lördag 1 november 2008
Konstrunda i Provence
Idag är det helg i Frankrike. Riktig sådan, Toussaint, Alla Helgons Dag. Allt är stängt. Men ett tjugotal svenska konstnärer, verksamma i det som kallas det gröna Provence, Provence Verte, en bit upp från havet, har konstrunda.
Inspirationen kommer förstås från Österlen där många av dem också har sina svenska ateljeér. Här gör man nu samma sak för andra året i rad, inspirerat av förra årets succé! Klart vi måste kolla.
Vi kör på smala slingriga vägar upp förbi A-åttan som stora motorvägen mitt i vårt departement heter. Vi bor nedanför, de flesta av konstnärerna i små byar ovanför. Det är roligt med utflykter i vårt fantastiska nya landskap och nu har vi ett mål.
Vi landar så småningom i den vackra byn Barjols där konstnären Tony Wåhlander ställer ut sina underbara målningar från trakten.
Åh, här är en konstnär som lyckats fånga dagrarna och luftigheten i de blånande bergen i bakgrunden. Och finstämt lagt in de ljus-ockra husen, cypresserna, pinjerna och olivträden med sina olika gröna nyanser.
Vi pratar dagrar, skuggor, färgblandningar. Han ger tips och berättar engagerat om sin egen bildutmaning i denna nya värld, också för honom. Han och franska hustrun Geneviève bor härnere sedan två år och har, precis som vi, hittat "hem".
Jag har själv inte en enda målning kvar från Provence, allt är sålt. Det blir en målning av Tony istället, det går inte att låta bli. Den får bli ett studieobjekt kring färger och dagrar tills jag själv kommer igång igen. Vi köper en tavla. Gissa vilken?
Och den som vill se mer av Tonys målningar, se hans hemsida: http://www.artony.eu/.
Nu ska vi först komma helt i ordning här hemma, sedan blir det inköp av pannåer, färg och nya fräscha penslar!
Tack också till Tony som ville vara med på bild. Tavlan hänger redan fint i vårt vardagsrum och ger inspiration. A bientôt!
fredag 31 oktober 2008
Halloween-gullunge
Här är den sötaste av dom alla. Mamma står förstås tryggt bakom men vet den unge mannen egentligen varför han ser ut som han gör och vad det är han skall göra?
Vi blir lite "rädda" förstås inför hans uppsyn men till slut får vi hjälpa honom att ta MINST tre Dajm. Här är en liten pojke som har förstått att man inte tar för sig. Verkar mest konfunderad över att det finns konstiga tanter som pratar på hans eget språk och ger honom "bonbons" = Dajm som han aldrig sett förut. :-)
Flera av de lite äldre barnen konstaterade i förbifarten att trots den svenskreggade bilen utanför så fungerade det hela. Vi fattade trots allt att det var godis det handlade om och hade förberett oss.
Vi har klarat vår första Halloween på franska!
Halloween på riktigt
Här är dom, de små franska monstren som vi förvarnats om. Fast först kommer "fjortisarna", killarna som vi inte ens hann fotografera och som grabbade tag i våra Dajm och nästan tömde förråden. Sen kom flickorna, inte från området men utanför, "dans les collines", från kullarna.
Påminner mig om Anne på Grönkulla som jag läste på franska i tonåren. Den hette just så: "Anne, fille de la colline"
Det ösregnar. Stackars ungar tänker vi men skam den som ger sig. Här har det plingats på dörren oavbrutet i en timme och den ena mer skräckinjagande spöksminkade ungen efter den andra har fått gräva i våra "bonbonnierès", godisskålar.
Vi har erbjudit dem Dajm, choklad och saltlakrits och sagt att det sista smakar starkt men de har alla varit modiga och tagit någon enstaka salt fisk eller en Djungelvrål. Å andra sidan kommer de med kassar, redan fyllda så det går inte någon nöd på dem.
Jag som är nyfiken på hur ungarna uppfattar själva "Trick or Treat" eller "Bus eller Godis" som faktiskt de svenska barnen säger, frågar: (på perfekt franska förstås) "Vad säger man i Frankrike - Trick or Treat?"
Total tystnad och förlägenhet uppstår hos de franska barnen. De förstår ingenting utan säger pedagogiskt: " On veut des bonbons". Vi vill ha godis.
Ja, det är klart dom får.
Mammorna är med de små i regnet, här springer man inte ensam på kvällskvisten. Se nästa inlägg med den gulligaste av treåringar, en riktig spökunge!
Blå vecka - seniorvecka
Det har varit "la semaine bleue", blå vecka i Frankrike. Inte blå timme utan en hel vecka. Och det märks: det har varit stor uppmärksamhet kring de äldres vardag.
