Livet i en sydfransk by

Familjens nyaste bebis

2012-02-01T16:15:00.002+01:00

Så här ser hon ut, Lilla söta L. Att mamma har påbrå från Kina och Nepal syns ju men som farmor känner jag igen mycket från sonen (och hans bror!) från när de var i samma ålder. Här är hon 2,5 månader och har precis börjat fyra av de mest fantastiska leenden. Dock svåra att fånga eftersom kameran upptar mera intresse.

Bebiskorgen har verkligen familjeanor. I den låg första gången min mamma, född 1925. Sen dess har alla barn i släkten haft den som första säng, först jag som äldsta barn, sen mina tre systrar och alla våra barn. Och nu är turen kommen till deras egna barn, min mammas barnbarnsbarn. Det är som en gammal familjedopklänning. Korgen är helt otroligt fräsch och intakt, ställningen är av fin bambu, hopsatt med läderband och den har praktiska rullhjul.

Och nej, barnet sover inte med huvudkudde. Det sovs platt och på rygg, allt enligt dagens inriktning. Kudden används när Lilla L. ska vara med när vi äter middag och kunna halvsitta för att se vad som händer. I korgen ligger också en från Frankrike medhavd "doudou", en snuttefilt som här i Frankrike görs enligt en viss modell och i mjuka tyger. På psykologspråk kallas en sån för "övergångsobjekt" och anses här vara mycket viktigt. Varje barn har en doudou, tacka för det när man måste lämnas på dagis eller till dagmamma vid tre månaders ålder - längre ledighet än så har inte franska mammor så då består tryggheten av snuttisen!

Nice-Arlanda. Barnbarnsbesök

2012-01-31T20:38:00.002+01:00

Detg går smidigare och lättare än vi tror. I tid med god väninnas hjälp är vi på flygplatsen i Nice där det i och för sig är jättetuffa säkerhetskontroller (av med klockor, skärp och broddkängor och allt som har med metall att göra) men vi hinner gott och väl med. Vi flyger Norwegian Airlines och för dem som inte vet, tror vi att de kommer att ta över nästan all flygtrafik från Skandinavien och hit ner framöver. Norskt tror vi att det ska vara men all besättning både på upp- och nerresa är helsvensk. Det känns hemtamt och tryggt och som första flygbolag i Europa erbjuder man gratis wifi ombord. Helt makalöst. Här sitter 128 passagerare, (nästan allihop) och leker med sina smartphones, iPads och Appledatorer hela den 2.5 timmar långa resan till Stockholm. Det som bara för något år sedan var förbjudet. En del sover dock, andra tar sig en miniflaska vitt vin inför landningen. Jag läser om Victoria kommande förlossning i Svensk Damtidning och känner att jag är l å n g t från Frankrike.

Vi flyger sista biten över hemstaden Stockholm och gamla förorten Täby strax före midnatt. Maken har tagit en förkörningssiesta inför hyrbilskörningen tll Nacka. Vi landar i ett tyst och snöigt, kallt Sverige. Och kör genom tysta tunnlar till annan förort där vi nästa morgon väcks med en bebis till frukost.

Tillbaka till vintern?

2012-01-26T00:35:00.001+01:00

Jag måste titta på bilder från förr för att få riktig vinterkänsla. Så här hade vi det när det var som bäst på vår skärgårdsö. Istäckt fjärd, sol och precis lagom med snö. Någonstans i strandkanten syns Max, vår Jack Russel som älskade det här klimatet.
Nu ska vi flyga till Sverige för ett par dagar. En liten barnbarnsflicka väntar på att bli "inspekterad", det vi inte kunde göra i julas när våra resplaner fick ändras. Jag pratar idag med en kundtjänstflicka i Stockholm kring vår hyrbil och hon berättar att medan vi har sol, ljust och 17 grader är det svart, blåsigt och snöigt och minus tio grader i Stockholm där vi ska landa i morgon kväll, sent.

Min vinterbild, så som den ser ut på bilderna försvinner hastigt. Och den unga flickan frågar: Men varför åker ni till Sverige när ni har det så bra som du säger just nu. Så jag får förklara att med nya bebisar i familjen övervinner man allt:-)

Vi stökar och letar efter stövlar, handskar, mössor och halsdukar, beredda att möta isvindarna utanför ankomsthallen på Arlanda i väntan på transferbussen vid hållplats 17 som ska ta oss till hyrbilsområdet nästan mitt i natten. Brrr. Och så vinterdäckskörning, kanske då i snöstorm, till sonen i Nacka. Ja, det blir ett yrvaket möte med svensk vinter. Men framförallt med liten efterlängtad bebisflicka.

I kloster

2012-01-23T21:16:00.001+01:00

Nej, jag har inte gått i kloster. Även om det känns så. Vi har råkat ut för "gastro", som inte är så gastronomiskt man kanske tror utan dess motsats. Fransk vinterkräksjuka är verkligen inte att leka med. Fy så sjuka vi varit, maken och jag.

Kräkningar, diarré, hög feber, ont i huvudet och kroppen och totalt utslagen. Är vad man blir av detta djävulsvirus som nu grasserar här. Som tur var lyckades vi varva varandra någorlunda så när den ene långsamt piggade på sig insjuknade den andre.

Maken kräktes till och med blod och bydoktorn kom som vanligt springande och var i huset på tre minuter, den tid det tar att ta sig från mottagningen till vårt hus. "J'arrive. Tout de suite", - "Jag kommer. Direkt", sa han när jag ringde en halvtimme innan öppningsdags. Tack och lov blev det inte värre och med alla franska mediciner mot illamående och de övriga magbesvären fick vi lite lindring i eländet.

Jag hör att det går i Sverige också. Inte minns jag det här sen förr. Maginfluensa hade man ju på sommaren, i samband med rötmånad. Men att det grasserade såna här kräkvirus på vintern kan jag inte komma ihåg. Varken från det jag själv var liten eller barnen var små på sjuttiotalet. Nu gick dom inte på dagis, det kan ju ha varit det också förstås men hur är det egentligen? Är inte detta en relativt ny säsongssjuka?

Klosterbilderna är från favoritplatsen Le Thoronet, inte så långt ifrån oss. En underbart stilla och rofylld plats om man åker dit efter turistsäsongen.

Som en tavla

2012-01-17T17:59:00.001+01:00

Bara för att den här bilden är så underbart vacker får den komma med igen. Det är fasaden på det mycket gamla slott där Toulouse Lautrec växte upp och tillbringade mycket av sin tid med sin familj. En liten plats ute på landet nära Albi/Toulouse.

Som en tavla är den, bilden, med alla sina sneda och oregelbundna fönster i den gamla medeltidsborgen. Och så alla de rosa-röda-lila nyanserna - åh så fint!

Mera strandpromenad

2012-01-15T16:28:00.001+01:00

Nu åker vi till badorten Le Lavandou. Vädret är lika strålande, solen skiner och titta vilken jättestrand vi har helt för oss själva!! Det är inte klokt, om några månader kan man knappt komma ner till vattnet här så mycket folk är det då.

Dessi blir lika lycklig och upplivad som vanligt vid åsynen av havet. Hennes små söta tassavtryck leder ner till havskanten där hon till och med går upp på baktassarna i sin iver att få "pudeln", plaska i strandkanten, som är kännetecknande för just pudlarna.

Jag blir alldeles fascinerad av det klara vattnet. Det är underbart att se så rent och friskt vatten (tror jag att det är iallafall), om jag jämför med hur det såg ut i Stockholms skärgård och vid vår ö under de senare åren.

Periodvis hade vi spenatgegga och rabarbersoppa och ibland giftig algblomning som gul-grön smet längs med strand och brygga. Ingen hund kunde gå nära och bad var inte att tänka på.När man läser om att Östersjön till stora delar är ett dött hav kan man undra hur det här Medelhavet med så mycket folk och så många länder som samsas om det lyckas - åtminstone ser det ut så - hålla sitt gemensamma vackra vatten så rent? Varför klarar man inte det när det gäller vårt eget fantastiska innanhav?

Moules Marinières

2012-01-12T23:34:00.002+01:00

Det här är bland det godaste maken och jag vet. Idag unnade vi oss dessa musslor, urgoda och stora som vi aldrig fått dem förut. Klassiskt marinerade och med "frites" till - den lustiga seden som ursprungligen är belgisk. Pinfärsk baguette att suga upp den goda marinaden med också förstås.

Allt serverat rykande hett och färskt. Vid havskanten! Yum.

Mera hav och berg

2012-01-12T18:00:00.003+01:00

Just nu känns vädret som upp och nervända världen. Det är visserligen kyligt på nätterna och det tar en stund innan värmen kommer på terrassen. När vi var i Carqueiranne som den lilla hamnorten heter häromdagen såg vi segelbåtar till havs, folk som fiskade och en man med surfbräda som paddlade fram och tillbaka. Iklädd våtdräkt vilket inte labradoren är som simmande är på väg mot honom på en av bilderna.

Om det inte varit för att det varit så folktomt och så lätt att parkera hade det här kunnat vara under en semesterperiod. För oss som bor här året runt är det en lyx att kunna ha tillgång till hav och stränder och trevliga havsnära restauranger utan att behöva trängas med folk. Och kunna gå promenader på nästan ödsliga stränder, de som annars är fullsmockade med turister.

Det som är trist med de olika orterna härnere är att det är överfullt och mer än det av folk under sommaren. Det lönar sig inte att ens åka till havet, man kommer inte fram, får sitta i varma köer och irra runt efter parkeringsplats. Många åker istället upp en bit i landet till de mera lugna stora sjöarna som också är jättefina. Det är turister, tingel-tangel, rörigt och knökigt, trist och dyr restaurangmat och den sortens liv utövar ingen tjusning alls på oss. Då har vi det jättebra i vår lite svalare och lugnare by med pool i området om vi har lust till bad.

På vintern dör de här orterna dessutom. Varje större hyreskomplex där badhanddukarna hänger på altanerna under sommartid har nu tillbommade fönster och stålpersiennerna är nerdragna överallt. Några permanentboende finns kvar men mycket få. Någon enstaka restaurang är öppen men gästerna är heller inte många. Många restaurangägare stänger också helt i januari och tar ut sin semester då. Kanske åker dom till Thailand och värmen där, vad vet man.

Så här är det förstås i varje område som drar till sig turister, inte bara här i södra Frankrike. Men det är klart roligare att leva i en liten by som lever året om, som har sina affärer och restauranger öppna varje dag och även om det är lite kallt sitter gubbarna påpälsade på stolarna utanför caféerna som vanligt. Eller också står de och skrävlar inne vid bardisken om det senast skjutna vildsvinet och tar sig en hutt av något slag.

Mera havsbilder

2012-01-11T23:32:00.001+01:00

Från den lilla hamnorten kommer här några fler bilder. Dessi är jättelycklig över att få springa runt och vill ner till vattnet till varje pris. Luften är klar och hög och färgerna i solen är skarpa som aldrig förr. Normalt brukar jag ändå rätta till lite här och där men inte på de här bilderna. De är helt som det såg ut. Inklusive den gräsliga gröna båtfärgen och den skarpa orangea och den lilla hamnfyrens knallröda färg mot den blå himlen.

Det här är ingen stor hamn och här ligger inga vräkiga båtar som det kan göra på andra ställen längs med medelhavskusten. Det här är nära Toulon, det ser man också på att det står TL på båtarna.

Och vad tror du "Festina Lente" betyder frågar jag min man, det som är ett av båtnamnen. Inte en aning säger han. Så ibland är det roligt med alla de där åren jag läste latin. Lite har fastnat ändå. "Skynda långsamt" betyder det, säger jag. Och vi enas om att det väl kan vara ett bra motto för år 2012!

Dessi vid havet

2012-01-11T18:52:00.001+01:00

Att vi har en vattenhund är då ett som är säkert. Vi har tidigare haft labrador så jag är van vid hundar som kastar sig i vattnet, apporterar och simmar runt som galningar. Sommar som vinter och i hav och lerpölar.

Men att den här lilla skruttan också hade vattengener visste inte jag förrän jag läste på. Poodle eller Pudel på tyska (pudeln som verb) betyder "traska eller plaska i strandkanten" och är det något Dessi gillar så är det det. Det handlar inte bara om att plaska i kanten, fick hon skulle hon ögonblickligen hoppa i havet och simma efter någon ikastad pinne. Att nafsa efter vågorna är jätteroligt men idag håller vi hårt i kopplet.

Förra året var det också en sån här fin solig dag på vintern. Hon fick gå i och hade jätteroligt och blev både torkad, duschad och varmfönad hemma. Men det blev en ordentlig infektion av det hela och veterinären såg ut som han inte trodde vi var vid våra sinnens fulla bruk när skrev ut antibiotikan. Så det vill vi inte vara med om igen.

Men åh, så roligt det var att springa både längs kajkanter och här på den tångrika stranden. Strax kom det förstås en fet labrador och kastade sig i vattnet och skällde uppfordrande på matten att hon också skulle gå i. Det här är en minilabrador, det visste jag som sagt inte - de användes förr som apporterande fågelhundar precis som retrieverraserna. Den berömda lejonklippningen med bart ändparti var ursprungligen till för att underlätta deras simning!

Lunch vid havet

2012-01-10T21:23:00.001+01:00

Ibland blir det så mycket hemmavid, på familjefronten och när det gäller hälsolägen hit och dit att det bara finns en sak som gäller.Släppa alla tankar och ta sig till Havet! Vi är där på en kvart, här i en liten ort som påminner lite om Båstad och Torekov när det gäller småbåtshamnen, sandstränderna och strandrestaurangerna.

På somrarna är här knökfullt.Nu precis bara lagom, lätt att parkera, kanske 17-18 grader i skuggan, i solen är det t-shirtvärme. Ett brasserie är öppet och här sitter alla och äter lunch ute i det mest fantastiska väder. En sallad, en pizza till Monsieur, ett glas rosé och en Heineken och sen en expresso med utsikt över hav och hamn. Kan inte bli bättre. Iallafall inte den 10 januari!!

Puss!

2012-01-06T17:24:00.001+01:00

Taget på stranden i Cannes vid ungefär samma årstid som nu.

Vintern vid Medelhavet har sina poänger, vi har visserligen starka vindar men strålande sol och blå himmel mest varje dag. Solstund med bok i lä på altanen mitt på dagen är guldstund!

Franska restaurangdetaljer

2012-01-03T19:11:00.001+01:00

På den enstjärniga Michelinrestaurangen i Dijon där vi äter en gudomlig julmiddag är det inte bara magen som blir tillfredsställd. Inredningen är väldigt vacker, japaninspirerad med spännande och annorlunda detaljer. Precis vid min plats finns den vita väggen som jag förstås måste känna på. Och jo, det är riktigt rinnande vatten, jag blir bara lite blöt om handen!

Och lampan på bordet, den som ser ut att lysa via en bränd tändsticka. Det är förstås en illusion, tändstickan håller sig på samma sätt måltiden igenom. Smöret ligger upplagt i vackra träfat, besticken oklanderligt placerade och överallt i tak och på väggar finns vackra och annorlunda detaljer att titta på.

När vi sen kommer tillbaka till vårt rum har ljusen tänts i fönstren mittemot och vi har som en egen liten minikyrka utanför oss. En fin och annorlunda kväll - såna får man inte ofta och det gäller att glädja sig åt både mat och hela upplevelsen!

Fransk matkonst 2

2012-01-03T18:42:00.003+01:00

På hemväg från julfirande i Luxembourg bor vi på ännu ett anrikt hotell i Dijon (för den som undrar ligger staden Dijon ungefär mittemellan Luxembourg och vår sydfranska by och är det är lagom som övernattningsplats).

Här har vi också bott en gång förut, hotellet heter Le Chapeau Rouge, den Röda Hatten och är ett ombyggt privathem med mycket charm, mitt inne i staden. Förra gången vi kom dit var restaurangen stängd och maken begav sig ut för att leta efter hämtpizza som vi åt med händerna på rummet. Det gick bra men den här gången sa vi oss att vi skulle unna oss restaurangens Julmeny.

