Blå vecka - seniorvecka

Det har varit "la semaine bleue", blå vecka i Frankrike. Inte blå timme utan en hel vecka. Och det märks: det har varit stor uppmärksamhet kring de äldres vardag.

Eftersom artighet är en dygd i det här landet är man per definition också artig och hänsynsfull mot sina äldre. Les personnes agées, de som befinner sig i "la troisième âge", den tredje åldern och som är "Mamies" och "Papies", dvs är i barnbarnsåren - dem ägnar man alltså speciell uppmärksamhet.

Det har varit program om äldrevård, äldreboende, Alzheimer, nya läkemedel och i vår lokaltidning skriver man på flera ställen om allt som ordnats för de äldre. Här är det två blivande frissor som fixar två paranta Mamies. Och det ordnas med "Thé dansant", något man trodde var helt förgånget och dessutom utövades i England? Det är annat än kaffe med dopp och Bingo!

Det är inte första gången jag lägger märke till hur man tar hand om sina äldre släktingar i det här landet. För ett tag sedan var det en hel galakväll som tillägnades mor- och farföräldrar och unga, franska talanger och kändisar sjöng på Edith Piaf-tema för sina mormödrar. Och tackade dem sedan för allt de betytt för dem, ända sedan de varit små barn.

De gånger vi ätit söndagluncher på restaurang slår det aldrig fel: det är HELA familjen som äter tillsammans. Mamie och Papie är självklart med om de sen ska stöttas hela vägen mellan bil och matbord. De interiörer man fått se från de franska äldreboendena känns också helgjutet omtänksamt. Man vårdar artigt och med försiktighet.

Många gubbar och gummor verkar också ha roligare här. Man spelar boule i ett eller sitter på klassiskt manér i timmar över en pastis på den lokala baren och pratar med varandra eller kollar på folk. En del gamla franska tanter ser dock så argsinta ut när de sitter på sina parkbänkar att jag inte vågar mig att ta bild på dem. Men alltid kommer det någon och slår sig ner och pratar med dem. De äldre är en del av samhället på ett sätt som jag inte kan påminna mig att jag känt sedan jag var barn på 1950-talet i Sverige. Hur har vi kunnat tappa det? Vi förlorar ju en del av vår identitet om vi inte tar tillvara de gamlas kunskap, visdom och erfarenhet.

I Vårdsverige städar man bort tiden istället för att sitta med de gamla. Här lever de kvar i samhället och tas väl omhand. Dotterns franska svärfar är läkare och tar hand om sina 98-åriga föräldrar, både praktiskt och medicinskt. Det är en självklarhet för honom. "Les grandparents" har sin givna roll här. När hittar vi tillbaka till det här i Sverige?