Den här bilden får illustrera en av de få bussar som gick igår. Den är visserligen tagen för länge sen i Grez sur Loing och chauffören är svensk, men tomt på gatorna och upp och ner med det mesta var det igår i hela Frankrike.Inte tomt på strejkande människor dock. Vartenda fackförbund hade tagit ut folk i strejk, varenda del av samhällskroppen berördes; tåg, bussar, flyg, sjukvård, skolor, kommunal service. Allt!
Det hade pratats länge om La Grève, den stora som nu gick av stapeln igår. Över 70% av fransmännen ställer sig bakom den, alla ställer in sig på att stanna hemma eller också vänta på den buss som kanske kommer. Eller gå i marscher i de olika städer och byar där demonstrationerna hölls. Över 2 miljoner människor räknar man med har deltagit i strejkaktiviteterna. Mest i Paris och de andra storstäderna förstås.
Och vad handlar strejken om? Förgäves har jag försökt sätta mig in i vad det är man strejkar mot och vad man egentligen vill? Det bästa som kan sägas är nog att man strejkar mot allt. Mot hela tingens ordning. Man är sur på krisen, på att Sarkozy inte gjort mer än han gjort (och ändå pilar han runt överallt), mot att det är löntagarna som får ta smällen av denna internationella kris. Man strejkar mot att det är för lite personal i vården, att bilindustrin drabbas, att man får mindre pengar i lönekuvertet och måste köpa maten på Lidl.
Vänstern ser sin chans och smockar till på alla sätt, det debatteras och diskuteras på tv-kanalerna och man vädrar allmänt sitt missnöje och alla har olika förslag på hur situationen ska lösas.
Märkte vi nåt? Nä, barnen gick till skolan som vanligt, bagaren hade öppet, inga manifest på bygatorna. Jo borgmästaren hade stängt men de har så udda öppettider ändå att det inte märktes. Våra grannar, unga P och S är lärare och de tillbringade dagen hemma med att dammsuga, tvätta i omgångar och blåsa löv och kratta i trädgården. Vi pratade inte ens om varför de var hemma. Jag vet sedan tidigare att de tycker att de har för mycket att göra.
Kanske är fransmännens invanda strejkkultur lite som deras katolska bikt? Man får samla ihop sig och manifestera sitt missnöje tillsammans med andra en dag. Pysa över riktigt ordentligt och säga ifrån. Allt sker i god ordning dock, någon enstaka stans spårade det ur.
Nu har Sarkozy fått sin första lektion i hur folket reagerar säger man. Nu får vi se vad han gör. Jaha. Det var la Grève det.
Intressant rapport från strejkens Frankrike!
SvaraRaderaHej. Jag älskar Frankrike så det ska bli kul att läsa lite på din blogg.
SvaraRaderaJag hittade hit via Annika i USA. Coolt. Jag har tjuvkikat lite redan och det ska bli spännande läsning. Jag har ju lite att ta igen. Återkommer gärna. Kul berättelse från/om strejken...
Ha en bra dag
/Susanne
1950 var det första gången som familjen bilade ner till Menton, där vi tillbringade några av de följande somrarna. Jag kommer ihåg att det var någon strejk på gång varje gång vi var där - folk bara skakade på huvudet och slog ut med armarna och sa "C'est la grève" och såg bekymrade ut...
SvaraRaderaJag trodde inte att det förekom så stora strejker som du berättar om nu för tiden. Men fransmännen är väl inte vana vid att bita ihop och tiga som vi häruppe i Norden.
Ser fram emot ditt inlägg så småningom om hur det kom sig att ni befinner er där ni är.
Hmmm...låter lite oroväckande med strejken faktiskt. Vilken tur att "Le boulangerie" har öppet. Vi saknar fortfarande baguetterna till frukost! Nyttigt eller ej, "Hönökaka" och "Lingongrova" kan slänga sig i väggen. Fast egentligen saknar vi ALLT - och er med! Tur vi har bloggen!
SvaraRaderaKramar
Läcker bild. Jag trodde först att det var en målning.
SvaraRaderaMycket pricksäkert beskrivet: man strejkar mot allt och alla. Det är vår (min?) fördomsfulla uppfattning om fransmännen. Var läste/hörde/såg jag att fransmännen inte har någon term för utbrändhet? (Minns inte nu.) Nå, fransmännen behöver inte den termen. De tar ut allt med en gång och låter det inte gå så långt och så djupt inombords. Vet inte alls om det ligger nån sanning i det, men intressant var det. Har du några synpunkter på det, du som lever nära källan? ;)
SvaraRaderaJa, att fransmännen strejkar har man ju sett flera exempel på!! Jag tycker att det är rätt att dem visar sitt missnöje! Här i Sverige kan man sitta tillsammans med en vän och beklaga sig t ex över det höga elpriset, men vad hjälper det??
SvaraRaderaNä, man får nog lov att gå ut och "välta" bilar, eller nåt, för att någon ska lyssna ;)
Ha nu en mysig fredagskväll!
Kram
Helen
Kul att mina betraktelser om det lite annorlunda, typ en generalstrejk av det här slaget, läses med intresse. Men nog måste man ha visat något av detta också i svenska medier??
SvaraRaderaOch, ja , jag tror att vi får lära oss att också leva med att det kommer att strejkas lite här och lite där. Det är en del av kulturen, egentligen helt obegriplig för mig faktiskt även om jag håller med om att det är bra att kanske pysa över då och då och visa sitt missnöje direkt. Temperament har de ju härnere!
Men jag är inte så säker på om det i det långa loppet gagnar sitt syfte. Det är som med SAS, jag använder igen vårt svenska, mest utpräglade strejkbolag som exempel. Vad har inte dessa oupphörliga strejker genom alla år kostat det bolaget. Som nu kanske ser sina sista dagar?
Att ta ut folk i strejk när t.ex franska bilindustrin också blöder, det förstår jag inte heller. Tror inte på förhandlingar under hot och det är ju indirekt vad en strejk antas leda till. Eller?
Om utbrändhet på franska: Nej, begreppet existerar inte. Jag har kollat med min franska advokatdotter. Som både hon och andra i hennes närhet, enligt SVENSKA definitioner definitivt tangerat den berömda väggen ett antal gånger. Så hårt som det jobbas i vissa branschern, typ hennes, det FINNS bara inte i Sverige.
Men sjukskrivning? Nej. Jag har själv i ett sådant läge hamnat i total utmattning på ett hotellrum i Paris för många år sen. Den så småningom ditkallade läkaren såg på mig och frågade om jag "var av nervös disponibilitet" och konstaterade att det var en "crise d'angoisse", dvs på svenska en ångestattack. "Äsch, det har ju alla härnere" var min då unga dotters reaktion på den diagnosen. Jag skickades hem till Sverige med urstarka lugnande tabletter, betablockerare mot hjärtklappning och ett råd om att inte röka så mycket och dra ner på kaffet. Och ta det lugnt en helg! Voilà Madame, så var det med det.
I Sverige väntade ett par månaders sjukskrivning - så olika ser man på sakers tillstånd. Också sjukdomars.