Denna restaurang är välkänd och har minsann en stjärna i Guide Michelin. Fantastiskt vackert inredd i halvjapansk sober stil med mycket "zen" som man kallar stilen. Och en julmeny som lät fantastisk. Det var för övrigt det enda som bjöds så det var antingen eller. Den som är road av köksfranska får menyn att öva på.

Här var stil och betjäning ett strå vassare, vi hade säkert fyra olika personer som servade oss. Det går inte att beskriva maten i detalj men som vanligt får man små "amuses bouches", aptitretare. Och de här hade klart japanska inslag. Sen gåslever igen förstås, den här gången i små runda format med någon form av tryffelglasyr. Ja, den smaken kan baras inte beskrivas.

Inte heller havskräftorna från Bretagne i någon fantastisk och fantasifull sås, efterföljda av perfekt stekt, troligen hälleflundrebit på vackert upplagda rotsaker igen. Och småsvampar. Det är inte klokt så vackert och kreativt det blir, man vågar nästan inte äta så vackert är det.

Sen kom en köttbit, troligen kalv med vidunderlig tryffelsås och några ovanliga men fantastiskt goda tillbehör. Alldeles lagom portioner när det är så här många rätter, man äter och n j u t e r men blir inte mätt. Tur är väl det när första efterrätten kommer in. Hade det varit i ett annat sammanhang hade jag lagt ut bilden som bildgåta.

Titta på "julgranskulan" med silverdekoration. Man fick knacka lätt på den och ut rann den underbaraste chokladmousse. Och nästa efterrätt var ett fantastiskt konstverk bara det med smaker av anis och fänkål.

De sista små godsakerna hörde till kaffet, små "mignardises" som det heter, de stod inte upptagna på menyn ens.

Till detta drack vi rekommenderat rött och vitt vin från Alcase och Borgougne, så långt från vårt vardagsrosé man kan komma.

Restaurangen var full av juldagsätande gäster, många med japansk ursprung. Jag ska visa lite inredningsdetaljer också, det var så fantastiskt rofyllt och vacker med rinnande vattenväggar, stilrena ljusarrangemang och dämpad atmosfär. Och så denna service!! Har man en Michelinstjärna gäller det ju att leva upp till den och inte för att vi är några experter men bättre än så här blir det knappast! Only in France!!

Fransk matkonst 1

2012-01-03T18:26:00.001+01:00

Under vår resa till Luxembourg bor vi först på gammalt anrikt hotell inne i Dijon. Restaurangen är välkänd och vi åt där för ett par år sedan och beslöt oss för att kosta på oss en sån där alldeles fransk middag, en sån som karaktäriseras av oerhört kreativa och smakfulla rätter. Upplagda som små konstverk och sen sitter man där och vet inte riktigt vad det är man äter. Mer än att det är gudomligt gott.

I juletider är det mycket med gåslever. Jag får en stor bit, tillsammans med gåslevermousse med portvin. Maken får en gudomlig köttgryta och mina fyra små helt perfekt stekta pilgrimsmusslor serveras med vackert upplagda rotsaker.

Alldeles lagom mycket, serverat i sober tystnad av uppmärksam personal som ser till att vinet fylls på, brödsmulorna sopas bort och glömmer inte att klappa lilla hunden också!

Nyårsafton 2011. Trädgårdspromenad i sydfransk by

2012-01-01T20:39:00.002+01:00

Lite upp och nervända världen är det för oss också här nere i södra Frankrike. Somt är som det ska, fällda eklöv till exempel. Och lite skrumpna nyponrosor. De eviga cyklamenblommorna som tål allt får nu sällskap av okända skott av någon vårblomma. Kan det vara minipåsklilja?

Först tog vi in hängmattan. Den tog så mycket plats i våra minimala förråd att vi sa oss att den lika gärna kan få hänga kvar ute. Och påminna om de verkliga sol- och värmedagarna.

Vi har annan okänd växtkraft också - de gula margueriterna sätter fart och så gör de lila "potatisblommorna" också. Plus några andra växter jag inte har en aning om vad de heter. Rosorna har för länge sen tappat sina blommor men de gröna bladen sitter delvis kvar.

Det är tyst och stilla i trädgården. Vinden har gett med sig och på himlen syns mest strecken över flygplanen som passerat. Kanske på väg till Toulon/Hyères, närmaste flygplats. Eller till något av militärflygfälten som också finns här i närheten. Ingenting vi störs av iallafall.

Mellaneuropeiskt julpynt

2011-12-31T12:22:00.001+01:00

När vi strax före jul börjar köra genom Frankrike upp till Luxembourg (nära Belgien och Tyskland och Frankrike åt alla håll) konstaterar vi att det här med att pynta och dekorera sina gator och hus mera verkar höra hemma här där vi bor i södra Frankrike.
Här är ett överdåd av gatuutsmyckning, det ena vackrare och mera originellt än det andra. I vårt område hänger dock de fula plasttomtarna ut från varje fönster och det är blinkande slingor i neonfärger överallt. Det är inte särskilt vackert, vår modesta julstjärna och svenska advensstake ser sobert ut i jämförelse med detta bling-bling som verkar väldigt USA-inspirerat.

När vi kör genom Frankrike och mellanlandar i Dijon, ungefär halvvägs, ska vi bo på ett gammalt ärevördigt hotell inne i själva stan. På väg dit, inte en girlang, inte en hängande tomte, inte ett ljus i något fönster. Mörkt, ruggigt, råkallt och grådisigt. Usch, vilken trist stämning dagen före julafton.

Mitt inne i stan står dock ett enormt julträd. Man baxnar, det är högt som ett sjuvåningshus och överdådigt klätt med rinnande ljuseffekter i alla färger. Och inne på hotellet har man också fått till det. Här är granar med små vita kaniner och ett helt hotellfönster med stora isbjörnar i snölandskap. På första bilden syns bakarna på dem när de sitter och stirrar ut i det mörka jullandskapet. Just isbjörnar är påfallande inslag i juldekorationerna här - inte kan jag påminna mig en enda sån som dekoration i Sverige?

På morgonen när vi vaknar ser vi hur den enorma "granen" ser ut i dagsljus. Det är ett jättestort och mycket högt lärkträd som står i en plantering mitt på platsen utanför hotellet. I dagsljus är det spretigt och fult men desto bättre att man åtminstone lagt ner lite grand på att förgylla det till kvällen.

På hemvägen konstaterar vi samma sak: inte förrän vi närmar oss Provence börjar det glimma och glittra på gator och hus, det är upplyst överallt och alla småbutiker har hämtat in lokala dekorationsmålare för att piffa upp skyltfönstren på olika sätt. Hos vår bagare är det också snö och vita träd och God Jul-texter överallt, ditmålat med någon slags kitschig akrylfärg som säkert sedan tvättas av. Men trevligt är det och kanske beror det här utsmyckandet på att det här nere är så ytterst sällsynt med snö att man just därför behöver ta till lite extra julstämning?

När vi varit i USA över julhelger har det varit samma sak i Florida och Californien, också de snöfattiga platser med enorma juldekorationer. Kanske är det så här i Provence också.

Till Stationsvakten och alla andra bloggvänner. Ett Gott Nytt År!

2011-12-30T20:53:00.001+01:00

Ett varmt Gott Nytt År önskas alla bloggvännerna, alla från norr till söder och också den som bor i Skogås och gör så märkliga träskpromenader och hålfotograferingar.

Här är platanerna utanför den gamla skolan, numera nya borgmästeriet i vår by. Vi var där igår för att få våra sk. "levnadsintyg" stämplade. Så är det när man bor utomlands. Varje år vill svenska myndigheter få uppgift om att man fortfarande lever, vi som inte skattar i Sverige.

Så då får man gå med pass och papper till myndigheten som tittar på oss och konstaterar att vi faktiskt lever och räcker fram giltiga pass och så skriver man under och får många stämplar och underskrifter som sen skickas till Sverige. Som sen kan fortsätta att skicka pensionen till oss ett år till.

Jag tycker det är bra även om det kändes lite konstigt i början. Jag har hört alldeles för många historier om personer som hämtat ut döda släktingarnas pensioner under många år så det är väl klart att Sverige vill veta om vi lever. Och det gör vi, i alla högönsklig välmåga!!

Svensk-fransk jul i Luxembourg

2011-12-30T13:04:00.000+01:00

Hos dotter, svärson och barnbarn i Luxembourg firas en slags blandad svensk-fransk jul. Adventsstakar och svenska tomtar och plingande ljusspel samlas tillsammans med en fransk julkrubba.

Och i år var maten i huvudsak fransk. Gåslever, kastrerad ungtupp (mycket fet och därmed mör!!) med ugnsstekta äpplen och goda tillbehör. Och till efterrätt en magnifik fransk "julstubbe", den klassiska franska jultårtan. Och så champagne med snittar till entré förstås.

Det lilla svenska inslaget var lax med gravlaxssås och ägg med stenbitsrom, sånt som är svårt att få tag på härnere och därför smakar extra gott!

En svensk tomte knackade också på till lilla barnbarnets storögda förvåning. När man är lite drygt 2,5 år är det inte lätt att förstå att självaste Père Noël kommer HEM och lämnar paket till alla.

Kor igen. Och miljöer från länge sen.

2011-12-27T20:33:00.001+01:00

Jag har skrivit vad jag tycker om Kokvinnorna och ska kommentera detta för sig under det inlägget. Men jag kom på att det inte för så länge sen hände sig att jag hamnade i just en sån här eftersatt miljö från 1950-talet. Huset, eternit förstås,var tömt, det låg lite nostalgiska minnen kvar som dödsboet inte tagit hand om men allt är nu rivet och ska förvandlas till något nytt och mycket fint. Tur är väl det.

Men den här lagårdslängan är fortfarande kvar. En inte fullt ut lika skitig lagård som i filmen Kokvinnorna. Men när vi öppnade lagårdsdörren slog gödsel- och skitstanken mot oss och den instängda korna (det här var i mars förra året) råmade och blev oroliga. Och de som öppnade lagårdsdörren åt oss sa till mig: Jag trodde aldrig att du skulle kliva in. Dels för gödselskiten på golvet, dels för stanken. Nu tog fotointresset överhanden men det tog i efterhand tid att skrapa bort skiten under skosulorna. Den som vill kan ju notera smuts i takoch fönster, det är nog inte rengjort därinne på år och dag. Och trängseln hos djuren med lösgående kalvar dessutom.

Nåja, är man uppfödd i Skåne och har varit i en och annan lagård under sin barndom och hämtat spenvarm mjölk från arrendatorn vet man ju hur det kan se ut. Men som hos Kokvinnorna - aldrig!!

Tankar från en sydfransk by om svenska kokvinnor

2011-12-27T17:15:00.001+01:00

Jag har, som många gjort i Sverige, här i min sydfranska by tittat på det svenska programmet Kokvinnor. Och jag har läst blogginlägg och kommentarer både där och på Facebook och på andra ställen om filmen . Och se, det är ju kanske inte så konstigt, att åsikterna går väldigt isär. För dem av er som tyckte att detta var en fullkomligt UNDERBAR film, vill jag säga att ni kanske ska sluta läsa här. Och bevara era intryck av det som just berörde er som så underbart.

För mig var filmen nämligen näst intill outhärdligt att se. Jag såg också Hästmannen när den var aktuell och förfördes då som många andra av det jag tror att man gör med Kokvinnorna också. Vi har alla vårt ursvenska bondearv och så fort det är kvällsljus genom grässtrån, råmande kor i bakgrunden, katt med mus i munnen, gröna ängar och röda lagårdar i suddigt bakgrund så väcks något i oss. Det svenska - det skira skymningsljuset, spindelväven, mårblomstren och skogsstigarna gör att vi totalt glömmer bort vad det är för en historia som EGENTLIGEN berättas här.

Förföriskt tar oss filmarna inpå livet hos två systrar som formats av sin unga mammas tidiga död och hennes ord till deras pappa att aldrig gifta om sig. Varpå pappan på artonhundratalsmanér, antingen uttalat eller outtalat förmedlar till sin äldsta dotter att hon ska förbli vid hemmet, ta över mammarollen och kanske hustrurollen också, åtminstone vad gäller gårdens skötsel. Här handlar det om ett sydsvenskt småbruk med troligen mjölkkor som främsta inkomst. Och så skogen, den som pappan så snålt inte ville fälla - jojo, det där har man hört förr. Skogen och marken, grunden för för allt även om det inte ger en krona så länge tallarna står kvar med rötterna i jorden.

Det är ett fyrtio- och femtiotal som schwischar förbi här, det som är så inne just nu. I gamla färgfilmer ser man ett, som det då verkar, fungerande hem med döttrarna som sköter markservicen åt sin höinsamlande traktorpappa. Precis sådär idylliskt som vi föreställer oss att det var på den tiden. Korna finns också med såklart, att handmjölka lärde sig flickorna tidigt.

Den yngsta får utan att vi vet hur, iallafall möjlighet att lämna gården, måste ju ha gift sig och fått åtminstone ett barn och så småningom några barnbarn (varav det ena så sorgligt säger: Men mormor, nu måste du LUGNA NER dig) blir det för henne. Men får hon släppa gårdsplikterna? Icke.

Kvar på gården blir hennes storasyster. Krökt, antagligen av Bechterews sjukdom, det brukar se ut så där i framskridet stadium. Obehandlat förstås. Fullkomligt gräsligt att se och i verkligheten måste det ha varit ännu värre. "Nu har du röven bar" säger lillasyster vid ett tillfälle och drar upp byxorna på sin storasyster. På flera av inslagen har man softat bilderna på den fällknivskrökta kvinnan, antagligen för att hon just gick omkring med stjärten helt bar.

När jag sen ser lagårdsscenerna med handmjölkning ner i skitig spann (med gödselsmutsiga händer) och att det åtminstone i början av filmen kommer en Arlabil och hämtar eländet tänker jag: aldrig mer att jag dricker en droppe svensk mjölk. Så småningom visas mer och mer av det eländiga förfallet i lagården (eller stallet som man tydligen säger i Halland när det gäller kor). Inget har gjorts på decennier, smutsen och igengroddheten är obeskrivlig och trots myndighetsbesök får den envetna och envisa storasystern bara besked om att hon inte får ge sina kor kraftfoder, de är för tjocka. Sagt av en minst sagt fet myndighetskvinna själv, det var nog enda gången jag drog på munnen. Jo, några kor tas om hand och de andra får inte betäckas så tjuren faller för slaktpistolen och skopas upp i en container.

Övriga kor fortsätter att handmjölkas av en snart 80-årig kvinna som för länge sedan mist sitt omdöme, sitt förstånd och sin förmåga att sörja för både sig och sina djur. Otvättad med mera halm på huvudet än hår låter hon korna slicka upp både armar och äta upp hennes tröja så att hon till sist hamna på sjukhus för sår på benet. På hennes fråga när hon får komma hem får hon svaret att det handlar om såret.

Vad är det för ett sjukhus? Var finns kommunen? Vet man vad man skickar hem den här kvinnan till - finns det överhuvudtaget någon som helst vårdplanering som det så fint heter? Antagligen inte, kvinnan anses väl tillräckligt klar i huvudet för att reda sig och har säkert som de flesta i den här situationen gjort klart att hon inte vill ha någon hjälp. Jo med korna, med hö, med kraftfoder, med gödselbortkörning, det förstår man - där rings det flitigt och på märkligt sätt kommer folk, förtretade, men dock, till undsättning. Och underlättar för henne att fortsätta sitt, som hon själv säger, bra liv som hon inte vill byta mot något annat. Och hennes arma syster lever i detta fortsatta livegna tillstånd med en handmjölkning hon inte orkar med, inte klarar av och till slut avskyr. Vad händer med mjölken? Slängs det katterna inte dricker på gödselstacken. Själv dricker åldersegoistiska Britt bara nyponsoppa, till och med på sjukhuset får hon till det så.

