Dessi hos veterinären

Ja, denna dagen gick åt till detta. Den franske veterinären, Docteur. P tar emot oss och säger direkt: "Er valp hostar!"

"Nämen," säger jag, "det har jag inte hört, det var en annan hund i väntrummet som hostade?"

Nej, han insisterar, han hörde väldigt tydligt när vi kom in i rummet att Dessi hostade. Jag har hört att hon hostat till några gånger hemma, det är sant men mera satt det i samband med att hon försöker sätta i sig löv och damm och annat.

"Vad kan jag göra för er" säger han och fortsätter: "Dites-moi tout" - berätta allt för mig. Och jag berättar om hennes rinnande ögon och att vi nog behöver påbörja en vaccinationsbehandling för att kunna få det speciella pass som behövs för att kunna ta henne till och från Sverige i sommar. (Titta särskilt på detta vackra blåa FRANSKA pass som hon nu har fått. Pass för sällskapsdjur som det heter.)

"Ah, mais comme elle est belle!!" säger han spontant när han tar upp henne ur hennes lilla reseväska. Flera gånger säger han att hon är så vacker. Och också att det är ganska ovanligt med pudlar och att de inte är så lätta att få tag i. Och jag berättar att vi fått leta och åka långt. Så hostar faktiskt Dessi till och han tittar uppfordrande på mig. Just det, se där, hunden hostar. Så han tar tempen (ingen feber), lyssnar på hjärta och lungor, klämmer vant på magen och konstaterar: "toux de chenil". Och jag förstår direkt: Kennelhosta. F*n också!! Vår förra hund Max fick det efter en pensionatsvistelse och han hostade till slut att det nästan lät som kikhosta.

Men Docteur P. lugnar mig och säger att det är ganska vanligt med den här sortens virusinfektion - med något inslag av mikrober - tycker jag att han säger. Det blir lätt så när det är många djur tillsammans. Dessi ska få antibiotika, det som är överst på receptet, Buccoval, två piller per dag. Goda, går att blanda i maten.

Sen tittar han på ögonen som vi medvetet inte torkat av idag. Och säger att han ska undersöka en sak. Han droppar en droppe i varje öga på henne och det blir en mycket märklig följd av detta. Dessis ögonvitor färgas snabbt, först gula och går sen över i nästan neongrönt. Det känns som en science-fiction-scen, hon ser jätteläbbig ut med sina illgröna ögon!!

"Titta nu", säger Docteur P. "Vart tar det här gröna vägen? Hur rinner det?" Och vi konstaterar att det rinner ut ur ögonen och längs med nosen på båda sidor. Och jaha, detta beror alltså på att hennes tårkanaler är blockerade. "Canaux lacrymaux nonfonctionelles". Jag blir alldeles ställd. Icke fungerande tårkanaler, hur ska det gå?

Men den pedagogiske veterinären tar fram en plansch som visar hur hundars tårkanaler ska gå ner genom nosen och att det gröna skulle ha runnit ut genom nosen om inte hennes varit "nonfonctionelles". Han lugnar mig också och säger att detta faktiskt inte alls är ovanligt och att det som gäller är att man får ta som daglig procedur att torka hennes ögon, livet ut. Med den sterila lösning han också skriver ut. På receptet står om kanalerna att de antingen är igensatta eller "ickeexisterande". Kanske kan man senare, i samband med en ev. sterilisering då hon är sövd, gå in och se om man kan öppna upp dem. Men det är ingenting han rekommenderar i dagsläget för en så liten hund dessutom.

Ska man tala med uppfödaren, kan man "reklamera" undrar jag. Och han slår ut med händerna i en typisk fransk gest som säger att det nog inte är mycket att göra åt. Även om ni hade sett henne först så hade ni inte upptäckt hennes kennelhosta och heller inte ögonen. Ni hade tagit henne ändå, menar han. Jag visar upp veterinärintyget jag fick av uppfödaren där det står RAS överallt. "Rien A Signaler", samma som vårt UA, Utan Anmärkning, betyder det förklarar han. Men går in och skriver till på första veterinärens utlåtande att hennes tårkanaler är som de är och att hon har "lätt kennelhosta".

Sen vägs hon, 1,6 kg lätt! Och så kommer den läskiga rabiessprutan som hon mycket riktigt "gråter" när hon får som man säger här.

Sen får jag medicinerna i handen, här behöver man inte gå till apoteket minsann, instruktioner om hur de ska tas och också när hon ska få mask- och loppmedel via pipett i nacken och när vi ska komma tillbaka för att ta blodprov för att se om hon har antikroppar mot rabies (om fyra månader)och han ska skriva i mera i hennes pass om att hon är frisk nog att resa och ge henne avmaskning för någon läbbig parasit. Ah, Sverige, säger han när han hör varför vi behöver passet. Det är ett av de värsta länderna med sina procedurer. Jo det är klart, vi har ju inte rabies så det kan man ju förstå.

Jag får också information om försäkringsbolag - ett måste att ni försäkrar henne - säger Docteur P och telefonnummer och adresser till både hundpensionat och folk som kan komma hem och passa henne i hemmet!!
Väl hemma försöker jag sortera intryck, papper och mediciner. Och sätter mig att läsa på om hundförsäkring vilket bara det tar en stund. Och så ringer jag två försäkringsbolag och låter mig övertalas att ta den enas försäkring, får papper på mailen att fylla i och så lägga det på lådan med den berömda RIB:en, bankidentifierings-slipen som gör att premien på 17 Euros per månad dras automatiskt från kontot.

Dessi blir under eftermiddagen påverkad. Hon sover, vill inte gå ut, sätter sig bara och spjärnar emot i kopplet. Inget kisseri ute, just nu i husses knä, litet lätt gnyende och darrig.

Jag minns att Max blev väldigt påverkad av sin rabiesspruta och vi enas om att det nog är både den och kennelhostan som ligger bakom. Hon hade ingen feber och har fått sin antibiotika och har antagligen ont av sin spruta - vi avvaktar ett dygn. Han var trevlig, Docteur P, det är inte det men bara dagens besök kostade en tusenlapp så SÅ ofta vill vi inte besöka honom!