Hem till byn, del 1

Dags för hemresa. Dagen börjar med elva minusgrader, saltade vägar och strålande sol. Trafiken tätnar, på himlen utspelas olika vackra fenomen under hela eftermiddagen medan vi timme efter timme tar oss från Stockholms skärgård till Skåne och väntande familjemiddag.

Vi får stanna i omgångar, tvätta lyktor och rutor och fylla på spolvätskor. Vi är inte ensamma, folk trängs på mackarna i samma ärende.

Det mörknar och blir så småningom riktigt besvärlig körning. Bloggmadamen Elisabeth (http://cikoriatva.blogspot.com) berättar om en fullkomligt hårresande vägupplevelse på ungefär samma vägar som våra igår.

Man tackar gud men inte vägverket för att vi kom fram! Läs Elisabeths historia och berätta gärna för mig vad ni tycker om ELÄNDET med en- och tvåfiliga vägar. Vi har levt med detta i tio år norr om Täby, de gräsligaste av vägsträckor. Och varje skåneresa kommer eländet i närheten av Ljungby. I mörker förstås.

Har aldrig sett detta vägfenomen utomlands men insatte maken säger att detta anses vara ett lyckokast och därför planerar vägverksingenjörerna den här typen av väg på andra ställen också.

Är de aldrig ute och kör själva - skrivbordsingenjörerna? Förr fanns i Frankrike motsvarande typ av vägar - ibland fick man köra i två filer, ibland bara i en. De var UTAN räcke. Dödsvägar som de blev med frontalkrockar tror jag de skrotades för bra många år sen. Men vi svenskar ska eventuellt räddas av några vajerräcken?