När det gäller människor kan det se ut lite hur som helst i Sverige, det vet jag sedan min och makens tid som God Man. Men får det se ut hur som helst när det gäller djurhållning? Jag trodde det var jättestränga bestämmelser och när jag ser hur den krokiga kvinnan sopar undan kogödsel med händerna för att senare både somna under mjölkningen och sen fortsätta att sova i halmen bredvid någon ko, tror jag inte mina ögon. Är detta Sverige?? Ser man inte misären, vanvården, den otvättade och sjuka kvinnan, hennes underdåniga syster som blir argare och argare och knäppare och knäppare. Vem vill bli filmad när man klumpigt dansar för sig själv i sitt kök eller utanför en skitig och rörig lagård? Var finns känslan för att man går för långt och utnyttjar människor som inte rätt kan ta vara på och förstå hur utlämnande och patetiskt hela det här "projektet" är?

Vad är avsikten med filmen? Att som någon skrev: tack för att det inte bara visas dokusåpor i Sverige. Utan så här "underbara" filmer. Det jag kan säga kring det är: Hade detta varit ett reportage signerat Uppdrag Granskning, hade upplägget varit helt annorlunda. Då hade scenerna med den dominanta fällknivskvinnan varit föremål för hur man i Sverige låter "den fria viljan" gå åt helsicke för långt. Kommunen hade fått försvara sitt beslut att inte se till att kvinnan kommit under adekvat vård (säkert hade hon dött en tidigare död på hemmet men haft rentvättat hår och mindre inflytande över en undergiven syster), att djuren antingen avlivats eller flyttats någon annanstans och satts på bantningskur för att bli av med sin "Belgian Blue-kuddar" på höfterna, att gården satts under förvaltning och kvinnan med för den delen. Vad gjorde hon av med per år? Över 300.000 på insatser hon inte hade en aning om, systern skötte detta.

Elände var detta. Vi har själva, maken och jag haft två motsvarande fall med stark vanvård där kommun och hemtjänstpersonal fallit till föga för detta med att de gamla ska få vara kvar i sin hemmiljö så länge det går. När den envisa storasystern ligger i sin säng i den också skitiga och röriga hemmiljön surrar flugorna runt henne. Gödselstanken rätt in i "sovrummet" är det ju förstås. Mager som en benget, inte så konstigt med slit och släp med gödselkärror och ostmacka och nyponsoppa som troligt enda matintag.

En misärdokumentär, inte värdigt tvåtusentalets Sverige, det var vad detta var. Inte särdeles underbart alls!

Juldekorationer i stora staden Toulon och i vår lilla by

2011-12-21T21:57:00.001+01:00

Vi åker hem från bokträff mitt i rusningstrafiken i staden Toulon. Precis som förra året är den ljussmyckad på ett alldeles fantastiskt sätt.

Men det är vår lilla by också, Fint lyser det när vi kommer hem.

God Jul alla!

2011-12-21T18:43:00.002+01:00

Med följande roliga mail från god väninna idag vill jag hälsa alla i familjen, vänkretsen och alla bloggvännerna en riktig God Jul. En Joyeux Noël som man säger här. Eller för att sammanfatta allt: Bonnes Fêtes, trevliga helger.

Så här står det i mailet och med anknytning till bilden jag hittade på nätet.

" Här är något att fundera på inför stundande jul:

Både rentjurar och renkor får horn på sommaren
Tjurarna fäller sina i början av vintern
Honorna behålller sina horn tills de kalvat på våren
Det betyder att alla jultomtens renar är honor
Det borde man ju ha begripit
Det måste vara kvinnor som klarar av att dra en fet karl i röda kläder
till rätt adresser, runt hela jorden, på en natt utan att fara vilse!

Som sagt, God Jul till er alla, ni som bakat, pyntat och förberett en härlig helg. Må ni alla ha några av av årets trevligaste dagar med nära och kära mitt i allt vintermörker!

Boksällskapslunch i decembersol

2011-12-19T23:33:00.001+01:00

Det blåser friskt nere vid havet dit vi åker idag igen. Nu för att äta lunch med goda vänner och sedan diskutera senaste lästa bok i vår lilla bokcirkel. Idag blir det fransmannen Michel Houllebecq's "Kartan och Landskapet", en märklig bok som leder till många intressanta infallsvinklar och roliga diskussioner och åsikter.

Vi har väldigt roligt under de här stunderna och idag kunde vi dessutom njuta av den här fantastiska utsikten under hela efter middagen. Dessi med hundkamraten Paula är med under alla de här mötena och tillsammans blir de mer och mer bokbildade. Inbillar vi oss.

Glöggfest i Provence, 2

2011-12-18T22:01:00.002+01:00

Vi låter oss väl smaka av vällagat svenskt minijulbord i Le Brusc vid havskanten. Inbjudna fransmän testar också nyfiket sillar, nötter och polarbröd.

Riktig adventsstjärna i fönstret, hyacinter och mandariner bidrar till julstämningen. Och den magnifika utsikten kan bese även så här dags, klockan är runt sex på kvällen och det är fortfarande ljust!

Glöggfest i Provence

2011-12-18T21:54:00.002+01:00

Vi åker till goda vännerna i Le Brusc. Till deras fantastiska hus precis vid medelhavskanten där Susanne driver sitt bed&breakfast, Clos des Iles till vardags. Nu är det glöggfest för inbjudna svenska grannar och flera franska familjer.

Underbart goda saker på bordet som vanligt och fransmännen är modigt nyfikna inför inlagd sill, sillsallad, pepparkakor med roquefort och löjrom. Plus allehanda andra hemlagade julgotter, tillagade i det nyrenoverade magnifika köket.

Utanför huset blåser de kalla nordanvindarna Mistral och Tramontagne, de vi sällan känner av uppe i våra berg. Havet är stormigt men idag, den 18 december är bukten full av windsurfare som flyger fram i den kraftiga blåsten. Inomhus njuter vi i fulla drag av de svenska julsmakerna och adventskänslan!!

Bilder att minnas

2011-12-15T18:22:00.002+01:00

I dessa juletider när vi fått lägga om våra planer på att resa till Sverige tänker jag förstås på familjen - och barnbarnen - som det nu dröjer en stund innan vi får träffa. Här är den lilla första barnbarnsflickan för två somrar sen vid vårt hyrda skärgårdshus vid havskanten.

Kavat ska hon ut i vattnet med sin simring men blir helt förbluffad över svanfamiljen som faktiskt minuten innan bilden togs har styrfart rätt mot henne. En härlig bild att minnas.

Nu stannar vi i vårt kära Provence bortsett från juldagar i Luxembourg hos barnbarn nummer två - den numera tvåspråkige lille pilten som förstår allt man säger på svenska men svarar på franska. När jag hör hur vädret är i Sverige med grådis, regn och rusk, känns vårt ändrade resebeslut på det planet ganska skönt.

Medan det stormar häftigt i andra delar av Frankrike har vi här i södra delen fortfarande det ljuvligaste väder - sol, svag vind och ljust till långt fram på förkvällen. Det går att sitta i solen och läsa bok en timme om man vill. Underbart!! Jag påminner mig själv och maken om att det också var det här som i hög grad bidrog till vårt beslut att flytta hit.

Luciadag i Provence

2011-12-13T12:30:00.001+01:00

Så här har vi det i Luciatider i södra Frankrike. Det är soldis och runt 17 grader mitt på dagen och man kan sitta ute och njuta av fågelkvitter och känna doften av de eviga hösteldarna från bergen. Man eldar löv och i värmer upp med ved i de öppna spisarna och det luktar väldigt speciellt.

Det blåser, regnar och stormar och snöar i andra delar av Frankrike. Provence som är känt för sina 300 soldagar om året lever upp till sitt rykte. Varje morgon när vi tittar på "le Météo" ser man en sol över just det medelhavsområde där vi bor.

Vi saknar inte det svenska klimatet ett dugg just nu och ordnar med egen julstämning ändå!

Ljus i tunnel

2011-12-13T11:39:00.001+01:00

Bloggerkrångel som vanligt med mina bilder men så här ser tunnelljuset ut i den lilla staden Moustiers Sainte Marie i Gorges du Verdon, Frankrikes Grand Canyon.

Pappa själv

2011-12-10T23:55:00.001+01:00

Så här såg han ut då som bebis, son nummer två. Han som precis blivit pappa själv och nu börjar inse vad skriknätter, bebiskräks och bajsblöjor innebär i verkligheten. Men också - självklart - den stormande föräldralyckan - den som man inte vet något som helst om innan man själv fått uppleva den.

När jag ser bilden kan jag känna tyngden av honom på min arm, minnas färgerna på den hemstickade dressen, känna den obeskrivliga lyckan av att ha fått ännu ett välskapt och underbart barn. Om barnbarn anses vara "livets efterrätt", ett uttryck jag aldrig förstått faktisk, vad är då de egna barnen? Hela Nobelmiddagen?

Uttråkad pudel

2011-12-08T18:35:00.001+01:00

Så här tråkigt har Dessi haft det när matten legat i sängen. Idag är det uppedags för första gången och hon blir alldeles till sig av lycka över att ordningen är återställd!

Svensk vård och omsorg - hur står det till egentligen?

2011-12-08T15:11:00.001+01:00

När vi flyttade till Frankrike för tre år sen lovade jag mig själv att inte bli en sådan utlandssvensk som gnäller och gnölar över fel i det gamla hemlandet. Men nu kan jag faktiskt inte hålla mig längre.

Vi som nu lever med den otroligt proffsiga och tillgängliga franska sjukvården får ju anledning att jämföra med den svenska, både den vi själva beståtts med tidigare och den som nu erbjuds våra nära och kära.

Parallellt med detta har jag börjat titta på svenska playprogram som Kalla Fakta, Debatt och Uppdrag Granskning och FÖRFÄRAS av Carema-affärer, bortsortering av gamla och dementa i vården och att förlossningsvården har tappat gammal god barnmorskekunskap och att mammorna spricker i hela underlivet och bokstavligen får sitt liv förstört.

Jag blir därför lätt upprörd varje gång jag hör hemmavarande svenskar slå sig för bröstet och säga att Sveriges ekonomi är stark, att det går som tåget för Sverige, heja oss och Anders Borg är så duktig tillsammans med de andra Handelshögskolepojkarna och ser till att ekonomin hålls i schack. Det må vara, men på bekostnad av vad? Vad händer när man sparar och drar in på det sätt som gjorts rätt länge nu? Det är väl självklart att det går ut över vården och omsorgen (och inte bara där förstås) på ett sätt som är helt vidrigt och ovärdigt ett modernt europeiskt land. Men vem ser sambanden och talar om just dem? Det är som om det vore två verkligheter, den officiella och så det andra, det som är just verkligheten.

I min närmaste krets har jag under kort tid varit med om följande: Mamma, pigg och alert för sin ålder, aldrig tidigare allvarligt sjuk, får plötsliga besvär, andfådd, trött, hjärtklappning och andra symptom som direkt leder till tanken att det är något med hjärtat. Hon undersöks på vårdcentral och senare på litet landsortssjukhus. Flera gånger. Och man hittar ingenting. Magen kanske, oro kanske - diffusa svar. Och tiden går.

Till slut blir det akut, det blir ambulans till sjukhuset och några dagars observation med nya provtagningar. Bland annat arbets-EKG och vissa prover för att utesluta hjärtinfarkt. Mamma trampar på och det syns ingenting på EKG (vilket det inte alltid gör). Hon skickas hem med Losec för magen och en uppmaning att ta det lugnt. Det går flera dagar, hon har ont och orkar ingenting och till slut får jag med telefonmilt våld be henne ta sig till vårdcentralen för ny bedömning. Där hittar man ingenting men mamma är blek, kallsvettig och har ont och inte förrän min syster kommer dit och frågar om man tagit EKG görs detta. Och det visar en fullt pågående allvarlig hjärtinfarkt och det blir blåljus och ilfärd till sjukhus och mitt under färden blir mamma sämre så man får vända och köra till det stora sjukhuset i Lund där hon opereras akut.

Hon repar sig och sätts förstås på mängder med mediciner men hjärtat har ändå hunnit ta skada under den här tiden. En skada som hade kunnat undvikas om hon fått adekvat vård och opererats långt innan det blev så illa som det blev. I efterhand får jag veta att den där arbetscyklingsdagen har man också tagit ett blodprov som visar tecken på ev. början till infarkt men man tycker ändå att mamma kan skickas hem. Är jag upprörd? Ja, fruktansvärt, jag vill anmäla både landsortsjukhuset och vårdcentralen men avstår för att mamma inte ska få ev. negativa konsekvenser när det gäller sin framtida vård. Det är inkompetent, illa hanterat, slarvigt och nonchalant och har kostat massor med vårdpengar i onödan. För att inte tala om vad det gör med en patient och hela hennes familj.

Jag ser ett playprogram som handlar om säkerheten på svenska dagis. Och jag tror heller inte det är sant när jag ser siffrorna som presenteras och hur många tiotusentals barn som skadas, ibland mycket svårt när de är på dagis där man förväntar sig att de får den tillsyn de behöver. Berättelsen om en liten pojke som stryps i ett litet miniträd för att dagisfröken gått tvärs över vägen för att hämta posten och lämnat flera barn utan tillsyn får mig gråtfärdig.

Och jag tänker på min syster som arbetat inom barnomsorgen hela sitt liv. Jag förfasas över hennes berättelser inifrån verksamheten som styrs uppifrån, av politiker, styrda av ekonomiska krav, utan insyn eller förståelse för verkligheten, av verksamhetschefer som visserligen själva arbetat inom barnomsorgen tidigare men nu tvingas slå dövörat till inför personalens protester om underbemanning och för stora barngrupper. "Vi kan inte svara för barnens säkerhet längre" säger den uttröttade personalen som också slutar på löpande band eller hamnar i långtidssjukskrivningar. De flesta går hem och gråter efter arbetsdagens slut - det finns ingen plats för pedagogik längre, det är ren barnförvarning och man blir återigen vansinnig över hur det kunnat bli så här.

Och nu har det hänt igen. Vi får ett nytt litet barnbarn, fött på ett av Stockholms största sjukhus som med bild får representera eländet. Numera skickas man hem efter två dagar på BB, det är ju bara inte klokt. Innan amningen kommit igång och bristningar (jodå) läkt och man fått lite hjälp att komma igång med skötsel av den lilla förstfödda.

Två dagar senare blir det ilfärd i ambulans för den unga mamman, drabbad av blodförgiftning och urinvägsinfektion, feberfrossig intill medvetslöshet. Dropp och antibiotika och två dygn på sjukhus (här i Frankrike hade man inte släppt iväg någon på minst en vecka) och så snabbt utskriven till hemmet igen med fortsatt antibiotikakur. Man frågar sig hur det kan bli den här typen av allvarlig infektion på ett stort och modernt sjukhus för det första. Och för det andra varför vårdtiderna är så korta att man riskerar liv och lem. För det är vad som händer. Några dagar senare är det dags igen, feber och frossa och akut in till sjukhus. Nytt dropp och EN vårdnatt är vad som gäller och sen är det hem igen. Och mitt i allt detta finns en liten nyfödd som ska ammas och tas om hand och pappan får slita med skedmatning, skrik och oro för både mamma och barn.

Några timmar senare hemma är läget ännu värre och det blir på nytt akututryckning. Och vad uppdagas då? Att den antibiotika man skickat med - och den man gett som dropp - är av en sort som de framodlade och definierade elakartade bakterierna i blodet är resistenta mot. Resistenta allså - i en vecka har den unga mamman ätit verkningslös medicin och hennes liv har varit i stor fara.

