Franska ojämlikheter

Nu, ni - ska ni få läsa om vad jag nyss själv läst i magasinet Marie France - en Amelia/Femina på franska. Typ.

Minns ni artikeln från 1960-talet som handlade om hur den franska hustrun skulle bete sig för att i allt behaga sin man?

Det här är nästan i samma stil. Men nu skriver vi 2009 och en fransk psykolog, kvinna, Maryse Vaillant har skrivit en bok som på svenska heter: "Männen, Kärleken och Troheten".

Nu ska vi som läsare få den verkliga sanningen bakom det faktum att män är otrogna och bedrar mer än vad kvinnor gör. Så här förklaras det i artikeln med rubriken: Älska och bedra samtidigt, det är möjligt (liten språkövning nedan för den som har lust).

Marie France: Enligt er är det mycket lättare att vara en trogen kvinna än att vara en trogen man. Varför?
Maryse Vaillant: Till skillnad mot oss (kvinnor) som oftast står emot frestelsen att vara otrogna genom vårt psyke och vår uppfostran, så är trohet en utmaning för männen. Skälet är att, även om de försöker "hålla sig i skinnet", fruktar de så ofta att de inte är virila att de har svårt att hålla sig lugna. Det är som om de har ett permanent behov av få bekräftelse på den punkten.

Intervjun fortsätter sedan med att psykologen Maryse förklarar att hon ofta sett bland sina klienter att kvinnor har svårt för att bedra därför att de inte står ut med skulden de känner medan männen oftast har svårt att känna sig tillfredsställda med enbart en kvinna.

Att hon kan sin Freud förstår man när hon talar om att det är männens kastrationsångest som får dem att känna att "riktiga män fäster sig aldrig vid någon och är aldrig beroende av någon". Hon tror visserligen att det finns trogna män, men det är först sedan de mognat och blivit trygga i sig själva vilket är mycket svårt för de flesta eftersom de har sina fadersförebilder (som förstås har varit likna otrogna dom kan man tänka) och de dessutom hela tiden riskerar att brädas av andra män.

På frågan om hon tror att män är mindre otrogna idag än förr svarar hon: Nej, män har alltid bedragit sina kvinnor, mer eller mindre diskret och de fortsätter på samma sätt än idag. Den skillnad som finns idag är att också kvinnor då och då tillåter sig utomäktenskapliga eskapader medan de förr fick nöja sig med att "bedra i tankarna" - "tromper en pensées".

Sen blir det franskare och franskare. Hon delar in de otrogna männen i två grupper, (snart tror jag henne så mycket att jag får ta ett allvarligt samtal med mig närstående man tror jag:-), den Monogame Otrogne och den Polygame Trogne.

Den första sorten uppför sig som den perfekte maken. Han säger sig älska sin hustru och trots sina utomäktenskapliga förbindelser kan han inte tänka sig skilsmässa. Han ser på äktenskapet som en social inrättning, till för att bilda familj, men tycker samtidigt att det är helt naturligt och normalt att ha älskarinnor vid sidan av. Inte för att han har tråkigt men för att han tycker sig ha rätten att liva upp vardagen lite. För att också på det sättet kunna hålla fast vid sitt äktenskap.

Den andra sorten, den Polygame Trogne då, hur är han? Förstås motsatsen till den andre. Han är ingen förförartyp och har som äkta man inte alls svårt att vara engagerad i sin hustru och hålla sitt ord. Hans problem ( p r o b l e m !) är att han är en man som tycker om att älska och han har inga svårigheter att älska både den första och andra kvinnan. Detta är en man med "multipla troheter". Han kan både älska och bedra samtidigt och hans polygami är ett resultat av hans behov av att få älska.

Psykologen för sedan ett resonemang som går ut på att hon inte tror på trohet som företeelse om den finns där för att man är tvungen eller känner sig fast i en relation. Den sortens påtvingade trohet där man tvingas undertrycka sin libido leder ofelbart till depressioner, våldsamheter och neuroser.

Det finns visserligen män, även om de i hennes värld verkar vara få, som är trogna för att de vill vara det och anser att det är etiskt och moraliskt riktigt. Men det är uteslutande mogna män som är det. Och så riktar hon en uppmaning till oss gifta kvinnor. Vi ska inte ta på oss skulden för att våra män är otrogna. Vi kan inte förstå männens kastrationsångest som gör att de måste bekräfta sig som män genom andra kvinnor. Det är inte vårt fel att de gör så här, män blandar så ofta ihop maskulinitet med virilitet att de har mycket stora svårigheter att avstå från "friheten att förföra" - "la liberté de séduire".

Låt oss därför sluta upp med att oroa oss och ta på oss allt som har med känslor i relationerna att göra säger psykolog Maryse. Man kan både vara en god mor, en god hustru, bra älskarinna och vara bedragen utan att det betyder att man inte är älskad.

Jag ska visa den här artikeln för en fransk väninna som för två veckor sedan informerades av sin man att han tröttnat på henne, att "flamman i äktenskapet", femton år gammalt, inte längre fanns kvar och att han nu ville ha just sin "liberté", frihet. Hon ställs inför fullbordat faktum, han har packat det nödvändigaste och lämnar henne ensam med de två barnen samma dag.

Vad bestod friheten i? En ny relation förstås, en kvinna på arbetet med vilken han haft ett förhållande i över ett år.

Jag tror inte min väninna håller med den franska psykologen, så mycket fransk kvinna hon själv än är. Gör ni?