Här kommer en liten läsövning för dem som vill testa sin franska. Detta är en frågespaltsfråga i en bilaga till dagens Var Matin, lokaltidningen som denna gång skickar med en damtidning vid namn Femina (!) som extra söndagsläsning.
Eric C. i staden Lons-le-Saunier skriver så här:
HUR SKA JAG BEKÄNNA MIG KÄRLEK TILL HENNE?
"På min gata finns en affärsinnehavarinna som jag är förälskad i. Hon är inte gift, men jag vet inte om hon är fri heller. Jag vill inte skaffa mig upplysningar om hennes privatliv genom någon utomstående part eftersom det inte är diskret och skulle kunna uppfattas på fel sätt. Jag vill berätta för henne om min kärlek men utan att genera henne."
Svaret lyder:
"Ni kan mycket väl skicka ett brev med era tankar till denna dam och förklara era känslor för henne utan att riskera att chockera henne. Varför skulle hon bli generad? Hon får veta att det vaknat kärleksfulla känslor inom er, det är upp till er och enbart er att avslöja dem. Som ni understryker, att gå via tredje part vore indiskret. Om ni inte känner er tillräckligt säker på er själv, skicka då henne en kärleksdikt, skriven av någon annan, en klassisk text som uttrycker era känslor för henne. Det som räknas är att ni vågar ta ett första steg så att hon kan, om hon så önskar, svara positivt på er hövliga invitation."
Jag läser det här tre gånger. Och tänker för mig själv: skriver vi 2009? Det här känns ju som en fråga och ett råd från 1800-talets sirliga Frankrike där man skrev små lappar och dikter och lämnade på det här viset. "Hon är inte gift men jag vet inte om hon fri".
Och så uppmaningen att skriva ett brev, eller om frågeställaren inte vågar detta; skicka en klassisk kärleksdikt. Det hela påminner mig om Cyrano de Bergerac (googla den som vill veta mera om honom) eller någon kostymfilm.
Det här är väl så långt man kan komma från attityderna på Mötesplatserna i dagens nät-Sverige. Dom finns säkert här i Frankrike också men jag kan svårligen se att en svensk psykolog (jo hon som svarar är det) skulle ge en blyg man rådet att skicka någon en klassisk kärleksdikt. Eller vad tror ni?
Nä, det skulle aldrig hända!
SvaraRaderaOch jag tänker på dom unga tonårstjejerna som jag lyssnade till häromdagen .....
Ja visst är det skillnad!! Och din beskrivning, Elisabet, av de unga tjejerna häromdagen fick det att krypa i skinnet.
SvaraRaderaHur har det kunnat bli sådär? OK att "ungdomen alltid var bättre förr", men den sortens blixtbilder från Sverige gör en ju extremt beklämd.
Man undrar vad som skulle hända om de fick en kärleksdikt på riktigt??
Jag har fått några i de åren och minns känslan exakt. Tänk vad de missar.
Fast krånglar hon inte till det lite med sitt svar? Klassisk kärleksdikt...mjaaa...känns motsatsen till originellt och inget jag skulle falla för om jag var den väna butiksinnehaverskan...men det är jag nu inte.
SvaraRaderaHoppas att Monsieur kommer till skott och får sin dam :)
Christina: jag hade inte heller velat få en kärleksdikt, men det är jag det .., jag som blir så generad om en man säger nåt extra-snällt till mig.
SvaraRaderaJag klarar det liksom inte .-)
Men intressant är det i alla fall att läsa om det här .., och att det kan vara sån skillnad!
Jag fastnar på det där med affärsinnehavarinna. Finns det någon som är enklare att närma sig? Handla hos henne regelbundet, byta några ord, lära känna varandra, till slut bjuda ut henne? Sittande byte. Varför skriva "klassiska kärleksbrev, vilket corny råd! Men det är befriande långt från svenska frågespalters "Min sambo vill att vi går på swingersparty - måste jag ställa upp?"
SvaraRadera(Vad skulle svaret bli här? "Nej, men visa honom istället extra ömhet genom klassiska kärleksbrev?"
Det är helt underbart därför att det är så respektfullt!
