lördag 10 januari 2009
Hem till byn del tretton. Snötyngd tysk idyll.
Bilder säger mer än ord. En vacker och idyllisk kurort i mellantyskland, snötäckt, solbelyst i minus fyra grader. Kunde inte varit vackrare.
Hem till byn, del tolv. Vi är kvar i Tyskland
Här utcheckningsmorgonens Villa Vila Vita "in ruhiger Lage" utanför byn Dinklage. Lugnt och avsides bjuder det på komfort, god mat, tysk gästvänlighet och ett vackert hotell. Se bara hur man pyntar husets utsida inför jul!
Vi kör nu söderöver och förväntar oss högre temperaturer än de i Dinklage: minus sex och lätt frusna fält med kvarvarande snö.
fredag 9 januari 2009
Hem till byn del elva. Tysk frukost
Nysnö i mellantyskland och ett par minusgrader. Hotellet vi bor på heter Vila Vita och är ett känt spa-hotell. Under den vackra glaspyramiden finns en pool och en makalös spa-anläggning med hur många tyska dunderkurer och inpackningar som helst.
Inget vi ägnat oss åt, vi har sovit och ätit en sedvanligt god tysk frukost. Utanför fönstret fryser rododendronbladen. De skira vita gardinerna är ett tyskt kännemärke. I vartenda hus hänger de, nystrukna, broderade och med vackert ljusinsläpp.
Nu blir det uppehåll i reserapporteringen. Den minnesgode kommer ihåg att uppkoppling i Luxemburg störs av klosterfasader.
torsdag 8 januari 2009
Hem till byn, del tio. Hjortarnas och vildsvinens Tyskland
Just så är det. Här dominerar vilt på matsedeln. Men man kan ändå få en parmaskinkainbakad vitfisk av okänd sort på en bädd av honungsglacerad vitkål med gräddigt ris.
Notera hjortarna och vildsvinen i restaurangdekorationerna. De förekommer också i maten.
De tyska servitörerna är extremt artiga, servila och effektiva. Vi fick en god och trevlig stund med avkoppling också i brasans sken. På mindre än en timme har vi klarat av måltiden varför alla bloggläsare kan följa våra förehavanden nästan i realtid.
Auf Wiedersehen, Tchüss - i morgon väntar mera Autobahn och sedan övernattning i Luxemburg.
Hem till byn, del nio. Färglöst
Plötsligt försvinner färgen på landskapet vi susar igenom. Märkliga dimmoln rullar in över vägar och åkrar och döljer den skarpa solen.
Vit rimfrost klär in träden, det är vackert men ser också konstigt och nästan spöklikt ut. Vi kör i en svart-vit film känns det som, klicka själv på bilderna och känn efter. Sista bildens blå skyltar visar att bilderna inte är photoshoppade utan så här såg det ut.
Förmodad halka med rimfrost och minus fyra grader gör att hastigheten sänks betydligt. Snart är vi framme vid dagens övernattningshotell, ett fint sådant - det behövs för att kurera förkylningen som spökar runt för oss båda.
Hem till byn, del åtta. Fri fart!
Maken gillar fri fart. När tillfälle ges drar han på. Idag skiner solen och bländar oss på saltade snöfria vägar så det blir solglasögon. Inte mycket trafik på den väg vi valt genom Tyskland.
Sommartid, när väglaget inte ställer till bekymmer och han tror att jag sover i mitt passagerarsäte kan jag ibland kika på hastighetsmätaren i smyg. Han toppar då och då dagens siffra med rätt mycket - men han är en utmärkt bilförare, säker och omdömesgill så jag säger inte så mycket. För det mesta:-)
Hem till byn, del sju. Mera danskt
Vindkraftverken står tätt i Danmark och norra Tyskland. Klart att en vinge eller propeller eller vad man nu kallar det måste bytas då och då.
Inte förrän man är så här nära dem får man klart för sig hur makalöst stora de är!!