Nu blir det ju allvar på sjukhuset, man har insett sitt misstag och det förklaras förstås med en organisationsproblematik. Doktorn som skrev ut den verkningslösa medicinen hade inte läst hela journalen och inte kontrollerat provsvaren, han var inte ansvarig för patienten från början. Ungefär typ så. Nu blir det nästan en vecka på sjukhus, man vågar förstås inte släppa hem den lilla familjen förrän man sett att allt är som det ska. Rättat till alla misstagen som gjorts från början och som kunnat ta en ände med förskräckelse.

Jovisst, det finns mycket som är bra, många kunniga och duktiga och engagerade människor i vården och i omsorgen om de små och de gamla. Men för mig räcker det med bara exemplen i min egen familj för att jag ska tycka att det är skandallöst. Det får bara inte hända, det som hänt.

Och jag ställer mig frågan: Hur står det till, hur har det kunnat bli så här. Och vem tar ansvaret för att rätta till? Ingen unge ska väl behöva dö på dagis, ingen nyförlöst mamma få blodförgiftning och sen dessutom felbehandlas. Ingen äldre mamma ska skickas hem med diagnosen magkatarr när det är hjärtat som krånglar. . Inga gamla ska sorteras bort från medicinsk vård för att de är dementa och kan bli "utagerande" och störa andra patienter på en avdelning.

Med rätta höjs röster i Sverige inför de vinstintressen som sägs ligga bakom mycket av det som sen resulterar i för lite och för stressad personal. Personal som säkert valt sina yrken utifrån en drivkraft att kunna hjälpa och stötta sina medmänniskor men som inte ges varken tid, utrymme eller redskap. Man behöver inte välja politisk sida eller framföra partipolitiska åsikter för att ställa frågan: Vart är Sverige på väg. Hur har det kunnat bli så här?

Sjukt

2011-12-07T13:00:00.001+01:00

Femte dagen i sängen med återfall i tarminfektion. Den här gången försöker jag undvika sjukhus och får stark dubbelantibiotika och andra franska tilläggsmediciner. Nattygsbordet är något belamrat kan man säga och det gäller att komma ihåg "Matin, Midi et Soir", morgon, middag, kväll. Den som tittar noga på läkemedelsförpackningen ser att här är det inte som i Sverige med noggrant utskrivna etiketter med namn, förskrivande läkare, datum och dosering. Ber man om det skriver apotekaren doseringen för hand på förpackningen, det är allt! Men det fungerar ju.

Maken är urförkyld så vi hankar oss fram och försöker att få timmar och dagar att gå. Dessi tråkar sig, det är ju för trist med en matte och husse som inte orkar bry sig om eller leka. Tur att vi har vår lilla trädgård där hon får leka för sig själv lite. Vi har starka vindar men sol och upp mot 18 grader mitt på dagarna - synd att det inte går att vara ute.

Den vackra julstjärnan kom väninna Carole med sina två barn hit med för några dagar sedan. Är man sjuk här får man besök och blommor - de ringde bara på och stod sen vid sjuksängen och utdelade kramar och krya-på-dig-önskningar. Det där är ju skillnad mot Sverige, det märkte jag när jag låg på sjukhuset i somras också. Hela eftermiddagen strömmade familjemedlemmar in i de olika sjuksalarna, föräldrar, syskon och barn. Det är något lugnare miljö hemma faktiskt så nu är det bara att hoppas på snar bättring!

Advent i svenska skärgården

2011-12-01T22:09:00.001+01:00

Så här hade vi det för några år sen i vårt svenska skärgårdshus. Öppen spis, härligt inte minst vid strömavbrott. Men samma vackra adventsstake lyser nu i södra Frankrike. Och de små Waldemarsuddekrukorna finns här också. Vem hade kunnat tro det?

Svensk-fransk glögg

2011-11-29T16:37:00.001+01:00

Titta vilken trevlig inbjudan som låg i mailboxen i morse. Svenskar "i förskingringen" firar alla högtider precis som i Sverige. Här är det midsommarfirande med sill och snaps, julbord med ingredienser från IKEA, fantastiska nyårsaftonsfester med champagne och ostron och till påsk äter vi också sillar och lammstek med potatisgratäng. Det här är vår första glögginvitation och det ska blir roligt förstås.

På lördag kommer det att vara svensk adventsgudstjänst i vår franska bykyrka. En tradition som funnits här innan vi flyttade hit, det är för märkligt faktiskt med tanke på att detta är en mycket liten och okänd by. Och som sagt, herrn i huset övar på julpsalmerna och jag kollar adventsstakar och pynt att dekorera den franska kyrkan med.

Det är inte svårt att vara utlandssvensk i dessa dagar. Sverige och dess traditioner finns med oss hela tiden.

Datorkonst

2011-11-29T12:14:00.002+01:00

Jag har en så snäll man så i födelsedagspresent för ett tag sen fick jag en Ipad. Jag vet inte varför jag önskade mig en sådan, jag har bara sett några få använda den och vi har ju redan datorer i huset men jag fick bara känslan av att det skulle vara praktiskt och kul med en behändig surfplatta. Kanske för ändamål man inte visste om.

Den var inte helt lätt att få igång, ovan som jag är vid Applespråket tog det en stund. Och bruksanvisningen var på flera hundra sidor så jag blev alldeles matt till att börja med. Men eftersom vi har wi-fi i huset så funkade den direkt att börja surfa och maila med. Och med vilken fart!!! Nästa positiva sak var att alla program på SvtPlay och Tv4 play också gick som tåget, fantastisk bild, inget streamande och i fullskärm helt perfekt att hålla som en bok. Jag har varit sjuk en vecka och i sängen har jag tittat på svenska program mest hela tiden och det är knappt jag ens känt att jag bott i Frankrike! Kollat bloggar och mail har jag gjort i sängen också och sakta börjat utforska den här "paddan".

Jag har en ajfån också, skaffade den redan för tre år sedan när vi flyttade hit eftersom jag avskyr att skicka sms genom att hålla på och trycka på sifferknappar tre gånger i rad. Jag vill ha ett tangentbord och den enda mobil som hade det då var Iphone. Jag är ingen mobiltelefonpratare så den har använts mycket lite, alltså kunde jag ingenting om nerladdning av "appar" och musik och hela den värld som öppnar sig när man börjar utforska det hela.

Igår upptäckte jag app-nedladdsning till Ipaden. Herregud säger jag bara - det är ju en djungel och som sagt en helt ny värld. Inte dyrt heller och mycket gratis. Jag har nu lexikon, gps, en rolig sajt där man läser sina facebookmeddelanden i snygg design, en tidningskiosk med lite smått och gott i. Och: ett målarprogram. Vilken häftig sak. Man fingermålar på touchskärmen med hur mycket varianter av penslar, färger och annat som helst.

Här är förstlingsverket, ett rent experiment. Jag ska printa ut det på fotopapper för att se hur det kan bli. Hur kul som helst - jag älskar den här sortens kreativa teknik. Vilken värld vi lever i!!

Med öppna ögon

2011-11-28T15:09:00.001+01:00

Nu har hon öppnat sina ögon, lilla barnbarnsbebisen. Och namn har hon fått också, Louisa! Om en månad får vi hålla om henne och se in i de mörka bruna ögonen. Bebisar, finns det något ljuvligare?

Advent i Provence - julglimtar och gudstjänstförberedelser

2011-11-27T22:50:00.003+01:00

Vi har adventspyntat och tänt vårt första ljus i vårt provencehus precis som alla andra svenskar gör i Sverige. Vi är de enda i byn som redan nu lyser upp våra fönster och låter julkänslan sprida sig i huset. Vi ska resa till Sverige över julen och mera pynt än så här blir det därför inte så nu njuter vi av den härliga känslan av levande ljus, mammas broderade smådukar, en tomtenisse i trapphörnet och de vackra julstjärnedukarna som hör till våra jultraditioner.

Och syns det månne att herrn i huset tränar på julpsalmer, bland annat den underbar Hosianna? Jodå, han ska spela i vår franska bykyrka där svenskarna i många år innan vi flyttade hit har firat adventsgudstjänst. Nästa lördag samlas ett trettiotal svenskar för en gudstjänst då Svenska Kyrkans präst i Nice kommer hit och tillsammans med byns brasilianske utbytespräst Père Pedro tillsammans ger oss en härlig känsla av "Avent avec des chansons Suédois de Noël" - advent med svenska julsånger. Förra året var det också några fransmän i kyrkan, det var riktigt fint att höra Fader vår på först svenska och sen franska - ekumenik i praktiken!

Första Advent i Provence

2011-11-27T22:41:00.003+01:00

I det katolska land där vi bor upphör jag aldrig att förvånas över att vissa helger inte firas alls lika mycket som i Sverige. På långfredagen arbetar alla till exempel. Och adventsssöndagarna firas inte alls som vi gör med ett tänt ljus för varje adventssöndag, adventstakar och stjärnor i fönstren.

Här är vi därför lite udda. Vi har tänt vårt första ljus i vår fina stake, hängt en stjärna i köksfönstret och placerat en adventsstake i ett av sovrumsfönstren. Inte helt lätt här heller eftersom alla fönster i Frankrike går inåt och man inte har fönsterbänkar (om man inte bor i slott eller gamla hus med mycket djupa fönsternischer).

Ny julduk är det också - det är baksidan på påskduken med sina tuppar som har sån perfekt färg till de kommande helgerna.

Sol och rök i Provence

2011-11-26T16:06:00.001+01:00

Under min lilla trädgårdsvandring efter lunchen konstaterar jag att mina bästa växter är murgröna. Tåligt brer de ut sig och blir precis de marktäckare jag hoppats på. Ljuset i mormors vackra rosljusstak har brunnit ner för sommaren, begonian klarar än så länge kyliga nätter och frodas i solen.

Och överallt eldas det - löv eller i öppna spisar. Ett speciellt träslag är det också, hela luften fylls med denna provencalska doft och detta välluktande dis.

Höst i franska trädgården

2011-11-26T16:01:00.000+01:00

Dessi har jätteroligt i höstträdgården. Det virvlar då och då av de enorma eklövsmängderna och det knapras också till och från på ekollon till mattens fasa, det lär vara jättefarligt för hundar.

Längst ner på tomten har vi den här utsikten. Mot bergen och ner mot byn med sina avlövade popplar. Jättevackert.

Trädgårdsbilder i adventstider

2011-11-26T15:52:00.001+01:00

Blogger är fullständigt hopplöst och jag är nära att ge upp varje gång jag ska kommenterar eller själv göra inlägg. Det tas inte emot helt enkelt, jag får lägga in bilder först och skriva text närjag ser att bilderna är på plats. Här är iallafall några exempel på att det fortfarande är grönt i trädgården och att vi inte lider brist på färsk rosmarin!

Adventspromenad i min sydfranska trädgård

2011-11-26T15:45:00.002+01:00

På matta ben efter flera dar i sängen med influensasymptom (som jag tror beror på själva sprutan faktiskt) går jag ett inspektionsvarv i trädgården. Det är 20 grader varmt, vi har nyss ätit lunch ute, det är stilla, klart och soligt. I slutet av november!!

Svindlande höjder

2011-11-21T11:25:00.001+01:00

Vi åker på lördagsutflykt till goda vänner som har en lägenhet på tionde våningen i Mandelieu, precis intill Cannes. Det är inte helt strålande väder men cirka 17 grader varmt, lite blåsigt och småmulet. Utsikten är bedövande och blir senare på kvällen också fantastiskt vacker när det blir mörkt och det lyser överallt i bergen.

Havet ligger alldeles nedanför, den här dagen skumnmar det lite och det ligger ganska mycket bråte på stränderna eftersom det blåst och regnat mycket under senare tid. Vi åker en bit längs stranden och åh, det är så vackert härnere också vid Medelhavskanten. Detta är en fantastiskt del av världen, det är ju inte konstigt att så många vill bo och leva här!

Nytt barnbarn

2011-11-20T20:46:00.001+01:00

När de är så här små och "oidentifierade" tycker jag de kan få vara med på min blogg som ju beskriver mitt liv och min vardag. I Provence men också där min familj och mina vänner finns i Sverige och annorstädes. Så det är klart jag vill visa mitt tredje barnbarn också här.

Så, så här ser hon ut, den nya lilla familjemedlemmen, liten (nåja, 3,7 kg) flicka, född 15.15 den 18 novemb er på Södersjukhuset i Stockholm efter visst motstånd - men allt gick ändå bra till slut.

Visst är hon söt!! Lugn och snäll enligt sin pappa. Och här sitter jag och försöker se om jag känner igen något. Än så länge bara örsnibbarna faktiskt.

Men ett mirakel är det!!

Hem till byn

2011-11-20T15:04:00.001+01:00

Vårt vanliga vardagsliv i södra Frankrike inbegriper förstås också matinköp och annan inhandling. Vi har ett bra litet minicentrum i närmaste större ort dit då oftast åker. Vägen dit och hem är jättevacker, den slingrar sig längs med floden och de vackra bergen, där, som vanligt här i Provence, husen klättrar längs bergssidorna.

Vi har vackra höstfärger här också och i byn pågår renoveringar av ett och annat hus som synes.

2011-11-18T19:49:00.002+01:00

Farmorsbilder

2011-11-18T19:37:00.003+01:00

Bilder på sonen för 41 år sen. Idag blev han själv pappa till en liten flicka på 3,7 kg.. Och jag farmor för andra gången.

Högvatten

2011-11-17T13:18:00.002+01:00

Genom vår by rinner floden Gapeau. Normalt ett stillsamt porlande vattenflöde där man ser flodfårans botten genom det klara vattnet. För en tid sedan hade vi i vårt departement Var osedvanligt mycket nederbörd - det kom otroliga mängder, inte så mycket hos oss som lite längre upp i landet och mera österut. Där blev det ordentliga översvämningar.

Men hos oss steg vattenståndet också till jättehögt läge.Titta bara hur det stigit över en av trädstammarna. Ljudet av det forsande vattnet hördes överallt i byn. På 1700-talet svämmade floden över och höjde sig över sex meter över nuvarande vattensstånd och ett stort antal byinvånare drunknade. Det där har varit svårt att tro på även om det sitter ett märke på ett av husen som visar hur högt upp vattnet steg. Men när man nu ser naturkrafterna i rörelse tvingas man inse att det mycket väl kan hända igen. Tur att vi bor på en bergknalle en bra bit ovanför floden!

En populär fransk president?

2011-11-13T16:44:00.001+01:00

Jag har skrivit några inlägg om ceremonien i Paris under vapenstilleståndsdagen den 11 november. Den som är road kan gå bakåt och se hur det såg ut - alla bilder är förstås tagna framför tv:n, vi var inte Paris!

Här skriver den yngste lille pojken som förlorat sin pappa i Afghanistan sitt namn i "le livre d'or", jag vet inte vad det heter på svenska men det är en sån där bok där alla skriver sitt namn vid speciella händelser. Det märks att presidenten är en van pappa, han har noterat att den lille har frusit under hela ceremonien, han är fint klädd i skjorta och slips men det verkar småblåsa råkall novembervind där vid Triumfbågen. Vips beordras det fram en halsduk som Sarkozy själv knyter fint runt halsen och stoppar ner under jackan på den lille killen.

När alla ceremonidelar är över går presidenten över till alla människor som följt det hela bakom avspärrningarna vid Triumfbågen. Jag har sett honom göra det här förut - bokstavligen hälsa på folket. Förstås med sina livvakter tätt i hälarna. Förr har han alltid haft hustrun Carla Bruni med, hon är nu hemma med lilla dottern Giuglia, och man har tidigaer haft anledning att förmoda att det är hennes närvaro som gett upphov till mycket av den otroliga popularitet som visas presidentparet i sådana här sammanhang.

Men det är ingen skillnad den här gången utan henne. Det är som en rockidolföreställning. Presidenten tar alla i hand, byter några ord här och där, stannar upp och inleder en kortare diskussion med en grupp unga människor. Han stannar speciellt hos änkorna men återgår sedan till att säga "hej till folket". Det är en nästan rojalistisk känsla och när man ser det här kan man inte förstå hur han numera har så låga väljarsiffror.

