Gerd

Det här är mina barns farmor. De har aldrig träffat henne. Hon dog samma år och bara några månader efter min pappa, 1960, också hon mycket ung och långt innan barnbarnen föddes. Hon störtade med ett plan som gick i vattnet utanför Italiens kust och aldrig återfanns. Det är en sorg och ett trauma i hela familjen sedan dess.

Gerds man och min mamma som blivit änka två månader tidigare gifte sig senare. Ganska snart till och med. De kände varandra sedan flygvapentiden och var nära vänner alla fyra. Så det blev en ny familj med hennes fyra flickor och hans två pojkar.

Några år därefter gjorde hans äldste son och jag samma sak. Gifte oss alltså Det, däremot, blev ett riktig Noréndrama och hela historien är underlag för en roman. Som det kanske blir nån gång. Våra tre barn har alltså vuxit upp med en Mormor och Farfar.

Som är gifta med varandra. Så kan det bli.

Men nu här i Frankrike inför sin sista förvaring, ramlar bilderna fram, den ena efter den andra och "kräver" sin plats.

Det här är därför Gerd. Britts lillasyster, barnens farmor. Min exmans mamma. Född 1923 och det syns ju på uppsynen att detta är ett klurigt barn. Hennes mamma Siv, född någon gång på artonhundratalet förstås, har på ett par lappar skrivit ner några av Gerds kommentarer som barn och detta hittar jag också idag.

Syns inte allt på skärmen så står det så här: "Gerd vid tre år. Jag ska be Gud att jag får ett kärleksbrev".

När hennes pappa vid måltiderna mellan rätterna (obs detta!) satte sig rak och knäppte händerna samt lade dem på bordet sade Gerd: "Sitt inte figur, Pappa".

Av detta kan man sluta sig hur detd gick till i den högborgerliga miljö i Linköping där Gerd växte upp. Hennes pappa hade någon form av hög juridisk befattning, hemmet var stort och burget och med tjänstefolk. I kök och barnkammare. Och det är klart att han kom hem till middagen som bestod av fler rätter och knäppte händerna mellan varven. För att orka med det som bestods förstås. Kalvstek med inlagd gurka och annat, säkert.

1928 såg Gerd och hörde en dövstum man varpå hon sade, skriver mamma Siv: "Han är blind i mun".

En gång hade Gerd kräkningar. Mamma skriver: då jag sade; jag tror Du har kräkts, då sade Gerd: "Det var så lite så, inte mera än en meter."

När Gerd är i femårsåldern skriver hennes mamma att hon ser sin lilla flicka sitta och titta på "sitt lilla bröst". Och så säger hon: "Tror Mamma att inte hjärtat trivs hos mig?"

Sen får hon åka med barnsköterskan (som man ju hade bevars) med tåg till Norrköping. Och då blir hon så "illmarig i magen".

Och vid samma femårsålder plockar hon fram ölflaskor med hus på etiketten och utbrister: "Ser det ut så här på Öland"?

Jag har också skrivit ner allt det här roliga som mina ungar sa. Det finns dokumenterat i deras bebisböcker med foton och datum för tänder och första stegen och vaccinationer och allt. Jag är glad att jag gjort det.

För när nu bilderna på den söta Gerd och hennes mammas kommentarer om vad hon sa och tänkte ramlar fram så blir bilden av henne så mycket fullödigare.

"Tror Mamma att hjärtat inte trivs hos mig?" Kan det bli mera insiktsfullt. Och mera rörande?

Och, kära Gerd (som jag minns och har träffat). Idag har nog Gud gett dig ett kärleksbrev. Åtminstone är det ett sånt jag skrivit till dig.