Kör man på vägarna här kan man dock fundera över hur miljövalen görs idag. Miljö-el från vindkraft men bredvid de stora susande propellrarna längs motorvägarna kör idag konvojer av lastbilar från och till norra och södra Europa.
Under de år vi kört nere på kontinenten har lastbilstrafiken ökat alldeles enormt. Det märker man också i Sverige, på väg mot Skåne och Helsingborg och vid förra boplatsen nära Kapellskärs hamn vid Norrtälje. ALLT verkar fraktas med dieselstinkande lastbilar.
Kör om varandra i lustakt gör de också, stoppar upp den fria farten på motorvägarna och släpper antagligen ut mera "gift" än alla andra transportsätt, inklusive flyg, sammantaget. Det blir en vägarnas paradox; miljöns väl kontra motsatsen. Och när får man en debatt om just detta?
Hem till byn, del sex. Danska upplevelser
Förkyld efter helvetesnatten (förstås) och urtrött kliver jag in i bilen där vattenflaskan frusit och maken får skrapa rutorna. Det var ju delvis för att slippa sånt som vi flyttade söderut så det blir en bra påminnelse om hur bra vi har det vintertid i södern. Tror vi tills vi får meddelande från väninnan på plats: storm, regn och SNÖ!! I vårt Provence.
Vi utgår ifrån att det försvunnit tills vi är tillbaka och kör igenom Odense där vi bott övernatt. Varför dessa fönster och vad händer i ett av dem?
Dansk man som putsar fönster en torsdagsförmiddag. Det är allt.
Väl ute på danska motorvägarna kommer vi ikapp ett märkligt ekipage. Klickar man på bilden framgår att detta är en "convoi exceptionelle".
Eftersom bloggar läses med det nyaste först lönar det sig inte med gissningstävling. Läser ni detta vet ni redan vad som rullar på vägen.
onsdag 7 januari 2009
Hem till byn, del fem
Hej då Mamma och (styv)Pappa, 80 och 90 plus! Nu far vi tillbaka över danska broar med vackra brospann och häftiga vindkast i vintersol.
Vi landar i Odense och pustar och äter en otroligt god, mycket franskinspirerad måltid på det trevliga hotellet i korsvirkesstil. I morgon kör vi vidare och passerar hela Danmark för att sen äta tysk middag igen i någon trevlig landsortsby. Till makens förnöjelse, de tyska Schweinebroten är hans definitiva favorit.
Tur att vi inte bor här, säger vi jämt. Maten är definitivt helt fel och förtjockande om än syndigt god. Men i det trevliga, prydliga, snälla och artiga Tyskland kunde man säkert bo och må gott om man vill byta land för en tid.
Varför det blev Frankrike istället funderar jag därför över. Inte för att det behövs, nu är vi där och det är bra.
Hem till byn del fyra
Skräcknatt.
I detta hemska rum tillbringar maken och jag en av våra värsta nätter. Det lokala hotellet i min hemort har under rätt lång tid genomgått uppfräschning och renovering. Matsal och reception har snyggats till.
Vid varje besök hävdar man dessutom att man gjort något åt rummen. Vilket varje gång visar sig vara fel. Det är samma murriga, smutsiga och nergångna sjuttiotalsinredning som vanligt. Man anar sig till designen och hur snyggt och modernt det var på det tidiga sextiotalet då det byggdes och beklagar hur detta dolts bland de brunorangea gardinerna och smaklösa tyg-och plastblommorna. Heltäckningsmattorna och konstbladen på väggarna ska vi bara inte tala om.
Jag vet, för jag var där och jag var den som ritade bilderna till detta Gästis' första broschyr på tidigt sextiotal. Hit gick man då och dansade på helgerna eller tog en öl i angränsande pub. Studentexamensmiddagen med alla elever och lärare åts också här - då på etablissemangets storhetstid.
