Skorpionens tecken

Ibland får man märkliga tecken. Inte alltid så lustiga. Den här gynnaren var det första jag såg i taket i sängkammaren när vi slog upp fönsterluckorna. Den är (var) lika stor som på första bilden.

Jag kurade ihop mig under täcket medan mannen iförd handskar tryckte till eländet HÅRT i taket med ett stort skruvmejselhandtag.

De lär inte vara särskilt giftiga, de provencalska skorpionerna. "Ca pique", säger man - det sticks som ett getingstick ungefär. Men jag blir orolig för Dessi som ska på allt, särskilt sånt som rör sig. Hur mycket skorpiongift tål den lilla kroppen om det kommer in flera i huset? Förra året vid den här tidpunkten hade vi flera stycken på golvet - det var före Dessitiden men ändå obehagligt. Man får se upp innan man lägger sig och var man sätter fötterna på klinkergolvet, det är bara att inse.

Jag vet inte varför den visar sig för mig på det här sättet. Jag är själv en Skorpion och min lillasyster är också född i samma tecken. Vi talar ofta om det som sägs om Scorpio - provocerad för hårt finns risken för ett dödligt eller sårande sting tillbaka. Och att det gäller att hålla i sig för att inte utnyttja de krafter man besitter.

Jag tror den visar sig för mig just för att påminna om sans, balans, förnuft och mognad i en obehaglig situation. Mannen i mitt liv och jag har sedan ett dygn tillbaka tampats med känslorna inför ett hatiskt och aggressivt påhopp från en person in den trängre familjekretsen. Anklagelserna haglar, de negativa personliga omdömena platsar direkt i en Norén-pjäs och till sist vet man inte om man ska skratta eller gråta över eländet. Det hela är så absurt och faller på sina egna orimligheter att det inte går att bemöta. För s k u l l e man göra det - ja, då finns risken att Skorpionen tittar fram. Om inte annat vill man ju gärna försvara sin blogg - den som personen ifråga alldeles opåkallat ger sig på och säger: "Vilken smörja!"

Tja, det kanske det är. Ibland funderar jag över bloggandet som nu pågått i ganska exakt ett år. Det som startade, uppmuntrat av familj och vänner som ville veta om vårt sydfranska liv - en personlig dagbok i nätform tänkte jag mig. Riktad till "dom därhemma".

Inte hade jag en aning om hur bloggvärlden såg ut och så många nya och roliga människor som kommit i min väg sedan dess. Och framförallt så många okända som vill ta del av både vedermödor och underbarheter i det nya sydfranska livet och som tycker om och inspireras av både franska bilder och det jag skriver om. Smått och stort, det blir som det blir. Kanske "smörja" för en del, kanske lustfyllt för andra.

Skorpionen i taket blir en tänkvärd symbol för att, ultimat provocerad, hålla sig inom vänliga och positiva ramar!