom).

"Ni behöver inte oroa er Madame, ring bara 112 så kommer vi direkt och tar er dit ni ska!". Jag blir alldeles glad av den här trygge, trevlige fransmannen som så fint berättar exakt hur vi ska göra om det blir läge för det.