Eftersom artighet är en dygd i det här landet är man per definition också artig och hänsynsfull mot sina äldre. Les personnes agées, de som befinner sig i "la troisième âge", den tredje åldern och som är "Mamies" och "Papies", dvs är i barnbarnsåren - dem ägnar man alltså speciell uppmärksamhet.
Det har varit program om äldrevård, äldreboende, Alzheimer, nya läkemedel och i vår lokaltidning skriver man på flera ställen om allt som ordnats för de äldre. Här är det två blivande frissor som fixar två paranta Mamies. Och det ordnas med "Thé dansant", något man trodde var helt förgånget och dessutom utövades i England? Det är annat än kaffe med dopp och Bingo!
Det är inte första gången jag lägger märke till hur man tar hand om sina äldre släktingar i det här landet. För ett tag sedan var det en hel galakväll som tillägnades mor- och farföräldrar och unga, franska talanger och kändisar sjöng på Edith Piaf-tema för sina mormödrar. Och tackade dem sedan för allt de betytt för dem, ända sedan de varit små barn.
De gånger vi ätit söndagluncher på restaurang slår det aldrig fel: det är HELA familjen som äter tillsammans. Mamie och Papie är självklart med om de sen ska stöttas hela vägen mellan bil och matbord. De interiörer man fått se från de franska äldreboendena känns också helgjutet omtänksamt. Man vårdar artigt och med försiktighet.
Många gubbar och gummor verkar också ha roligare här. Man spelar boule i ett eller sitter på klassiskt manér i timmar över en pastis på den lokala baren och pratar med varandra eller kollar på folk. En del gamla franska tanter ser dock så argsinta ut när de sitter på sina parkbänkar att jag inte vågar mig att ta bild på dem. Men alltid kommer det någon och slår sig ner och pratar med dem. De äldre är en del av samhället på ett sätt som jag inte kan påminna mig att jag känt sedan jag var barn på 1950-talet i Sverige. Hur har vi kunnat tappa det? Vi förlorar ju en del av vår identitet om vi inte tar tillvara de gamlas kunskap, visdom och erfarenhet.
I Vårdsverige städar man bort tiden istället för att sitta med de gamla. Här lever de kvar i samhället och tas väl omhand. Dotterns franska svärfar är läkare och tar hand om sina 98-åriga föräldrar, både praktiskt och medicinskt. Det är en självklarhet för honom. "Les grandparents" har sin givna roll här. När hittar vi tillbaka till det här i Sverige?
La Suède på France Télématin
Franska Télématin, vår nuvarande Nyhetsmorgon har den här lustigkurren som musikexpert på fredagar. I morse var temat Sverige: "le pays qui non seulement nous a donné des meubles à monter de soi même".
Alltså, landet som inte enbart gett oss möbler som vi ska montera själva utan också, just det: MUSIK.
Den största nyheten var att Mamma Mia nu finns utgiven som karaokeversion. Man visar Meryl Streep som sjunger Dancing Queen. På engelska förstås. Men karaoke-raderna är ju självklart på franska!! Inte ens här får de stackars fransmännen en chans att testa den lilla engelska som bestås dem.
Sen får man ju skämmas lite som svensk. För nu presenteras en svensk flicka, 22 år gammal vars namn inte går att uppfatta. Men duktig lär hon vara och sjunger en liten låt som heter: Ajj ämm godd, Ajj ämm gånn. Vem kan detta vara, hjälp någon? Man kollar ju inte längre på Idol.
Nästa band att omtalas är Ässbornn Svannsånn. Detta känner man ju igen efter att ha lyckats dechiffrera uttalet till Esbjörn Svensson trio. Här vet man till och med att han dog i en dykolycka i somras vilket beklagas.
Sen är det dags att skämmas lite igen. För vem är mannen på nästsista bilden? Ingår i ett band som ser ut som tagna direkt från Woodstock på 1970-talet. Kan bandet heta Barcelona? Musikmannen talar om "Barrsölånn" och att bandet är från "Jonnkopping" (med betoning på g:et) som han tror ligger i södra Sverige.
Det är alltid roligt att se hur Sverige och svenskarna uppfattas av andra. Vi är möbelmonteringslandet som också gör bra musik. Jo, visst det är ju rätt.
Den som vill se det hela själv kan pröva att gå in på:
http://telematin.france2.fr/index-fr.php?page=video&id_article=8698
http://intressant.se/intressant
torsdag 30 oktober 2008
Solnedgång i byn
Nu går det fort. På några minuter börjar det mörkna och solen försvinner snabbt bakom de franska tallarna och bergen som syns från arbetsrumsfönstret.
Samtidigt tänds gatlyktorna och kompenserar för det snart nattsvarta Medelhavsmörkret.