Man ser honom överallt, han är med i alla sammanhang, han är god vän - och med det menas riktigt på allvar god vän med Merckel och framförall Barack Obama vilket är ytterst ofranskt och väldigt märkligt. Häromdagen i samband med G20-mötet här i Frankrike framträdde båda två i fransk tv och intervjuades om sitt samarbete, sin syn på europautvecklingen, krisen och de berättade också hur de såg på varandra och hur deras samarbete fungerar.

För mig är det otroligt konstigt att man från att ha valt honom som president under senare tid egentligen bara gnäller på honom. Precis som i Sverige finns det heller inget slagkraftig alternativ, här har man nu valt socialisternas Francois Hollande - en urtrist "gråsossetyp" utan den karisma och viktdiga internationella erfarenhet som faktiskt Sarkozy har. Förlorar han valet nästa år kommer jag att sakna en man som verkligen med stort allvar och djup känsla har arbetat för sitt eget land men också för Europas - han säger det gång på gång - vi har inget val, vi måste arbeta tillsammans, Europa är vår plattform och vår framtid i en ny värld.

Med alla sina internationella kontakter och sin samarbetsförmåga är det obegripligt att han inte är populärare än vad han är. Detsamma lär gälla Obama, urmåttligt populär när han valdes. Och hur ser det ut nu? Så fort de här kraftfulla männen sätter igång att genomföra de reformer de vunnit sina val på så blir det gny och gnäll. Trist!

Vapenstilleståndsdagen 11 november 2011. Inte bara Första Världskriget längre

2011-11-13T14:57:00.001+01:00

Den 11 november är vapenståndsstilledagen för Första Världskriget som varade 1914-18. Ett krig som mer än något annan etsat sig fast hos fransmännen. Läs mer om det längre ner. Men även om dagen är speciell och officiell helgdag sedan 1918 (tror jag) så har betydelsen av dagen "moderniserats" under president Sarkozys tid.

Förra året var Förbundskanslern Angela Merckel inbjuden att övervara ceremonien vid den okände soldatens grav vid Triumfbågen i Paris. Det var första gången en tysk representant deltog i denna franska hyllning och hågkomst av ett krig som var lika förödande också för tyskarna. Till skillnad mot fransmännen har man i Tyskland varken soldatstatyer med inristade namn på stupade soldater mitt i varenda liten by som här i Frankrike och den 11 november förbigås med tystnad i Tyskland.

Den gången höll Sarkozy ett fantastiskt tal där han talade om krigets fasor och om söner, fäder och unga pappor på båda sidor som aldrig mer kom hem. I sann EU-anda talade han om vikten av försoning, förlåtelse och samarbete, det som sedan länge nu präglat relationen mellan Tyskland och Frankrike och som är en av grundpelarna för Europas nuvarande och framtida utveckling. Det glöms lätt bort i ett svenskt perspektiv att det är just de här två länderna, deras samarbete och inflytande som är avgörande i ett europaperspektiv.

I år har hågkomstdagen utvidgats till ytterligare ett perspektiv. Man vill nu minnas ALLA franska soldater som på olika ställen i världen och i olika sammanhang sedan första världskriget också gett sitt liv "pour la France". President Sarkozy nämnde i sitt, som vanligt, fantastiska tal, de unga männen som kämpade i Indokina, i Tchad, i Algeriet och andra för mig som svensk okända ställen. Och så nu senast i Afghanistan.

I början av ceremonien vid den okände soldatens grav lästes namnen på alla de fransmän som dödats i Afghanistan upp. Och på bilderna ser man presidenten tillsammans med fyra små barn, en flicka på elva år, en pojke på 8, en på 9 och så en liten färgad pojke på 6 år som alla förlorat sina pappor under det gångna året i Afghanistan.

De är med som representanter för den verklighet som gäller, de får växa upp pappalösa ´men kommer säkert förstås aldrig att glömma den här dagen då de fick vara med och hedra sina pappor på det här sättet.

Bland alla krig som nämndes förbigick man det andra världskriget snabbt. Jag har ofta undrat varför men antagligen handlar det om att Frankrike ockuperades och att de inte förrän tillsammans med de allierade förde ett "verkligt" krig mot tyskarna. Däremot var ju motståndsrörelsen stark och det finns namn från 1939-45 på soldatstatyerna i de små byarna. Jämför man antalet stupade under första världskriget med det under det andra är det ofta tre gånger så många!

Militärinspektion vid Triumfbågen på stilleståndsdagen 11 november

2011-11-13T14:48:00.001+01:00

Här är det militärinspektion av av Frankrikes högsta militärer, säkert motsvarigheten till ÖB som går hela varvet runt Triumfbågen där olika regementen står uppställda i mer eller mindre fantasifulla uniformer från nu och förr. President Sarkozy anländer i sin svarta limousin och går också han varvet runt. Detta förebådar den ceremoni som strax väntar vi den okände soldatens grav, tidigare under dagen kransbelagd under Triumfbågen.

Detta är en speciell dag i Frankrikes historia och det är allmän helgdag och ledigt och stängt överallt. I varje stad och i minsta ort har man ceremonier för hågkomsten av denna vapenstilleståndsdag som äntligen gjorde slut på "La Grand Guerre", det stora kriget som det kallas.

Franska soldater

2011-11-13T14:39:00.001+01:00

Här när några tuffa killar i närbild. De ingår alla i den parad vid Triumfbågen i Paris som hålls till minne av 11 november 1918, l'Armistice, vapenstilleståndsdagen.

De är definitivt inte lika många som vid paraden längs hela Champs Elysées på nationaldagen den 14 juli och det framgår heller inte vilken typ av regemente de representerar. Killarna med "bagarmösssorna" känner jag igen sen tidigare och Främlingslegionen brukar man känna igen på att deras veteraner har Barbarossaskägg och slaktaförkläden i skinn ovanpå uniformen. Plus att de går väldigt långsamt och sjunger egna sånger i moll.

Godmorgon söndag

2011-11-13T12:15:00.001+01:00

Vi har en strålande dag med sol och lagom höstväder. Och det första jag ser är den här diamanten, nerstucken i en av mina födelsdagsrosor. Den gnistrar i solljuset och lovar en härlig dag!

Mina födelsedagsrosor igen

2011-11-12T16:31:00.002+01:00

Det här är också så fantastiskt här i Frankrike. Blomsterbuketter arrangeras så otroligt vackert och blommorna står i evigheter. Mina födelsdagsrosor är inne på sitt nionde dygn och är fortfarande lika vackra och fyller hela vardagsrummet med sin skönhet. Jag borde ta dem och hänga dem upp och ner för torkning men näns inte - det är bara alldeles för underbart att komma in i rummet och se dem!

Fransk bokklubbsdag

2011-11-11T23:03:00.002+01:00

I den här härliga miljön träffas vi för god sopplunch med fransk äppelkaka till efterrätt. Ute är det regnigt, blåsigt och från fönstret ser man ut mot ett fortfarande upprört Medelhav. Inomhus sitter vi några stycken och pratar och diskuterar vår senast lästa bok. Den här gången Herman Lindqvists Ludvig XIV, Solkonungen.

Inte bara den som bor i Frankrike som vi och behöver lära sig lite mera om landets historia bakåt i tiden kan ha glädje av den här boken. Herman skriver som han gör - påläst förstås men också med sinne för pikanta detaljer vilket gör att man ibland tror att man läser Svensk Damtidning från 1600-talet!

Hos franska doktorer

2011-11-10T19:05:00.000+01:00

Den här bilden är inte från dagens väntrum men den får symbolisera tristessen och bristen på uppmuntrande detaljer som finns i varje franskt väntrum. Som tur är behöver man aldrig sitta särskilt länge, det är helt otroligt vad franska doktorer håller tiderna. Och sen ger en så mycket tid man behöver - man blir alldeles häpen!

Vi har en så vänlig husdoktor Madame D. Så fort det är det minsta man undrar över skriver hon remisser till blodprovstagning eller till andra specialistläkare. Varje handskriven remiss som vi själva får i handen för att överlämna till nästa doktor börjar alltid: "Chèr collegue - kära kollega". Aldrig har vi blivit så väl undersökta och omhändertagna som här. Vår tandläkare tar till exempel emot akut på kvällar och lördageftermiddagar och drar ut en infekterad tand och följer sedan upp nästa vardag - det är en självklarhet att det inte får vara väntetid på sånt här.

Madame D har tyckt att vi skulle undersöka synen eftersom maken tyckte sig märka försämring. Min är det inget fel på men min mormor fick grön starr och såg ingenting i slutet av sitt liv och det vill inte jag råka ut för. Så två gånger nu har vi varit hos ophtalmologisten, dvs ögonspecialisten och både maken och jag är noggrant genomlysta och genomgångna med nya glasögon för olika behov. Kom tillbaka om två år säger han och det känns tryggt att ha sin egen ögondoktor faktiskt. Som säkert sitter där i sitt mörka rum om två år. Om han inte gått i pension förstås men det tror vi inte. Det är en utmaning för oss båda att uttala alla bokstäverna på tavlan på rätt sätt och maken är synnerligen stolt över att han klarar detta alldeles utmärkt!!

Maken har sin kardiolog, den stränge professeur T som undersöker utan ett ord och muttrar för sig själv men sen bestämmer sig för att ändå f ö r s ö k a förklara för den envetna hustrun som vill veta vad det är för förhållningsorder och mediciner som skrivs ut. Föga vet han att jag jobbat i hjärtbranschen i och läkemedelsindustrin i många herrans år, jag är fortfarande, i hans något roade ögon, en märklig kvinna som inte bara underdånigt tar emot recept och tackar för oss. Ibland kopplas 24-timmars-EKG på maken och det gör doktorn själv. Ofta avslutar han med någon liten fråga om den kalla Norden och är häpen över att jag bara har tunn bomullsskjorta på mig när detär 18 grader varmt. Själv fryser han, liten och tunn som han är och har både skjorta och ylletröja på sig. Men kostar också på sig en liten lustighet precis när vi lämnar mottagningen. Jag tror han gillar sin svenska patient faktiskt.

Vi har också varit hos audiologen, hörseldoktorn också där på en specialistmottagning, eftersom maken började säga "hursa" lite för ofta och i lite för fel sammanhang. Noggrann genomgång med ultraljud och special-pipapparat i ljudtätt rum. Och inga problem där heller. Hörseldoktorn tycker att man kan komma tillbaka om ett år eller så eller om det sker någon förändring. Och lät pedagogiskt också mig lyssna på de olika pipen för att visa att det inte var något fel på makens hörsel. Vissa makar lär ha god hörsel men inte alltid använda den, ungefär så kändes det att han ville visa mig.

Uppföljningen av min sjukhusvistelse i somras har skett på samma sjukhus två mil härifrån men med samma doktor som var ansvarig för mig där uppe på avdelningen. Trots att detta är en sjukhusmottagning är väntetiden noll minuter, man kommer in meddetsamma. Likadant på det stora militärsjukhuset i Toulon där hjärtinfarkten åtgärdades - uppföljningen är extremt snabb och professionell, man slussas genom olika stationer för EKG, annan provtagning och till sist till ett väntrum där doktorn snabbt kommer och hämtar en. "Racontez-moi tout" säger de flesta av dem. "Berätta allt för mig". Så det gör man ju och de lyssnar uppmärksamt och ställer frågor och antecknar.

I flera veckor till och från har det nu varit min tur att höra dåligt. Vaxpropp förstås och jag har försökt med fransk Revaxör och sköljning men det har bara blivit värre och sista dagarna har jag inte hört ett smack på ena örat. Till slut ger jag upp och ringer en ORL-doktorsmottagning, öron-näs-och halsläkare alltså. Jag får tid nästa dag och kommer just därifrån . Genomspolad och genomgången också med liten kamera långt upp i näsan och med lång efterföljande diskussion om att vakna med täppt näsa varje morgon och ta för mycket näsdroppar. Jag skojar och undrar om han ska kika hela vägen upp till hjärnan och han skrattar och säger att vi får väl se om det finns någon där:-)

Just den här doktorn är ingen pekpinnedoktor som säger fy och usch över näsdroppsintaget utan tar det här på allvar så från öronspolningen så blir det seriöst prat om kanske allergisk rinit och en månads kur för att utröna detta. Med antihistaminer, pulverspray och kortisontabletter. Dom tar i, det gör dom, men effektivt är det.

Det står en skylt på hans skrivbord om snarkutredning och sömnapné och det har diskuterats tidigare när det gäller maken. Javisst, han är expert på detta också och raskt får vi nya tider, jag om en månad efter min "kur", maken för utredning av sömnapné med en natt med speciell mätutrustning. I nästa vecka!! Och det beror på att det i morgon är fransk helgdag, 11 november är stilleståndsdagen efter första världskriget och det är en speciell dag här. (Då ska jag titta på tv hela dagen, jag älskar alla de här franska ceremonidagarna med kransnedläggningar vid okända soldatens grav och presidentens faktiskt fantastiska tal).

I den övriga medicinska servicen ingår att byns distriktssköterska, Madame R, en liten rund och glad dam, kommer hem och ger oss våra influensasprutor. Och passar på att göra det på morgonen eftersom Madame D vill ta några kolesterol-och glucosprover på mig - när gjorde jag det senast, kanske för 20 år sen? Då skriver hon på remissen: "A domicile. I hemmet". För ett av proverna ska vara på fastande mage och då ska inte jag behöva sitta i hennes väntrum utan sköterskan kommer hem så tidigt det går på morgonen. HEM.

Det gör också husläkarna om det är allvar. Som vid hjärtinfarkten och min tarmsjukdom. Hem kommer dom och undersöker och ser till at man snabbt kommer till sjukhus.

Sa jag var alla de här specialistmottagningarna ligger? Inklusive det självständiga laboratoriet dit man går med sin "ordonance", sitt recept också på blodprover de olika läkarna vill att man tar.

Husdoktorn, sjukgymnasten, tandläkaren och distriktssköterskan finns i vår by. Närmaste apotek några km härifrån. Och alla de här andra superspecialister finns i vår närmaste större ort, kanske jämförbar med min gamla hemort Klippan i Skåne när det gäller storlek och invånarantal. Det tar tio minuter dit. Vi häpnar över alla dessa specialister här och varje gång det är ett nytt läkarbesök konstaterar vi att de ofta delar mottagning med barnläkare, talpedagoger, psykiater, dietister, sjukgymnaster. Och mitt i alltihop i alla receptioner sitter gammaldags läkarsekreterare framför sina datorskärmar, svarar direkt i telefon, delar ut instruktioner, förser läkarna med journaler. Aldrig mer än några minuters telefonväntetid för tidsbeställning, ofta tid inom några dagar eller dagen efter. Hos husläkaren är det drop-in, dit går man och väntar in sin tid samma dag.

"On est bien soigné ici" säger Carole som medan vi är hos doktorn städar huset och passar hunden. "Ingen kan säga annat än att vi är väl omhändertagna i det här landet". Det är verkligen sant!! Och inte kostar det något heller.

Halloweenbarn

2011-11-06T17:30:00.000+01:00

Förra måndagen, den 31 oktober ringde det på vår dörr var femte minut mellan klockan sex och åtta på kvällen. Och utanför stod förskräckliga skelett- och häxbarn i olika åldrar. Alltid med föräldrarna i bakgrunden. I år hade man minsann lärt sig det franska uttrycket för "trick or treat" - "des bétises ou bonbons".

Alla sträcker fram sina kassar och tackar såååå artigt. Och det gör föräldrarna också, uppmanar barnen att säga tack och önskar fortsatt trevlig kväll. Det var k n a p p t godiset räckte!

Svar på "vad kostar maten"

2011-11-06T15:17:00.000+01:00

Det blev många gissningar på vad ett "normalt" veckoinköpspris för mat för två vuxna utan barn går på här i Frankrike. Om man jämför med Sverige.