Nu har det i åratal fått sjabba ner sig men äntligen köpts upp och renovering påbörjas. Vis av skadan (vi har fått varma rum, kalla rum, skitiga rum, icke fungerande badrum, konstiga frukostar, bott över alldeles ensamma och hämta nyckel i förväg) förvissar sig min mamma om att vi denna gång ska få ett BRA rum. Nu påstår man att rummen på plan tre utan hiss har renoverats och det är med viss spänning vi därför, återigen ensamma med egen nyckel, tar oss in i hotellet en öde kväll i denna lilla ort i sydvästra Skåne. Mycket trötta efter en anspännande och jobbig 65-milakörning.
Välkommen Monet står det på en lapp på ytterdörren. Ring nummer xxxx om du behöver hjälp med något. Så fort vi är inne i den mörka och tomma receptionen ser vi att det är hotellet som behöver hjälp, inte vi. En stor sjö fyller halva matsalen, något har läckt alldeles oerhört på det nyrenoverade övergivna klinkergolvet.
Så halv tolv på natten ringer jag xxx-numret och berättar detta för en alltmer skräckslagen ung hotellkvinna som genast ska bege sig till platsen. Själva kånkar vi bagage till plan tre utan hiss. Vårt rumsnummer är 304. I korridoren finns nummer 301, 302, 303 och 305. Inte 304. Alla nummer upp till 320 finns men inte vårt? Vi prövar nyckeln i varenda dörr och ber till Gud att det inte finns andra nattgäster än vi.
Det finns en omärkt dörr, lite vid sidan av de andra. Till sist i detta alltmer spöklika hotell, typ det övergivna i filmen med den galne Jack Nicholson (ute är det dessutom nu skånsk snöstorm), glider dörren upp och vi befinner oss i ett tvåbäddsrum. Ett BRA rum hade mamma bett om och här har man tagit i och gett oss tre sängar och en spjälsäng för säkerhets skull.
"Det är kallt" säger min temperaturokänslige man. Och kommer det från honom stämmer det. Vi konstaterar: iskalla element trots att de står på högsta nivå. Vi sätter oss i soffgruppen, en lila fruktansvärd sak med likaledes iskalla dynor.
Vi prövar sängarna. De känns som is. I spjälsängen ligger två gröna fleeceplädar som blir vår räddning. Som gröna kåldolmar ligger vi sedan inrullade i täcken och pläd och KVIDER varje gång vi tvingas vända oss och kroppen nuddar en inte uppvärmd del av lakan och madrass.
Vi skakar och huttrar, tar språng mellan säng och toalett över den hockeyrink som föreställer golvet och sätter under natten i vrångstrupen av en klunk av vattnet på nattygsbordet. Det är kallt som kom det ur frysen!!
I våra försök att somna störs vi snart. Det utbryter ett veritabelt ljudhelvete och nu är klockan en bra bit över midnatt. Jag flyger upp och tar mig ut i trapphallen på plan tre utan hiss. Jag tror nu att jag istället är med i filmen om World Trade Center, den om de heroiska brandmännen som sprang i trappor och räddade folk.
På bräkande och i trapphallen ekande skånska rusar nordvästra Skånes halva brandkårsstyrka i hjälm och neongröna reflexjackor fram och tillbaka mellan våningsplanen. Det tjoas och kommenderas och att det skulle finnas gäster på stället verkar inte bekymra dem alls. En stressad liten hotellflicka, den med xxx-numret får jag till slut fatt i och hon säger nervöst att man fått en stor översvämning i samband med renoveringen, det har runnit i toaletter och över deras lampor och man måste kanske stänga både el och vatten så att det inte skall ske något värre. Jaha. Kylskåpsgrader mitt i natten på rummet redan och kanske nu också utan och vatten???
Ett våldsamt bankande och dunkande sätter igång, nu är det inte renovering som gäller utan brandkårsfelsökning. Jag hör hur yxorna hugger in i väggarna därnere i receptionstoaletterna och ger bara upp.