SvaraRaderaSom Knut Ståhlberg (legendarisk nyhetsuppläsare med franska maner) sa när någon frågade honom om "sex i Frankrike": -Man talar inte om sex. Man talar om kärlek.
Vilken skön vila från frågor om "brud med schyssta rattar"...
Sedan verkar kanske brev lite onödigt, även om Frankrike ju är det skrivna ordets förlovade land. Men den kärlekskranke kanske redan har handlat upp hela kreditkortet i butiken utan att komma till skott? :)
Hörde på TV om en ung engelsman som behövde tre år på sig för att bjuda ut föremålet för sin ömma låga. Sedan gifte de sig och blev mycket lyckliga!
Hahaha, Libby. Krass som vanligt! Sittande byte, hehe. Men visst är det intressant för oss alla, vi som ser vad vilka kulturskillnader det här handlar om.
SvaraRaderaKanske handlar det i slutändan inte om larviga kärlekspoem. Utan en viss känsla för att det här med kärleken ändå kräver sitt.
Fransmännen är faktiskt bra på det, inte minst märker man det på deras sånger, så LÅNGT ifrån Melodifestival man kan komma.
Det funkar ju inte heller med spottloskor som Elisabet skrev om kring ett snabbt möte med dagens femtonåríngar.
Och jag hoppas också att det sen pressläggningen har hänt saker i Lon-le-Saunier, att den blyga Monsieur har fått fram meddelandet till den unga damen i (boulangeriet, le tabac, charcuteriet, papeteriet, ja var det nu kan vara där han sett henne och blivit så förälskad).
Vive l'amour!
Jag kom också att tänka på Jane Austen när jag läste detta.
SvaraRaderaHar fått en enda kärleksdikt mig tillskickad av en man som jag träffade på en myndighet efter min skilsmässa under någon halvtimme. Jag tror att det gällde underhållet till barnen...
Det var en mycket konstig känsla eftersom det inte fanns något övrigt meddelande med i brevet. Bara hans namn. Jag svarade aldrig eftersom jag tog reda på att han var gift...
Så gulligt och precis så där som du säger. Vilket gammalmodigt tänk och sånt svar*ler*
SvaraRaderaKlassisk väldigt gammalt.
1800-tal och Frankrike. Var bra tänk! Din parallell med Cyrano de Bergerac var bra:)
Jag fick ett brev en gång som nån(Nu vet jag vem det var) hade gett min granne. Skickat till henne för han hade sett oss ute och visste genom andra var hon bodde:) Det var gulligt och övermodigt och det blev inget mer än så:)
Skulle ändå vara fint om ungdomarna lärde sig lite sånt. Få anstränga sig lite.
Mimosa det är härligt det och åhhh så vackert ni bor!!!!
Sov Gott
Kram
Susanne
Christina och Elisabet, skulle ni verkligen bli generade om ni fick ett kärleksbrev? Om ni var "fria" alltså?
SvaraRaderaJag skulle nog bli lite smickrad men det är klart, det beror ju också på från vem det kommer, är det någon man inte är intresserad av så kanske det känns lite svårt.
ab: ja jag kände också när jag läste det här att det var just respektfullt. Och det är ett genomgående drag här, man är artig och visar respekt. Igår när vi gick på promenad mötte vi en pojke i 10-12-årsåldern i en trappa. Genast när han såg oss gick han åt sidan och stod så medan vi passerade. Naturlig respekt för äldre, det sitter i ryggmärgen på dem.
Musikanta: det där förstår jag måste ha känts konstigt. Men han kanske hade satt det i system när det gällde frånskilda kvinnor som han träffade i jobbet? Eftersom han var gift menar jag. Eller också blev han direkt förälskad i dig?
Och Susanne, du kände samma sak som jag, gammaldags och från en annan tid!
Väldigt fint, man anar en sirlig gentleman, men det kanske är en blyg 35-åring. Men svårt att förstå att det är nutid. Jag gick igång på texten och gjorde ett eget inlägg.
SvaraRaderaHar läst ditt inlägg Rutan och kommenterat på din blogg också. Intressanta reflektioner på alla plan!
SvaraRaderaJag köper naturligtvis hellre förklaringen att han blev störtförälskad omedelbart haha!
SvaraRadera