Klockan är snart sex på kvällen. Jag inbillar mig att det i Sverige har varit småskumt sedan fyratiden på eftermiddagen?
Här är det fortfarande "ljust", en av de sköna känslorna med att bo härnere. Det är inte så mycket värmen nu i höst som ger det lilla extra. Det är faktiskt ljuset.
Catwalk II
Har Cayenne fått sina bilder är det inte mer än rätt att hennes dotter Maya också får visa upp sig. Som äkta Maine Coon även hon - en riktig trädklättrare. Och med den karaktäristiska tjocka pälsen.
Mayas pappa heter He-man. Så hon har att brås på och är mycket cool hon också. Visar gärna upp sig, vet att hon är vacker!
(Den som vill se en annan katt, lite större i storlek, gå in på Youtube och sök på "Christian the Lion". Förstummas och njut!)
Catwalk
Här i Provence vimlar det av katter. Olika sorter, smala, tjocka,randiga, svarta, grå och orange.
De kommer smygande ur någon gränd, stryker sig runt benen och är allmänt välskötta och välmående. Fina i pälsarna och ofta med halsband.
Man förstår att de har sina ägare och även om någon hörs gnälla över frigångarna är de allmänt accepterade av alla. Hur hundarna tas om hand och får vara med överallt i det franska samhället blir en annan historia. Men djurvänner är man här iallafall.
Jag tänkte lägga in lite bilder på de franska katter vi mött i olika sammanhang. Men först måste Cayenne, vår svenska Maine Coon, också frigångare i Stockholms skärgård och en makalös jägare, få sin uppmärksamhet.
Här är hon, på sin catwalk på altanen vid vårt skärgårdshus på Yxlan. En riktigt cool cat, fin stamtavla och en typisk Maine Coon. För den som inte vet är detta en amerikansk ras, ungefärligen som Norsk skogkatt.
Härligt temperament, självständig men ändå kelig och tillitsfull. Klättrar gärna och bra i träd och har som egenhet att klättra ner med huvudet före. Tar orm, möss, sork och råttor. Och en och annan ekorre och småfågel också (tyvärr men så är det).
Cayenne är nu sju år. Hos oss bodde hon i över sex. Hon och dotter Maya fick stanna kvar hos vår nya köpare. De bor bäst på ön och i sin invanda miljö där de har full frihet hela dagarna i härlig skogs- och havsmiljö men bor inomhus på nätterna och utfordras med specialfoder och Whiskas som omväxling till råttdieten.
Vi saknar våra katter förstås. Men det hade inte gått att få dem till franska diton så vi gläds åt att de bor kvar och har det bra. Och vi får klappa de nya, nyfikna sorterna som försiktigt närmar sig oss där vi nu bor. Men visst är hon fin, vår Cayenne?
onsdag 29 oktober 2008
Det regnar också i Provence
Jo, det är sant. Vi får också regndagar. Igår var en sådan. Det är inget svensk regn - det här är ihärdigt, börjar lite lätt men rinner sen ner över rutor, hus, trädgårdar, vägar i en jämn ström hela dagen.
En regndag, helt enkelt. Vi har lärt oss att de också finns härnere.
Man kan då göra som min syster med son - bege sig till världens största shoppingcenter, Grand Var utanför Toulon.
Då behöver man inte ha det minsta samvete för att man tillbringar några timmar inomhus. När det regnar i Provence.
Dagens post - Halloweenvarning!
Vi bor i södra Frankrike och har totalt glömt de svenska barnens Halloweenbesök. Värmen, ljuset, fåglarna och blommorna ger inte precis den rätta känslan.
Men med dagens post kommer detta meddelande (den som vill träna sin franska behöver inte läsa följande översättning):
"Fredag den 31 oktober: HALLOWEEN.
Halloweenfesten närmar sig. Tänk på att fylla era godisskålar för att kunna tillfredsställa den enorma aptiten hos de små monstren i Muscatelle.
Och ni, små monster, förvandla er nu till de mest skräckinjagande och samlas kl. 1830 på lekplatsen i Muscatelle."
Området i vår lilla by där vi bor heter Muscatelle och här finns många barn. Så omtänksamt och gulligt att "förvarna" oss vuxna att vi ska köpa hem godis till de fruktansvärt hungriga små monstren. Och lika gulligt att det organiseras en gemensam fransk "Trick or Treat" för alla barnen här.
Överhuvudtaget är man mycket mån om sina barn. De följs varje dag till skolan av någon förälder som sedan stressar hem och hämtar dem till lunch och följer dem tillbaka igen. Och så hämtas de vid halvfemtiden när skoldagen är slut.