I ett par timmar ligger kåldolmarna darrande och huttrande av kyla i sängarna i det som på bilden kanske ser ut att vara ett mysigt rum? Jag försöker att läsa en stund men mina fingrar stelnar när jag tar dem ur kåldolmsvärmen. Klockan åtta på morgonen, har mamma sagt, ska någon skall komma till hotellet och laga den frukost som ingår i priset. Ett rätt högt sådant faktiskt. Så jag räknar halvtimmar och väntar.
Klockan sex är det inte brandkåren som sätter igång utan reparatörer eller renoverare. Nya bräkande, höga, skånska mansröster förkunnar att det är problem på bygget och sätter igång att åtgärda detta genom bankningar, hugg och slagg i den stackars sargade hotellbyggnaden.
Halv åtta (mannen sover en välbehövlig morgonlur trots oväsendet) ger jag upp och ringer min mamma och ber om frukost och tillgång till badrum med varmvatten. Det är klart att vi får. Och klockan åtta tar vi våra prylar och informera helt sonika den unga hotellkvinnan om att vi inte vill ha någon frukost och heller inte tänker betala en enda krona eller euro för denna inferno-natt.
Efter en utläggning som inte går att publicera här inser hon att vi har rätt när vi säger att det är de som egentligen ska betala oss för den upptäckta vattenskadan och dess tidiga åtgärdande. Tar emot nyckeln, har inte vett att be om ursäkt ens men förstår att några pengar blir det inte här.
Vi bor i natt mitt i Danmark när vi skulle ha kört till långt söder om Hamburg. Orken räckte hit men inte längre. Vi är i Odense på ett Best Westernhotell utan identitet men med internetuppkoppling för ny reseplanering och nya hotellbokningar på väg hem till byn.
"Vad varmt det är" säger jag när vi i eftermiddagssolen kliver in i det lilla rummet. Min annars lugne man konstaterar: "Med dig blir det liksom ALDRIG lagom".
Vi får se hur denna natt avlöper. Vi har redan konsterat att mystiska knäppningar kommer från det danska badrummet!
I detta hemska rum tillbringar maken och jag en av våra värsta nätter. Det lokala hotellet i min hemort har under rätt lång tid genomgått uppfräschning och renovering. Matsal och reception har snyggats till.
Vid varje besök hävdar man dessutom att man gjort något åt rummen. Vilket varje gång visar sig vara fel. Det är samma murriga, smutsiga och nergångna sjuttiotalsinredning som vanligt. Man anar sig till designen och hur snyggt och modernt det var på det tidiga sextiotalet då det byggdes och beklagar hur detta dolts bland de brunorangea gardinerna och smaklösa tyg-och plastblommorna. Heltäckningsmattorna och konstbladen på väggarna ska vi bara inte tala om.
Jag vet, för jag var där och jag var den som ritade bilderna till detta Gästis' första broschyr på tidigt sextiotal. Hit gick man då och dansade på helgerna eller tog en öl i angränsande pub. Studentexamensmiddagen med alla elever och lärare åts också här - då på etablissemangets storhetstid.
Nu har det i åratal fått sjabba ner sig men äntligen köpts upp och renovering påbörjas. Vis av skadan (vi har fått varma rum, kalla rum, skitiga rum, icke fungerande badrum, konstiga frukostar, bott över alldeles ensamma och hämta nyckel i förväg) förvissar sig min mamma om att vi denna gång ska få ett BRA rum. Nu påstår man att rummen på plan tre utan hiss har renoverats och det är med viss spänning vi därför, återigen ensamma med egen nyckel, tar oss in i hotellet en öde kväll i denna lilla ort i sydvästra Skåne. Mycket trötta efter en anspännande och jobbig 65-milakörning.
