Sjuk valp

Usch, nu är vi här igen. Dessi är sjuk. Vad det är vet vi inte men sedan i natt har hon inte mått bra.

Velat ut sedan tretiden i morse och "gjort ifrån sig" som hussen så eufemistiskt alltid uttrycker det och det har hon gjort både inne och ute. Vi kan inte banna nu, det märks att hon är dålig. Hon äter gräs och klöks upp - så gör de ju, djuren när de vill bli av med något som är fel för kroppen.

Men runt lunch går aktiviteterna ner, hon darrar, kryper ihop med den lilla kroppen, äter och dricker inte. Svansen mellan benen. Vill och vill inte komma upp knäet.

Och vi får rannsaka oss igen: vad kan hon ha fått i sig? Vi var på värdshus igår, låg det något på golvet där vi inte såg?

Hon rusade runt i trädgården - det tuggas på pinnar, ekollon som finns där trots att vi försöker plocka upp. Hon har löv och blad och ibland små gummisaker i munnen som hon hittar på rastningsstigen.

Det är jämt sjå att pilla ut saker ur munnen - inte kan vi veta hundraprocent säkert att hon inte fått i sig något olämpligt.

När hon blir slöare och slöare på eftermiddagen börjar jag leta jourveterinär på franska gula sidorna. Man undrar ju varför dessa prövning med hussetänder som måste dras ut och sjuka valpar alltid ska inträffa på en HELG? Men jag lär mig och har nu journummer uppskrivna. Dock säger de intalade telefonsvararmeddelandena klart ifrån att man får ringa endast om det verkligen är "cas d'urgence", dvs riktigt läge.

Och det är det ju inte. Än. Men tillräckligt för att vi måste boka bort middag hos svenska grannarna. Det går inte att ha med sig sjuk valp, inte kunna dricka vin om det blir akututryckning och med fokus på en dålig hund en hel kväll. Så vi enas om "en annan gång".

Och matten tar till vattenknepet. Små barn - och också små valpar - är som blommor brukar min mamma säga. Dessi har vägrat dricka sedan igår. Nu tankar jag henne så full det går med spruta (inte med nål!!) fylld med vatten.

Ett stadigt tag om den lilla istadiga munnen och så ner med vatten i mungipan så att man är tvungen att svälja. Under protest och hostningar förstås. Men lite i taget går ändå ner.

Och, se, lite piggare blir hon - det är som det där med blommorna som också sträcker på sig med lite vatten.

Jag börjar fundera: kan magåkommor smitta mellan människa och hund? Både maken, gästande väninna och jag mådde tjyvtjockt igårnatt och på förmiddagen och att vi kom till värdshuset och kunde äta normalt trodde ingen av oss. Kanske är det en magvirus hunden också fått och inte något hon petat i sig?

Stand-by-läge är det iallafall. Och den som inte tror att det här med att ha valp är liktydigt med en riktig bebis har inte haft hund. Usch vilken oro!