Det är bara att inse att jag inte är någon statistisk centralbyrå med förmåga att definiera vad som ingår i en veckohandling. För i vårt fall är det inte bara mat - det är också hygienvaror som hårspray, deodorant och sminkgrejer. Plus toalettpapper och hundmat och ibland en bok, veckotidning eller kompletterande kökspryl (vi lämnade det mesta i Sverige och får då och då köpa till något vi saknar).

Det kan vara en krukväxt som ingår eller någon liten ritbok till barnbarnet i Sverige eller att vi slår till och köper något till verkligt extrapris. Och så vin förstås som ingår i matbutikssortimentet. Dagligt flaskvatten är också ett måste, vattnet är visserligen drickbart men hårt klorerat och väldigt kalkhaltigt.

Så - vad kostar maten? Normalt, när maken är den som själv åker iväg och handlar och gör det enligt "lista" brukar vi landa på mellan 1200-1500 SEK per vecka. När jag följer med blir det mera av de här kompletteringsvarorna som jag beskrivit och då kan det gå på mera. Ibland blir det frys- och kylskåpsröjning och vi behöver inte handla alls på ganska länge utan äter upp det vi har i huset.

I Sverige låg vi på ungefär samma nivå - cirka 4-5.000 SEK per månad för "mat" så som det är beskrivet här. Här tycker vi nog att vi får lite mera för pengarna, inte minst när det gäller frukt och grönt och sen får vi ganska mycket rabatt om man har "kundkort" vilket vi har.

För det mesta brukar vi passa på att handla när vi har vår städhjälp här, dels för att vara ur vägen, dels för att det blir automatisk hundpassning. Hon brukar dock himla med ögonen när vi kommer hem med alla varor och undra hur många vi är i familjen. Själv är hon tvåbarnsmamma med tonårsbarn och jag tror att hon klarar sig på betydligt mindre summor och lagar helt annan mat än vi.

Frankrike anses ju vara ett "dyrt" land. Jag vet inte riktigt vad som menas med det. Det känns ungefär som i Sverige - vissa varor är jättebilliga, andra dyra. Att gå till frissan är billigare, städhjälp får man för 100 kr/timmen, sjukvården kostar nästan ingenting, inte läkemedel heller, annan service är också billig. Om man registrerar bilen i Frankrike betalar man bara en engångsskatt vid det tillfället och sen aldrig mer. Skatten på svenska pensioner är dessutom extremt låg jämfört med Sverige även om man här har olika typer av andra tilläggskatter som är relaterade till boende och sociala avgifter.
.
Att gå på krogen kan vara betydligt billigare än i Sverige - här får man en god och prisvärd 3-rättersmeny för runt hundralappen och uppåt och ett glas vin till det kostar heller inte särskilt mycket. Det finns lågpriskedjor för det mesta, inklusive Netto, Lidl och Kiabi för kläder liksom det vimlar av lyxaffärer.

Så, det flesta av er som gissade hade rätt!

Bilder till födelsedag

2011-11-05T18:55:00.000+01:00

Födelsedag

2011-11-05T17:47:00.000+01:00

Om en stund blir det champagne i glasen, snittar med olika provencalska röror, italienska oliver och goda hemlagade franska korvskivor till. Och sen hemlagad kräftsoppa på nyskalade räkor följt av m ö ö r lammstek beställd hos slaktaren tillsammans med potatisgratäng med mycket vitlök och haricots verts. Sås gjord på lammstekssky.

Goda ostar tillsammans med hemlagad fikonmarmelad och så en italiensk efterrätt - tiramisu. Kaffe och choklad på det och kanske en rolig timjanlikör vi köpte när vi var i Gorges de Verdon för några veckor sedan.

Allt för att det är födelsedag och 23-årig bröllopsdag samtidigt och det måste man fira tillsammans med svenska grannarna även om regnet öser ner och åskan mullrar hotfullt mellan bergen. Se på mina 23 vackra rosor med små diamanter i - en ros för varje år och dyrare och dyrare blir det för den älskade maken som också numera skriver sina kärlekskort på franska. " Je t'aime" står det på det lilla kortet och på baksidan "Immer, Ever et Toujours".

Vi hoppas inte strömmen sticker och att vi får en härlig kväll!

Bilder till fransk kyrkogård

2011-11-05T16:55:00.001+01:00

Nu i höstens Provence eldar man överallt och röklukten känns speciell. Här på kyrkogården vilar också en ung man, knappt 20 år som uppenbarligen har dött i en dykolýcka. Liten fransk läsövning kanske när det gäller dikten av Ida Scott Taylor som handlar om att ta tillvara nuet. Och tittar man noga på gravstenen ser man att den är full med guldstjärnor.

Och där står: "Nous sommes nés de l'amour d'une étoile et de la terre" - Vi är födda av kärleken mellan en stjärna och jorden. Klicka på bilden så syns texten. Fint!

Toussaint. Fransk kyrkogård

2011-11-05T13:39:00.000+01:00

Idag, på min födelsedag är det Alla Helgons dag. Vi har tidigare varit och lagt blommor på en saknad väns grav på kyrkogården med den vidunderliga utsikten. Nu är det höst i Provence och man eldar överallt och luften fylls med särskild röklukt.

Här vilar också en mycket ung man, inte ens fyllda 20. Han var dykare och man får förmoda att han dog i samband med en sån olycka. Han har en så vacker text på sin grav och kikar man tillräckligt noga ser man att på själva gravstenen är det fullt med små guldstjärnor och en text som säger: "nous sommes nés de l'amour d'une étoile et de la terre". Vi är födda genom kärleken mellan en stjärna och jorden.

Sen kan man undra hur det känns att ha sitt namn "föringraverat" på familjegravstenen. Födelseår men ännu inget dödsår. Känns det tryggt och bra eller är det lite läskigt?

Toussaint. Alla Helgons Dag

2011-11-05T13:25:00.000+01:00

Så här vackert är det på kyrkogården där en saknad vän har sin viloplats. Se så fin utsikt och de vackra orden "nous nous retrouverons" är exakt desamma som Utvandrar-Karl Oskar skrev på sin Kristinas kors därborta i Amerikat: "Wi mötas åter".

Bilder till Dessi löper amok

2011-11-01T23:35:00.000+01:00

Dessi löper amok

2011-11-01T23:31:00.000+01:00

Det är Toussaint - Alla Helgonshelgen - i Frankrike och dags att åka till kyrkogården ganska nära oss där vi har en älskad släkting begravd. För ändamålet måste vi förstås köpa blommor och åker därför till handelsträdgården. Dessi är som vanligt med oss och får, som i nästan alla affärer, följa med in. Här blir det dock något annorlunda än vanligt.

Franska handelsträdgårdar har oftast också en djuravdelning där det finns fiskar, kaniner, hamstrar och råttor till salu. Plus djurfoder av alla slag, leksaker till hundar och katter, burar och regnrockar till småhundar (vilket vi återkommer till) och allt möjligt annat spännande.

Dessi har lydigt följt med oss i blomsteravdelningen men gör plötsligt ett ryck (därav de suddiga kamerabilderna) och far in i "aminaleriet", djuravdelningen. Här visar hon tydligt att hon tycker att vi ska införskaffa foder av en viss sort, hon rusar iväg genom gångarna och hamnar till sist i kaninavdelningen där hon kastar sig mot glasburarnar och krafsar för att komma åt de söta små dvärgkaninerna. Hussen får rycka in och på sista bilden vet jag inte hur han håller henne, jag ser bara hennes vilda öga.

Hon lugnar sig så småningom och följer sedan snällt med och hjälper till att placera blommor på graven. En regn- och fleecehistoria för frusna småhundar följde dock med hem och den har som sagt sin egen historia.

Happy Halloween

2011-10-31T18:10:00.000+01:00

Så står det överallt också här i Frankrike. I grannhuset hänger en girlang med detta budskap, huset är för övrigt helt inklätt i vit "spindelväv" och med andra läskigheter som har med skräck att göra. Själv har jag klistrat upp bilder på farliga pumpor och satt på dörren och vi har förberett med alla ljuslyktor vi har som står och fladdrar utanför ytterdörren.

Halloween, eller "allåviin" som man säger här är som sagt en stor dag/kväll för barnen. Alla klär ut sig och man ser fram mot "bus eller godisrundan". Här i vårt område har vi många barn och vi vet att det kommer att ringa på dörren i ett kör ett par timmar ikväll. Vi har beväpnat oss med godis, sen får man se hur länge det räcker. Vi har lärt oss att småpojkar i åttaårsålder gärna tar grabbnävar så det gäller att portionera ut i lagom mängd.

Här släpper man inte barnen ensamma. Bakom varje unge under 15 år står ett par föräldrar och bevakar. Det gulligast av allt är treåringarna med svarta ringar runt ögonen som faktiskt inte fattar vad det här går ut på. Föräldrarna ringer på och sen står det en liten minijävel där och bara tittar på en. Här säger inte barnen motsvarigheten till "trick or treat" utan försöker bara se ut som om de ska skrämmas.

Frågar men en sån där liten "mais qu'est-ce'que tu veux? - vad kan du vilja då?" så svarar de lite förskrämt: "des bonbons". Jo, karameller det vet dom att det kan man få. Just nu är klockan 1800 och nere i byn på torget framför kyrkan har man aviserat att "les sorcières", häxorna kommer att komma. Det är byns fantastiska festkommitté som ordnat till det igen. Så snart det är över börjar nog plingandet på dörren. Rapport kommer!

Happy Halloween

2011-10-31T18:05:00.000+01:00

Bild till text om Halloween.

Bilder till fransk veckoinhandling

2011-10-28T15:12:00.000+02:00

Fransk veckoinhandlling

2011-10-28T15:08:00.000+02:00

Här är ett litet urval av det som brukar ingå i vår veckomathandling. Jag är förstås nyfiken på hur mycket det skiljer i matinköpskostnader för två vuxna personer och hund mellan Sverige och Frankrike.

Det här är vad vi normalt inhandlar cirka en gång i veckan:

Vardagsmat: smör, hårdost, skinka, ev. annat smörgåspålägg typ mortadella eller bayonneskinka. Färskt bröd hos bagaren
Ägg, bruna från frigående höns, crème fraïche, Kelda (typ), någon dessertost, fruktyoghurt
Grönsaker: sallad, tomater, gurka, aubergine, squash, lök, champinjoner, purjolök, avocado, oliver, broccoli, blomkål, potatis, säsongsgrönsaker
Middagsmat: pasta, pajdeg, falukorvsliknande korv, frysta räkor, norsk lax, kycklingfiléer, köttfärs, ibland helt kött fast sällan, färska fiskfiléer eller frysta Ibland fisk/skaldjurspatéer eller lantpaté.
Färska kryddor: ingefära, basilika - timjan och rosmarin har vi i trädgården
Färdigmat: som i Sverige, engångsportioner med kött, ris eller potatis. Sällan gott men ibland har vi brådis och bristande inspiration och då får det bli så. Det finns alltid några såna i frysen.
Sällan eller aldrig kakor, godis, chips, nötter, choklad eller efterrätter. Bara när vi har gäster

Sen behöver vi förstås fylla på med basvaror och hygienartiklar och hundmat (även om Dessi äter ganska mycket av samma mat som vi själva) då och då men det görs inte varje vecka.Ibland tryter inspirationen och då får vi slänga en del mat som lätt möglar i hettan härnere. Ibland är det säsong för t.ex fikon och då är det roligt att göra egen marmelad. Ibland, fast mera sällan blir det en cheeseburgare från MacDo som det heter här och det händer kanske någon gång i halvåret att vi beställer en pizza som levereras hem. Men det sker ofta så sent på kvällen, först efter kl. 2000 att vi då redan velat äta något annat. Ibland frossar vi på kräftor från IKEA och gör soppa på skalen.

Ibland äter vi helfranskt med provencalska grönsaksröror, olivolja och allt det nyttiga i medelhavsmaten. Ibland blir det ägg och räkmacka eller IKEA-köpta köttbullar eller sill/ansjovis som verkligen smakar Sverige.

Vad tror ni vår veckopåse kostar? Säg gärna i svenska kronor. Till det ska läggas att det nästan alltid också ingår en eller två vinboxar, rosé för hustrun, rött för maken. Sånt köper man också på det stora matvaruhuset och till ganska lågt pris kan vi tipsa om.

TACK!

2011-10-24T18:14:00.000+02:00

Jag vill säga TACK till alla som under en längre tid troget, intressant, roligt och tänkvärt har kommenterat mina sydfranska blogginlägg.

Själv har jag just nu en personlig sits som gör att jag måste välja mellan att då och då (och det blir ofta lite i klump) lägga ut blogginlägg som beskriver livet i den sydfranska byn. Jag försöker hinna med men när både hjärtat, själen och tankarna allt som oftast försvinner iväg till andra och allvarliga saker - familjen handlar det om förstås - så måste jag välja hur jag ska hantera min tid.

Jag vill alltid kunna svara personligt till var och en som kommenterar mina inlägg och när det är mindre körigt så gör jag också det. Det har jag också förstått är en slags bloggetikett och svarar man inte på kommentarer får man finna sig i färre besökare och därmed också färre kommentarer. Det är både tråkigt och förståeligt men av två onda ting så väljer jag det som faktiskt var min utgångspunkt för att starta min blogg:

Den var i första hand avsedd för vänner och familj som ett sätt att ganska regelbundet kunna visa med ord och i bild hur vårt nya sydfranska liv gestaltar sig. Aldrig hade jag kunnat ana att det skulle komma till så många andra bloggvänner som också tycker det är roligt och intressant att se hur det går för oss i "det nya landet". Det är och har varit underbart och en hel ny bloggvärld med vänner både på nätet och senarer också i verkligheten har kommit till som en stor och oväntad glädje.

Jag tror också att min eventuella hemlängtan har stillats något av allt det jag läser på bloggarna om hur det ser ut i "det gamla landet". Det känns lugnt och skönt med alla rapporter från alla delar av Sverige. Om maten man äter, utflykter och resor man gör, familjesammankomsterna, döda och födda, radio- och tv-program man tittar på. Och vilka debatter som förs och vad man gläds och upprörs över. Och så alla fantastiska bilder förstås från Sveriges alla hörn. Det är som om jag har ett "eget hemma" här i min franska dator, om det så är i landet Halland, i Arvidsjaur eller nära Nora. Eller i Stockholm, den gamla hemstaden med sin skärgård också för den delen. Nya delar av Sverige har jag också upptäckt och åh vilket vackert land vi har!!

Och så det här med djuren. Att kunna dela glädje, skratt och sorg över de kära hundarna och katterna och alla deras hyss och upptåg är också helt underbart. Jag läser alltså varje dag ett stort antal svenska bloggar, allt från småbarnsmammornas vab-bekymmer till nästan-pensionärernas ofantliga energi och tonårsflickors fantastiska nagelmåleri.

Men, jag måste välja. Antingen lägger jag bloggen helt åt sidan ett tag - och det är ju många som gör när det är lite bloggtorka. Men jag vill ogärna det, det händer trots allt ganska mycket roligt i vår del av världen och jag vill gärna förmedla det så regelbundet jag kan. Det är ett sätt att också berätta för den närmaste kretsen av familj och vänner vad som händer även om jag har valt att inte hålla bloggen alltför privat. Men jag hinner inte svara på kommentarerna så som jag verkligen vill göra det, så är det bara.

När jag kommer ikapp igen ska jag svara igen. Jag lovar. Men jag vill inte bara skicka en blinkande smiley till var och en, typ "gilla" på Facebook, det är inte jag.

Och det finns ju verkligen inte något kommentatorstvång heller. Jag blir bara glad för varje besökare som kikar in och hittar något som kan ge en glädjestund på samma sätt som jag får det av er. Så TACK igen för att ni finns och tittar in!