Välkommen Monet står det på en lapp på ytterdörren. Ring nummer xxxx om du behöver hjälp med något. Så fort vi är inne i den mörka och tomma receptionen ser vi att det är hotellet som behöver hjälp, inte vi. En stor sjö fyller halva matsalen, något har läckt alldeles oerhört på det nyrenoverade övergivna klinkergolvet.
Så halv tolv på natten ringer jag xxx-numret och berättar detta för en alltmer skräckslagen ung hotellkvinna som genast ska bege sig till platsen. Själva kånkar vi bagage till plan tre utan hiss. Vårt rumsnummer är 304. I korridoren finns nummer 301, 302, 303 och 305. Inte 304. Alla nummer upp till 320 finns men inte vårt? Vi prövar nyckeln i varenda dörr och ber till Gud att det inte finns andra nattgäster än vi.
Det finns en omärkt dörr, lite vid sidan av de andra. Till sist i detta alltmer spöklika hotell, typ det övergivna i filmen med den galne Jack Nicholson (ute är det dessutom nu skånsk snöstorm), glider dörren upp och vi befinner oss i ett tvåbäddsrum. Ett BRA rum hade mamma bett om och här har man tagit i och gett oss tre sängar och en spjälsäng för säkerhets skull.
"Det är kallt" säger min temperaturokänslige man. Och kommer det från honom stämmer det. Vi konstaterar: iskalla element trots att de står på högsta nivå. Vi sätter oss i soffgruppen, en lila fruktansvärd sak med likaledes iskalla dynor.
Vi prövar sängarna. De känns som is. I spjälsängen ligger två gröna fleeceplädar som blir vår räddning. Som gröna kåldolmar ligger vi sedan inrullade i täcken och pläd och KVIDER varje gång vi tvingas vända oss och kroppen nuddar en inte uppvärmd del av lakan och madrass.
Vi skakar och huttrar, tar språng mellan säng och toalett över den hockeyrink som föreställer golvet och sätter under natten i vrångstrupen av en klunk av vattnet på nattygsbordet. Det är kallt som kom det ur frysen!!
I våra försök att somna störs vi snart. Det utbryter ett veritabelt ljudhelvete och nu är klockan en bra bit över midnatt. Jag flyger upp och tar mig ut i trapphallen på plan tre utan hiss. Jag tror nu att jag istället är med i filmen om World Trade Center, den om de heroiska brandmännen som sprang i trappor och räddade folk.
På bräkande och i trapphallen ekande skånska rusar nordvästra Skånes halva brandkårsstyrka i hjälm och neongröna reflexjackor fram och tillbaka mellan våningsplanen. Det tjoas och kommenderas och att det skulle finnas gäster på stället verkar inte bekymra dem alls. En stressad liten hotellflicka, den med xxx-numret får jag till slut fatt i och hon säger nervöst att man fått en stor översvämning i samband med renoveringen, det har runnit i toaletter och över deras lampor och man måste kanske stänga både el och vatten så att det inte skall ske något värre. Jaha. Kylskåpsgrader mitt i natten på rummet redan och kanske nu också utan och vatten???
Ett våldsamt bankande och dunkande sätter igång, nu är det inte renovering som gäller utan brandkårsfelsökning. Jag hör hur yxorna hugger in i väggarna därnere i receptionstoaletterna och ger bara upp.
I ett par timmar ligger kåldolmarna darrande och huttrande av kyla i sängarna i det som på bilden kanske ser ut att vara ett mysigt rum? Jag försöker att läsa en stund men mina fingrar stelnar när jag tar dem ur kåldolmsvärmen. Klockan åtta på morgonen, har mamma sagt, ska någon skall komma till hotellet och laga den frukost som ingår i priset. Ett rätt högt sådant faktiskt. Så jag räknar halvtimmar och väntar.
