Monet, l'artiste

Sen vi flyttade ner till Provence har jag i omgångar fått frågan: Men när ska du börja måla igen??

Till våren har jag svarat. Bara att sköta hela invandrarsituationen i ett nytt land på alla plan har tagit kraft, energi och kreativitet och vi har bara bott härnere i snart åtta månader. Bloggvärlden är ju också ny även om den inte alls tar så mycket tid som många tror.

Några enstaka tavlor och ett staffli kom med i flytten. Några älsklingspenslar och ritstiftspennor också. Lite akvarellfärger.

Men allt annat såldes, gavs bort, fick stanna kvar i Sverige. Där hade jag eget ateljéhus med all utrustning som behövdes. Kunde måla i olja och låta det torka med sin terpentinlukt i ett annat hus.

Här är det inte så. Jag har funderat fram och tillbaka. Ska det bli utomhusmåleri så som det var i Vence, ensam och tillsammans med pojken J? Eller i ett hörn i mitt arbetsrum - en datorhörna och en målarhörna?

God fransk ny konstnärsgranne fångar genast upp att jag målar och anmäler mig till ett antal utställningar under hösten. Mina bilder är med, jag får diplom men orkar inte vara med själv, jag blir sjuk och det blir bara för mycket med att introduceras som konstnär på det här tidiga stadiet också. Jag kommer med i en cirkel av nordiska konstnärer härnere som arrangerar konstrundor som på Österlen, just nu får det räcka.

Men inte har jag börjat måla inte. Jag fotograferar, dokumenterar, tränar seendet inför de nya landskapen, färgerna och ljuset.

Och så idag, på väg hem från vår supermarché ber jag mannen stanna utanför ett hus jag länge sett. Det står att där säljs konstnärsmaterial och görs inramningar. Och jag kliver in i en mycket speciellt lokal - här tillverkas egna olje- och akrylfärger och dukarna är också specialtillverkade och av mycket hög kvalitet.

Åhh, här är färger i oändlighet, penslar, stafflier, bläck (det du Christina) i fantastiska flaskor och olika behållare. Man kan beställa sina dukar i vilket format man vill och det är de finaste linnedukar, väl preparerade.

Jag berättar för den här, också mycket unge mannen, om mitt svenska måleri och att jag lämnat allt material bakom mig och så småningom behöver köpa allt nytt. Han visar mig runt och verkar inte tycka det är konstigt alls att jag ska börja om på nytt. Och eftersom jag inte har en ateljé här än så förordar han akryl.

"Det är bättre för hälsan, Madame", säger han. Oljan torkar långsammare och ni måste tvätta era penslar i "vaajjtspirrittö" vilket tar en sekund att förstå att han menar "white spirit", lösningsmedlet för oljefärger.

En liten svart plastpåse med okänt innehåll fångar mitt öga. Vad är detta? "Ah, mais Madame, detta är en konstnärsrock!", säger den unge mannen. Han vecklar upp den, det är en och samma storlek, "taille unique". Och jag känner genast: det är väl klart att jag måste ha en FRANSK målarrock. Jag som är Monet och nu bor i Provence och snart ska börja måla igen efter ett långt uppehåll.

Så här har ni mig i målarrocken. Den är inte helt olik min dotters franska advokatcape kan jag säga. Jag har vita ärmupplägg, hon har en vacker vit krage, annars är stuket detsamma:-)