Nordisk konstrunda i Provence. del 2

2011-10-24T17:39:00.000+02:00

Vi hade som sagt Nordisk konstrunda här i vår del av Provence för två veckor sedan. Jag som är ateljélös fick ställa ut på vår vingård istället. Det blir riktigt häftiga effekter med tavlor i medeltida vinkällare, uppställda mot berg av flaskor och spotlights lite hipp som happ i den i övrigt knallmörka lokalen. Inte är det precis gallerieffekt med stora fönster och vita väggar. Men kul ändå!

(Det här är min abstrakta sida, för den som undrar och ingen av tavlorna har något namn - det får man känna efter själv vad man tycker det kan vara!)

Boksällskap i solsken

2011-10-24T16:46:00.000+02:00

Idag när jag skriver detta är det 14 grader och regn från grå och disig himmel. I morgon väntas ordentliga mängder, säkert sånt där kaskadregn som det ofta blir här när det väl regnar.

Men för bara lite drygt en vecka sen såg det ut så här. Vi har dukat ute i strålande sol och ska tillsammans med våra vänner i det lilla boksällskapet äta lunch för att sen diskutera de böcker vi läst. Det är alltid väldigt roligt och intressant och alla har spännande åsikter från olika infallsvinklar. Vi läser bara böcker med tonvikt på Frankrike - antingen franska författare (fast på svenska) eller andra författare som berör landet Frankrike. Nu och förr.

Då satt vi som sagt ute i några timmar och det blev till slut riktigt ordentligt varmt så att alla fick uppsöka skugga. Det är i såna stunder man säger: herregud, det är inte klokt, sitta ute och äta i timmar i mitten av oktober i sån här värme, det är ju alldeles fantastiskt.

Men idag är det svenskt gråväder och vi har för första gången fått ställa om luftvärmepumpen från "cool" till "hot".

Nordisk konstrunda i Provence

2011-10-24T16:21:00.000+02:00

För två veckor sen var det dags för det som i dagligt tal kallas "den nordiska konstrundan". Ett antal nordiska konstnärer, bosatta i det som också kallas Provence Verte, dvs den del av Provence som ligger en bit upp från havet, har under ett par år ställt ut i sina ateljéer under en oktoberhelg. Det är ett uppskattat arrangemang, många tycker förstås det är roligt med nordisk konst härnere men eftersom de flesta också bor i små pittoreska byar får man möjlighet att åka runt till ställen man normalt kanske inte besöker.

Jag har ingen ateljé härnere. Än. Hur det blir får vi se framöver. Så i år, som var första gången jag var med, fick jag och en konstnärskollega ställa ut i den medeltida vinkällaren på vår kära lilla vingård Château de Cancerilles.

Så i två dagar hade vi tavlor och skulpturer i vinkällaren och för den som ville fanns det möjlighet att provsmaka gårdens viner också. Här står Mme Garcia, hon som är den som tillverkar vinet, och bjuder på smakprov.

Vi hade lite spridda skurar av besökare men alla som kom blev oerhört förtjusta över den här vackra gården med sitt fantastiska läge. Ännu ett smultronställe upptäckt!

Oj! Franska hundbajspåsar!

2011-10-21T16:43:00.000+02:00

Vi åker en liten sväng i väntan på makens hårklippningstid hos Martine i byn. Och åker ner i närmaste andra lilla by, den är så liten att vi aldrig varit där, bara passerat förbi.

Plötsligt får jag syn på den här ställningen. Det är en hundbajspåseställning (förlåt det tjatiga ämnet men det är liksom inte riktigt uttömt:-) ännu). Själva rullen med plastpåsarna syns inte här eftersom jag snabbtog bilden från bilen men väl texten som säger att det här handlar om hundhygien. Och klicka på bilden så ser man tydligt hur det hela ska gå till. Precis som vi gör i Sverige, viker påsen över "le crotte", knyter ihop. Och sen? Ja, det är ju det som är frågan.

För här får man gratis hundpåsar. Men var finns papperskorgarna där man ska slänga påsen? Och vem tömmer dom? Jag minns inte längre hur det där går till i Sverige - finns det verkligen tillräckligt med papperskorgar eller tar man, som vi gjorde, påsen med sig hem och slängde i soptunnan?

Hur tackar man för trattisar från Striberg?

2011-10-20T22:42:00.000+02:00

Jo, vi har ju redan gjort det här på bloggen och uttryckt vår förtjusning över stundande svampmåltider. Men här kommer ännu ett speciellt tack till Christina på Stribergs station - den här skönheten har stått längs vår väg nu ett bra tag med skylten "A vendre". Bara 1500 Euro. Som hittat. Finns intresse finns gästrum!

Vår sydfranska by från ovan igen

2011-10-20T22:36:00.000+02:00

Vi bor som i en tavla sa vi när vi såg ut över byn bara en kort bit från vårt hus. Klicka på sista bilden och se själva. Kan det bli vackrare?

Vår sydfranska by. Från ovan

2011-10-20T22:33:00.000+02:00

Bara genom att köra upp några hundra meter från den vanliga avtagsvägen till vårt lilla område ser man i vilka fantastiska omgivningar vi bor. Hösten börjar komma till Provence också - det gulnar lite här och var och de vackra popplarna ger sig mera tillkänna än tidigare.

Bilder till "Mera bajs"

2011-10-19T11:54:00.000+02:00

Bloggerbildkrångel igen. Här är bilderna till föregående inlägg.

Mera bajs

2011-10-19T11:48:00.000+02:00

De här bilderna tog vi för två veckor sedan. Dagen efter skulle det vara "assemblée générale", dvs föreningsårsmöte där ett antal frågor som rör vårt område diskuteras. Inte så olikt svenska bostadsrättsföreningsmöten mer än att de lär vara livligare, frågorna debatteras längre och mötena pågår långt in på kvällen.

Vi var borta den här kvällen och lämnade därför fullmakt till våra unga grannar och bad dem visa de här bilderna och ta upp den eländiga bajsfrågan under mötet. Och visa på att det kanske kan gå att lösa genom att be kommunen sätta upp en skylt som på översta bilden. Den finns i närheten av oss och där är garanterat bajsfritt. Till skillnad från hur det sett ut i närheten av oss. Rätt äckligt eller hur?

Nu blev det ingen debatt om detta. Istället handlade det mesta om hur man ska hindra folket i byn från att helt ogenerat bara gå in i vårt område med ungar och tonåringar och slå sig ner och utnyttja områdets privata pool. Det har försökts med allt, röda armband för de boende, anslag, privatpolisiära utfrågningar av de badande - inget hjälper.

Det är verkligen urfräckt - det är precis som att helt sonika gå in i någons trädgård och börja sola och bada i poolen. Hopplösa tonåringar är det också som gör "la bombe" dvs kastar sig i vattnet hopkrupna så halva poolen skvätter över kanten. Säger man till får man "onda ögat" och kan inte veta om man får en rispa på bilen när de går tillbaka. Så det där är en irritationsfråga. Plus att det kostar oss - varje år är det nån liten unge som bajsar (here we go again, ämnet tycks oändligt) i poolen varpå den får tömmas och rengöras och fyllas på nytt. Till en kostnad av cirka 75.000 kronor som förstås debiteras alla i området.

Jag minns inte hur det är i Sverige. Men här finns speciella badbyxblöjor som förmodas hålla tätt. Här står mammorna och guppar i vattnet med sina spädisar i 3-månadersåldern med de här blöjorna på sig. Jag tror inte ett smack på att de håller tätt och ser noga till att inte få vatten i munnen när de är i poolen.

Andra frågor som kom upp är förstås att det inte finns tillräckligt med parkeringsplatser - varje nytt område i Frankrike som projekteras verkar vara knapphändiga med detta. Har man tur kan man få en privat parkeringsplats (som vi har som hör till vårt hus), annars är det anarki och folk ställer sig kors och tvärs. De är skickliga på att manövrera sig in och ut, fransmännen, det får man erkänna.

Och så har vi förstås som överallt i Frankrike ett antal katter med okänd hemort som alla boar in sig i olika trädgårdar och klättrar uppför fasaderna och in på balkongerna där de också bajsar (!), främst i blomkrukorna. Vi har en så himla fräck katt som bestämt sig för att annektera oss att den smiter in i huset och käkar upp Dessis mat när vi inte ser. Och inte ger den sig för Dessi heller, den vevar runt med tassar och klor och fräser innan den i egen maklig takt går ut ur trädgården.

Så irritationsmomenten är universella - inga av problemen är ju unika för Frankrike. Utom just det här med hundskiten förstås.

Med spänning såg vi alltså igår kväll fram mot vad Monsieur Baesa skulle komma att vilja diskutera med oss. Han kom som avtalat, lång och ståtlig och med en slags myndighetsattityd som jag senare fick förklaring på. Han sa att det varken var vår eller deras sak att städa upp på ängen. När jag berättade att det redan var gjort, av min man och utan deras medverkan, menade han att detta var fel. Det var ingens sak att ordna detta. Han förhörde sig om det var vi som satt upp plakatet på trädet och såg inte ut som om han riktigt trodde på oss när vi sa att så var det inte. Och att vi inte visste vem det var. Troligen föreningsordförande och var det inte bra om Monsieur själv kontaktade honom kring hela frågan? Nja, kanske.

För se det han ville diskutera var inte hundföroreningar. Han hade blivit så uppretad av våra unga grannar som en kväll påpekat att de inte ville ha "des crottes" precis utanför sin trädgård att han då börjat polemisera med dem över att deras andrabil står parkerad under en förbudskylt. Den står faktiskt inte i vägen alls och står inte grannen där är genast någon annan där kvickt som attan och snor platsen.

Jag försökte säga att bajs och skylt var olika ämnesområden men se det tyckte inte han. "Je suis dans l'armée", sa han, och därför vet jag att en sån här plats måste vara tillgänglig för ambulans och brandkår. Och det brann ju på ängen i våras till exempel.

Aha, en militärperson var det som stod i vårt kök och försökte verka auktoritär. Såna skrämmer inte mig, med farfar, pappa och styvpappa i flygvapnet och med en ex-man i flottan vet jag precis hur man förhåller sig till dylika.

Så han fick veta att ambulans med tillhörande brandkår och Police Municipale faktiskt kommit för att hämta maken vid ett tillfälle utan parkeringsproblem. Och att jag, Madame själv, också fått plats nyligen i utanför parkerad ambulans. Och brandkåren som släckte gräsbranden i somras parkerade på helt annat ställe, precis bredvid vattenposten förstås.

Monsieur Baesa gick sedan högdraget sin väg efter att antecknat telefonnumret till ordförande. Vi sa artigt att vi inte bor här för att ha kontroverser med våra grannar och det höll han själv med om. Men saken är säkert inte utagerad. För vem ska städa ängen nästa gång?

Fransk hundbajshistoria, del 2

2011-10-18T15:39:00.000+02:00

Som ni kanske minns kom vi överens med den storbajsande labradorens matte att vi tillsammans skulle rensa ängen från "les crottes", och göra det i den här veckan då hon var ledig. Igår la vi en lapp i familjens brevlåda och föreslog att arbetet skulle göras idag, i morgon och framöver väntas nämligen regn.

Och så föreslog vi också att vi, som vi talat om, gemensamt skulle gå ner till borgmästaren och be att få en papperskorg för ändamålet uppsatt. Hon var ju visserligen både sur och surmulen men det här var vad vi enades om. Hon tyckte ju fortfarande att det var OK att hunden gjorde det den skulle så länge en av grannarna parkerar framför en förbudsskylt men den typen av märklig fransk logik gav vi oss inte in på.

I morse, när vi som bäst gottat oss åt anländande trattkantareller ringde telefonen och en allvarlig mansperson presenterade sig som Monsieur BAESA, labradormadamens man. Redan igårkväll när vi la lappen i lådan och såg namnet brast vi i skratt. Att familjen heter BAESA och det bara skiljer mellan ett E och ett J och att det uttalas precis som det gör på svenska - det hörde jag ju i morse, gör det ju svårt att ta hela historien på allvar.

Nå, Monsieur "Bajsá" sa nu att han och hustrun inte alls skulle vara hemma under dagen som det sagts och därför inte kunde delta i någon "crotte-upptagning". Han ville däremot komma över till oss ikväll för att diskutera ärendet. Han talade otydligt och vi har en burkig telefon så jag uppfattade inte allt. Mer än att det framkom att det han mest ville diskutera var grannens parkering under förbudsskylten.

Jag sa att han var välkommen men att vi, om det nu skulle bli tal om olika ordningsregler, kanske ändå skulle tillkalla föreningsordförande också så att diskussionen kunde föras i hans närvaro. Det tyckte inte Monsieur Bajsá. Vi får väl se vad han har att säga ikväll - efter 1930 vilket lika gärna kan bli kl. 2100 eller senare än så.

Under tiden bestämde sig maken för att gå ut och fixa eländet själv. Iklädd stövlar, nya handskar och med nyinköpt kratta och stora avfallspåsar har han krattat och sanerat ängen alldeles själv. Själv är bäste dräng och det här är en alldeles utmärkt sån. Trots ålder och två hjärtinfarkter vilket var lite darrigt för mig fick han som synes ihop två jättepåsar med skit.

Ängen är ren som en tvättad barnstjärt. Återstår som sagt att se hur länge. Det här gjordes mitt på dagen när inte många är hemma. Hade folk sett det här hade det nog varit stora ögon och märkliga tankar kring svenskar som inte drar sig för att fixa själva när det behövs. Kanske är det alla åren i svenska villasamfälligheter och de svenska "städdagarna" som sitter i?

Denna underbara bloggvärld!

2011-10-18T14:57:00.000+02:00

I morse ringde det på dörren. Här har vi brevbärare som levererar direkt om paketen inte går ner i de i och för sig stora brevlådorna och han hade en stor rulle från Sverige att överlämna. Med ett stort leende på läpparna kom mannen i i sängkammaren med den runda pappersrullen och sa: "Jag tror jag vet vad det är!"

För jag hade förstås berättat om att jag skrivit om min trattkantarellängtan på bloggen och att Christina på stationen i Striberg, hon som så finurligt torkar sina trattisar i nylonstrumpor (obs nya, som hon själv skriver) i pannrummet, skrivit att då fick hon ju skicka några till mig.

Och här kom de - underbart doftande och i mängd som kommer att räcka till de ljuvligaste rätter hela vintern. TACK, Christina, TACK och TACK. För din omtanke, för arbetet, för att du bemödar dig om att plocka, torka och förpacka, köpa dyrt porto och gå till posten och så vips så finns det här hos oss och skänker en sån fantastisk glädje. Inte bara för svamparna som är så mycket höstsverige utanför allt det andra också.

Hade man anat detta när bloggandet gick igång för tre år sen? Vilken underbar värld med så många fantastiska nya människor att upptäcka och lära känna. Både på nätet och faktiskt också i verkligheten. För ni vet väl att Mira med man och Emser också varit och hälsat på och just nu är det otroligt roligt att följa hennes vackra bildreportage från platser inte så långt från oss. På Miras Mirakel.

Underbara roliga bloggvärld!

Bilder till fransk bajsdebatt

2011-10-17T20:59:00.000+02:00

Krånglar Blogger igen med bilder? För den som vill träna sin franska eller se hur eländigt det ser ut - varsågod, här kommer bilderna. Förhoppningsvis!

Franska hundar

2011-10-17T11:56:00.000+02:00

Franska hundar tillåts som bekant att göra ifrån sig i princip var som helst och eländet ligger sedan kvar. Det finns visserligen hundbajspåsar men de återfinns svårligen ens i djuraffärerna och vi har hittills inte sett en fransman plocka upp efter sin älskling. Man lär sig istället att gå med ögonen fixerade vid gatan, vägen, stigen för att inte klafsa i en hög - äckligare finns ju knappast.

Utanför vårt hus och utanför vårt område men ganska nära vår trädgård finns en liten ängsstump med en stig i mitten som leder ner till byn. Det är på det här området det förhatliga nålgräset växer på våren. Och det var här kommunalgubbarna eldade i våras och så när tuttade eld på mer än gräset.