Klockan sex är det inte brandkåren som sätter igång utan reparatörer eller renoverare. Nya bräkande, höga, skånska mansröster förkunnar att det är problem på bygget och sätter igång att åtgärda detta genom bankningar, hugg och slagg i den stackars sargade hotellbyggnaden.
Halv åtta (mannen sover en välbehövlig morgonlur trots oväsendet) ger jag upp och ringer min mamma och ber om frukost och tillgång till badrum med varmvatten. Det är klart att vi får. Och klockan åtta tar vi våra prylar och informera helt sonika den unga hotellkvinnan om att vi inte vill ha någon frukost och heller inte tänker betala en enda krona eller euro för denna inferno-natt.
Efter en utläggning som inte går att publicera här inser hon att vi har rätt när vi säger att det är de som egentligen ska betala oss för den upptäckta vattenskadan och dess tidiga åtgärdande. Tar emot nyckeln, har inte vett att be om ursäkt ens men förstår att några pengar blir det inte här.
Vi bor i natt mitt i Danmark när vi skulle ha kört till långt söder om Hamburg. Orken räckte hit men inte längre. Vi är i Odense på ett Best Westernhotell utan identitet men med internetuppkoppling för ny reseplanering och nya hotellbokningar på väg hem till byn.
"Vad varmt det är" säger jag när vi i eftermiddagssolen kliver in i det lilla rummet. Min annars lugne man konstaterar: "Med dig blir det liksom ALDRIG lagom".
Vi får se hur denna natt avlöper. Vi har redan konsterat att mystiska knäppningar kommer från det danska badrummet!
Hem till byn del tre
Äntligen framme i Skåne. Middag, schweizisk god raclette och franskt rosévin (!) hos min yngsta lillasyster T. På porträttet är hon två år och har sitt första barnkalas med finklänning och tofs i barnstolen.
Det är jag som har målat porträttet av henne från ett foto. Hon får den i födelsedagspresent vid ett jubileum. Idag, ganska många år senare, känner man fortfarande igen profilen !
Vi äter gott och pratar, min mamma och styvpappa, syster och syskonsöner. Har man som vi flyttat ifrån landet känns det extra viktigt att ha dem och träffas så ofta man kan.
Sen åker vi till det lokala lilla hotellet och får en fullkomlig helvetesnatt. Men det vet vi inte än!
Hem till byn del 2
Hem till byn, del 1
Dags för hemresa. Dagen börjar med elva minusgrader, saltade vägar och strålande sol. Trafiken tätnar, på himlen utspelas olika vackra fenomen under hela eftermiddagen medan vi timme efter timme tar oss från Stockholms skärgård till Skåne och väntande familjemiddag.
Vi får stanna i omgångar, tvätta lyktor och rutor och fylla på spolvätskor. Vi är inte ensamma, folk trängs på mackarna i samma ärende.
Det mörknar och blir så småningom riktigt besvärlig körning. Bloggmadamen Elisabeth (http://cikoriatva.blogspot.com) berättar om en fullkomligt hårresande vägupplevelse på ungefär samma vägar som våra igår.
Man tackar gud men inte vägverket för att vi kom fram! Läs Elisabeths historia och berätta gärna för mig vad ni tycker om ELÄNDET med en- och tvåfiliga vägar. Vi har levt med detta i tio år norr om Täby, de gräsligaste av vägsträckor. Och varje skåneresa kommer eländet i närheten av Ljungby. I mörker förstås.
Har aldrig sett detta vägfenomen utomlands men insatte maken säger att detta anses vara ett lyckokast och därför planerar vägverksingenjörerna den här typen av väg på andra ställen också.
Är de aldrig ute och kör själva - skrivbordsingenjörerna? Förr fanns i Frankrike motsvarande typ av vägar - ibland fick man köra i två filer, ibland bara i en. De var UTAN räcke. Dödsvägar som de blev med frontalkrockar tror jag de skrotades för bra många år sen. Men vi svenskar ska eventuellt räddas av några vajerräcken?