Efter mistralstormarna kör vi till vårt hus för att kolla hur det gick med fönsterluckorna som slagit vilt i vinden. Det kom samtal från franska grannarna om eländet och panikutryckning av hjälpsamma svenska grannen fick dem på plats.
Vi åker alltså på inspektion. Oanmälda landar vi i det som tidigare varit vårt hem men nu är en än värre oigenkännbar byggarbetsplats.
Idag är Monsieur Serge inte på lika bra humör som vanligt. Han ligger mitt i betongen och lägger klinker, försenad eftersom första leveransen inte höll måttet och han fått åka 10 mil för att köpa nya.
Det är uppenbart att han och hans medhjälpare inte alls vill ha besök. Vi stör, det är tydligt.Trots det kikar vi snabbt in, och det går ju att skönja att allt kommer att bli mycket bra i slutändan. Men gudars vilken byggröra detta är. Och vad gör kapmaskinen på min spishäll?
Det är sand, cement, betong och pryttlar precis överallt. Konstutställningen till helgen som jag är anmäld till är bara att glömma, det finns inte en chans att ta sig förbi de olika byggrörorna för att komma åt några tavlor.
Stormen knäckte en av fönsterluckorna som hänger på tvären.
Mina blomkrukor, fyllda med vackra höstblommor i prunkande färger är döda, Monsieur Serge har glömt att hälla vatten på i stressen trots löfte.Vi kikar in på baksidan på vår nyanlagda trädgård. Omkullblåsta blomkrukor, visset innehåll och mängder med löv, grenar och miljoners ekollon väntar bara på att bli omhändertaget.
Nu har det gått två veckor sedan vi lämnade huset och i mig kryper känslan av att vilja "reclaima" alltihop. Särskilt mitt KÖK!
Men, detta är en övning i förtröstan (över att allt ska bli så bra, fint och praktiskt som vi önskade oss. Till ungefär den kostnad vi kom överens om). Tålamod - för Monsieur Serge och hans kollega gör ju så gott de kan. Säkert har de varit lite tidsoptimister och de vet att vi bor i vänners lägenhet och att det inte går någon nöd på oss.
Men en stark hemlängtan har satt in. Och det som är så positivt är att den är riktad till vårt nya franska hem!
