Sorg i Frankrike

Det har säkert inte undgått någon att Air France förlorat ett av sina plan i en ännu oförklarad olycka på väg från Brasilien till Paris. Över 200 förmodat döda passagerare i den värsta olyckan i Air Frances historia.

Självklart domineras alla nyhetssändningar av detta. Jag ser en nedstämd Nicolas Zarkozy på tv och hör hur man spekulerar kring vad som hänt och om det går att hitta några rester av planet. Bilder på anhöriga som förstås upplevt en fasans natt flimrar förbi.

Själv har jag tampats med flygrädsla av varierande grad genom livet. Ibland så illa att jag faktiskt inte flugit alls under långa perioder. Ibland har jag haft perioder där allt gått bra och jag inte ens behövt hålla maken i handen vid start och landning.

Jag som hade en pilotpappa och en pionjärflygarfarfar borde ju inte vara rädd. Men det är jag. Trots all statistik om hur säkert det är att flyga jämfört med att köra bil och göra andra våghalsiga saker så vet jag en sak: om ett plan störtar, då är chansen att överleva minimal.

Visst, det finns Gottröra och landningar på amerikanskt vatten och andra mirakelräddningar. Men det är en absolut fasa att bara föreställa sig hur det känns när piloterna av olika skäl förlorar kontrollen över planet och man kanske har flera minuter på sig inne i ett nedåtvirvlande plan och vet att "nu dör jag".

Jag tror att det är fasansfullt. Och jag lider med de anhöriga - ovisshet och så småningom insikten om att allt är förlorat. Jag har en liten aning om hur det kan vara - mina barns farmor dog (innan de föddes) på det här sättet. Så jag vet också att det kan hända. I verkliga livet, precis som nu.