Så man förstår att de kanske inte ska vara ute i farliga Halloweennatten alldeles ensamma. Vi får se hur det blir på fredag! Godis ska inköpas hur som helst, annars vet man ju inte vad som händer. I USA får man ett av träden på sin tomt invirat i mängder med toalettpapper om man inte har godis till hands, här kanske det är andra vanor.
Inte visste vi att Halloween firades så här i Frankrike. För den, som vi, som vill veta mera om hur, när och varför, går det bra att läsa mera på den bifogade länken på engelska.
Men med dagens post kommer detta meddelande (den som vill träna sin franska behöver inte läsa följande översättning):
"Fredag den 31 oktober: HALLOWEEN.
Halloweenfesten närmar sig. Tänk på att fylla era godisskålar för att kunna tillfredsställa den enorma aptiten hos de små monstren i Muscatelle.
Och ni, små monster, förvandla er nu till de mest skräckinjagande och samlas kl. 1830 på lekplatsen i Muscatelle."
Området i vår lilla by där vi bor heter Muscatelle och här finns många barn. Så omtänksamt och gulligt att "förvarna" oss vuxna att vi ska köpa hem godis till de fruktansvärt hungriga små monstren. Och lika gulligt att det organiseras en gemensam fransk "Trick or Treat" för alla barnen här.
Överhuvudtaget är man mycket mån om sina barn. De följs varje dag till skolan av någon förälder som sedan stressar hem och hämtar dem till lunch och följer dem tillbaka igen. Och så hämtas de vid halvfemtiden när skoldagen är slut.
Så man förstår att de kanske inte ska vara ute i farliga Halloweennatten alldeles ensamma. Vi får se hur det blir på fredag! Godis ska inköpas hur som helst, annars vet man ju inte vad som händer. I USA får man ett av träden på sin tomt invirat i mängder med toalettpapper om man inte har godis till hands, här kanske det är andra vanor.
Inte visste vi att Halloween firades så här i Frankrike. För den, som vi, som vill veta mera om hur, när och varför, går det bra att läsa mera på den bifogade länken på engelska.
Sterling i konkurs
Livet i vår sydfranska by är delvis beroende av att man kan ta sig till och från Sverige relativt lätt och hyfsat billigt. Hittills har det gått bra med Sterling som flugit flera gånger i veckan till Nice från både Köpenhamn och Stockholm.
Men sedan en tid tillbaka har man anat sig till att allt inte är som det ska. Flighter har ställts in, det har varit enorma förseningar på upp till ett dygn, avgångar mitt i natten, plan som saknats - för oss, våra grannar och gästande vänner har det varit ett stort osäkerhetsmoment, både kring att våga boka och också om planen skulle gå som aviserats. Och, förstås, inte ett ord om detta på hemsida eller vid förfrågningar.
Gästande vänner fick för en tid sen hastigt boka om sig och flyga med annat bolag via Warzawa för att inte förlora en hel dag härnere. Hur det går med återbetalningen för deras biljetter återstår att se.
Tack och lov sa oss intuitionen att boka SAS när min syster och systerson nu skulle komma på fyradagarsbesök. Ner kom de från Kastrup på två timmar, helt geschwint.
Nu ska de flyga hem igen om några timmar och är just nu på väg till flygplatsen i Nice där Sterling ställt in två skandiavienplan. Lätt kaos får man förmoda uppstår när strandade passagerare nu försöker boka om till SAS och andra bolag.
Lågprisflygets era är nog tyvärr snart över. Men för min syster och hennes pojke blir det snart förhoppningsvis de här vyerna de får se om några timmar. Att flyga till södra Frankrike innebär också att man ser de mäktiga Alperna på ett helt fascinerande sätt! Bon Voyage et A Bientôt!
tisdag 28 oktober 2008
En skugga av sig själv
I en klosterträdgård
Här, i klosterträdgården i Abbey de Sénanque, nära Gordes och Goult, reste sig denna vackra stockros. Här är det också öppna fönster med gardiner men här bor munkarna och det är tillträde förbjudet.
Detta vackra cisterciennekloster från 1100-talet har två systerkloster i Provence, Abbey de Thoronet, bara några mil från vår egen by längre söderut. Och Abbey de Silvacane, också här i Provence. Vårt eget skånska Herrevadskloster är också ett cisterciennekloster, det är kul att veta.
Nu har vi sett två av dem här, Le Thoronet och Sénanque. Det är förunderligt stilla platser och just i Sénanque är verksamheten fortfarande igång. Runt klostret ligger stora lavendelfält, nu efter sommaren nerklippta och dess frön och stänglar och andra produkter säljs i klostrets "librairie" tillsammans med honung, marmelader, oljor, religiösa böcker och vacker klostermusik.
Hit kan man också komma på retreat och kanske bor man då i tystnaden bakom en vit gardin. Vackert välkomnar det i eftermiddagens motljus.