Här låter vi ofta Dessi kissa och gör hon annat plockar vi förstås, som de noggranna svenskar vi är, alltid med oss detta i medhavd plastpåse. Svenskar härnere kan man känna igen på att de har en plastpåse knuten om kopplet dessutom!! Så gör inte de franska mattar och hussar som med stora tjocka labradorer, jätteschäfrar och rottweilers låter de arma hundarna gå fem meter utanför dörren i kort koppel för att göra sina behov. Några långpromenader ser man sällan att de får tillgång till och så blir de förstås feta och bajsar mycket!

På ett år har en särskilt stor labrador med synnerligen lat matte som dessutom kastar sina fimpar i det torra gräset förvandlat ängsstumpen till en veritabel hundtoalett. Ingen bild i världen gör eländet rättvisa men jag hoppas det framgår att de små bruna upphöjningarna på bilden varken är kottar eller stenar utan högar av hundbajs, torrt och vått om vartannat. Klicka och kolla! Inte ett steg kan man ta i det här kontaminerade området och Dessi vägrar att göra annat än snabbkissa här. Det händer ofta att de stora korvarna ligger mitt på stigen också så man får se upp på väg ner till byn.

Här går barn och vuxna dagligen och särskilt hygieniskt är det inte heller. Varma dagar känns lukten dessutom in i vår trädgård så nu talade vi med föreningsordförande som satte upp lapp på trädet där det står: "Visa respekt. Lämna inte avfall från djur som framkallar lukt nära villorna. Gå längre ner i området eller använd er av de påsar som finns disponibla hos borgmästaren". (Ser man på, här tillhandahålls gratis hundbajspåsar på borgmästeriet! Jämför det med om man skulle gå in på närmaste svenskt kommunalkontor och begära motsvarande:-)

Plakatet åkte förstås ögonblickligen ner - vem beordrar en fransman något? I synnerhet inte i en sån här "skitfråga". Men det kom upp igen och har nu suttit kvar i tre dagar. Själva haffade vi labradormadamen, pekade på plakatet och bad henne förklara hur det kom sig att hon lät sin stora hund förorena som hon gör. Genast började hon med galliska gester förklara att hon minsann inte tänkte ta upp efter sin hund så länge det inte fanns en papperskorg för ändamålet. Och var det så att det skulle införas "regler" då tänkte hon minsann anföra att det fanns vildkatter som klättrade upp och förorenade på hennes balkong, att de små barnen åker skateboard framför hennes hyreshusport (!) och att vår närmaste granne har sin andrabil konstant parkerad fram en "parkeringförbjudenskylt". Att hon själv använder sig av en av garageplatserna som ägs av en irländare som endast är här ett par veckor på somrarna verkade inte ingå i logiken.

Så småningom lugnade hon ner sig, berättade att hunden hade cancer och inte kunde gå så långt, att hon själv gick upp fem på morgnarna eftersom hon är sjuksköterska och därför inte kunde tänka sig att gå längre sträckor. Att ta upp "les crottes" och slänga i sin sophink var fullkomligt otänkbart - hon såg ut som om det varit en hiv-spruta vi talade om.

Men när vi berättade att vi talat med föreningens ordförande (som hon inte visste vem det var, hon är nämligen "locataire", dvs hyr i andra hand och vi är "proprietaires", dvs äger vårt hus och det är lite hierarkisk skillnad där) så sträckte hon sig så långt att hon kunde tänka sig att tillsammans med oss (som inte lämnat en lort där) städa av området med kratta, spade och lägga eländet i sopsäckar innan vinterregnen kommer och gör allt värre.

Så i morgon, om det inte regnar ska madame sjuksköterska (som låter sin gamla labbe ligga ensam i lägenhet från fem på morgonen till sena kvällen) och vi, utrustade med handskar, stövlar och utrustning kratta skit. Bokstavligen. Antagligen kommer nya hundägare direkt att konstatera att platsen nu är rengjord och därför lättare att rasta hunden på. Det är kommunens mark så antagligen blir nästa steg att lära sig ny vokabulär och ta en diskussion med borgmästaren om vikten av sanitära åtgärder!

Liten fjärilsflicka

2011-10-16T22:23:00.000+02:00

Vi har haft den årliga, helt fantastiska chokladfesten i vår lilla by. Det kommer mellan 30-40.000 besökare under en helg. Och det är inte bara choklad det handlar om, det är fest och marknad, uppträdanden och också förstås aktiviteter för de små.

Det kommer mera bilder förstås men här är först en söt liten ansiktsmålad fransk flicka. Med vacker fjäril i sitt eftertänksamma ansikte.

Gorges du Verdon, del 5

2011-10-07T15:06:00.001+02:00

Vi fortsätter vår färd i det magnifika landskapet. Överallt står skyltar om faran av att själv klättra här. Inte för att man ens skulle komma på tanken. Varje gång vi stannar blir jag yr i huvudet när jag tittar neråt - stupen är förfärliga. Och branta!!

Det finns faktiskt ett antal restauranger och vi stannar på en av dem och jag äter kräftor. Inte som i Sverige, här serveras de varma i en slags tomatsås. Inte särskilt goda och väldigt kladdigt!! Makens grillade lammkotletter, timjankryddade åts däremot med förtjusning.

Vi passerar sen en urläskig bro där jag får hålla i mig för att inte pipa för högt av förskräckelse. På gps:en syns att vi nu är nästan högst upp och på väg ner mot sjön igen. Och vår lilla övernattningsby Moustiers Sainte Marie.

Gorges du Verdon del 4

2011-10-07T14:51:00.000+02:00

Ja, här kommer mera bilder från vår fantastiska färd upp och ner i detta otroliga landskap. Som högst var vi uppe på 1200 m över havet och såg den ganska stora sjön Lac St. Croix som en liten pyttepöl därnere.

Gorges du Verdon del 3

2011-10-06T14:09:00.000+02:00

Första dagens förmiddag. Jag tror bilderna får tala för sig själva även om de, som sagt, inte gör verkligheten rättvisa. Från naturistcamping vidare upp till svindlande höjder och blånande berg. Ravinerna nedanför ska vi inte ens tala om. Och därnere skymtar för första gången Lac St. Croix, den turkosa sjön.

Och bilderna är klickbara för den som vill njuta lite extra!

Gorges du Verdon, del 2

2011-10-04T21:34:00.000+02:00

Hur ska man kunna beskriva denna resa? Och detta vidunderliga landskap. Det gör sig inte på bild, det är bara att konstatera, det finns inte en möjlighet att beskriva den hisnande känslan av att köra högre och högre och liksom knappt våga titta ner mot de längre och längre ner branta och skarpa "gorges" som på franska egentligen betyder "hals".

Här kör vi mot första målet, den lilla orten Moustiers Sainte Marie som lär vara en bra utgångspunkt för att kunna köra runt hela detta klipp- och ravinområde på två dagar. Väl framme i ett underbart litet hotellrum med egen trädgårdsterrass och ett jätteberg som utsikt fastnar vi i ett par timmar inför utsikten och de franska hanggliders som kastar sig ut från klippan just utanför vårt rum. Åh, det är säkert helt fantastiskt att bara segla där i uppvindarna som en örn eller mås.

Vi somnar i ett rum, inrett som äkta franskt "shabby chic" med vita avskavda möbler och serveras nästa morgon denna underbara frukost på rummet. Baguettes, croissants, ost, sylter, juice, fromage blanc, nutella, svart franskt kaffe och te. Därmed styrkta ger vi oss iväg med kartor och vägbeskrivningar tipsade av den vänliga hotellägarinnan. "Så här ska ni köra" säger hon och ger oss en specialbroschyr och en vägkarta som är till stor hjälp. Det märks förstås att vi inte är de första som frågat. Så nästa etapp blir det det verkliga Verdon!

Frankrikes Grand Canyon - Gorges du Verdon. del 1

2011-10-03T21:13:00.000+02:00

Det börjar lite försiktigt. Vi bor i ett bergslandskap och är inte helt ovana vid vackra scenerier. Men nu har vi bestämt oss för att åka de 7 milen till Gorges du Verdon norr om vår by för att tillbringa två dagar i det här området. Vi är avrådda att ta husbilen pga smala alpvägar och kör vår vanliga bil och ska bo på billigt hotell. Det är vackert som vanligt där vi kör och vyerna växlar vid varje kurva. Föga anar vi vad som väntar om några mil - vårt livs naturupplevelse!!

Cyklamen

2011-09-30T13:13:00.000+02:00

Cyklamen överallt. Inne i Valdemarsuddekrukan, ute på köksfönsterbrädan, i trädgården bland stenar och murgröna. Överallt dessa underbara små minicyklamen som Provence svämmar över av just nu. Åh, så vackra de är. Och tåliga. Såna jag slängde förra året i komposten i tron att de gjort sitt växer med stora gröna blad just nu. Härligt!!

Ägg- och räkmacka i kvällsmörker

2011-09-29T22:01:00.000+02:00

Det är 27 grader varmt. Klockan är åtta på kvällen och på altanen äter vi svenska frysta räkor med hemlagad majonnäs med ägg och avocadoröra. Mormors svarta rosor brinner med sitt stearinljus, mormorsmors i alabaster gör detsamma. Vi är alla här.

Det är i slutet av september i Provence. Allt är perfekt. Det enda jag saknar är ett par timmar skogspromenad och dessa litervis med trattisar jag ser på andra bloggar. Vill ha!!

Fint besök!!

2011-09-28T16:18:00.001+02:00

Gissa vem som varit och hälsat på? Ingen mindre än tollare retrievern EMSER som rest i husbil med matte och husse genom Europa ner till södra Frankrike och kommer och hälsar på. Åh, vad det här med internet och bloggvänner är trevligt. Plötsligt får man träffas i verkligheten och det är som om man känt varandra i evigheter.

Det har ju inte Emser och Dessi på samma sätt och Emser som fortfarande har valptagen i sig, två år gammal, blir alldeles till sig över att träffa den lilla pudelmadamen. Hon är ju ett år äldre minsann och vet att hålla på sig. När Emser blir för framfusig säger hon till på skarpen, gör en ordentlig attack med skarpa skall så den store, snälle Emser måste backa med en faslig fart.

Här har han råkat ut för något förunderligt. Dessi får, trots att hon är bortskämd med allt annat, faktiskt inte vara i sofforna. Men hon får hoppa upp på sin soffkant där hon har utsikt över både trädgård och resten av huset. Och här ligger hon på högt avstånd från Emser. Som inte heller får gå upp i soffan och därför inte når Dessi som lugnt och förnöjt ligger och tittar ner på den store lekfulle.

Det syns faktiskt hur det snurrar i tollarehuvudet. HUR ska han komma åt Dessi? Hon är totalt oemottaglig för hans charm och tittar demonstrativt bort dessutom. Lite senare och också nästa dag går det lugnare till och vi enas om: en dag till så skulle de vara såna kompisar att de säkert skulle sova tillsammans.

Vilken underbar hund - fantastiskt temperament, snäll och så lydig man kan begära med tanke på åldern. Och vacker - en underbar roströd pälsnyans. Jag som haft både golden, labrador och ytterligare en retriever i familjen tänker med saknad på de här ljuvliga hundarna - snällare och godare finns inte. Tack för det rolliga besöket Emser med matte och husse M och M!

Blågult mitt i Provence

2011-09-28T15:59:00.001+02:00

När vi parkerar på sjukhusparkeringen för återbesök hos den franske kirurgen ser vi den här fina bilen. Urfransk så det förslår men i mycket välkända färger. De man ser härnere är otroligt välvårdade och renoverade och verkar skötas som spädbarn. Fin!!

I en klosterträdgård, III

2011-09-26T14:19:00.000+02:00

I vår underbara klosterträdgård serveras vår varmrätt. Vi är med rätta skeptiska - nötkött på restaurang i Frankrike brukar oftast vara sega katastrofala köttbitar. Det vi får här är himmelskt. Mört så att det smälter i munnen, serverat med god potatis och sås. Till detta ett lokalt mörkt och kraftfullt rödvin som "elegant gifter sig med köttet" som vår hovmästare säger. Och det stämmer verkligen.

Så småningom kommer också vår efterrätt som kanske inte ser så där mycket ut för världen. Men jösses vilka barndomsminnen som väller fram. God glass i små petit-fourbakelser, på det en hemlagad mörk chokladsås och så vispgrädde så mycket man kan önska sig. Helt otroligt gott - vi äter under tystnad och bara tittar på varandra och njuter.

Sen kommer kaffe och små "mignardises", hemlagade små chokladmuffins och marshmallows och sen är det tvärstopp. Väldigt mätta och mycket belåtna tar i en liten promenad i trädgården, njuter av grönskan, de vackra grönsakslanden och pergolaväxterna.

Det hela gick på runt en svensk tusenlapp inklusive allt och gör man det här någon enstaka gång är det väl värt precis varenda centimes!!

I en klosterträdgård, II

2011-09-26T14:09:00.000+02:00

Medan vi väntar på vår mat serveras vi två sorters nybakat bröd, på skärbräda med linneduk och kniv att själv skära upp med. Och man häller upp av traktens olivolja för "dégustation", provsmakning. Som en liten "amuse-bouche", "roa-munnen-bit" får vi någon slags pastej på underbart god ratatouille i smördegsform i miniformat. Yum!!

Till förrätt serveras en ännu godare ratatouille med minutiöst hackade lättförvälda grönsaker, otroligt gott smaksatta. Och så lättfriterade squashblommor, både vackert och gott. Vi erbjuds ett mycket gott, kallt och krispigt vitt vin till detta - ett glas men det räcker så gott - vi har isande gott vatten som törstsläckare. Vi omges av proffspersonal, en hovmästare som ser till huvuddragen i vår måltid och en servitör som är både artig och med humor - det blir ett härligt samtal oss emellan.

Under tiden njuter vi av trädgården, av klostermuren och av kyrkklockorna som precis i vår egen by slår varje hel- och halvtimme. Här står tiden helt stilla!

I en klosterträdgård, I

2011-09-26T13:58:00.001+02:00

Inte så långt ifrån vår by, några mil upp i bergen ligger en annan liten by. Celle. Den är känd för sin gamla medeltids-abbey men också för att den har ett "hostellerie", en gourmetrestaurang med hotelldel direkt inpå kyrkan och det tillhörande klostret. Vi har varit här förut men det har då varit stängt och nu passerar vi byn av en slump och bestämmer oss för att unna oss att äta lunch här.

Vilken upplevelse!! Det börjar med att man får ringa på knapp för att grinden in till parkeringen ska öppnas. Och här parkeras bilarna i små skuggiga valvpergolor strax intill klosterträdgården där man anar en uterestaurangdel. Enorma cypresser avskärmar trädgårdens frodiga gräsmatta med en skuggig stenfontän i mitten.

Vi slår oss ner och blir kungligt bemötta. Dessi får vatten i silverskål och vi får några underbart goda "röror", hoummus och anchoïade till hembakt bröd. Solen skiner, vi sitter i lagom skugga vid vackert dukat bord med tjocka linneservietter och det är helt lagom temperatur, vilsamt och harmoniskt.

Vardagslyx

2011-09-26T13:34:00.000+02:00

Vi har kvar ett par kinesiska jumbokräftor i frysen. Trots att det är vanlig vardag tinar vi snabbt upp det, dukar med röda servietter, öl, vin och snaps. Och äter med förtjusning tillsammans med rostbröd och vänmedförd Västerbottenost.

Ett urgammal men makalöst gott kräftsopperecept kommer åter till heders. Vi avslutar vår goda vardagslysmåltid med tillagning av densamma av skalen och den blir, om inte godare än själva kräftorna så näst intill. Mycket vin och mycket grädde är ett par av hemligheterna!

Lugnet efter stormen

2011-09-26T13:28:00.000+02:00

På middagsbesök hos vännerna i deras våning med stor terrass i hamnen i Hyères. Nu har lugnet lägrat sig. Här var det bara några veckor sen fullt med folk, det gick knappt att parkera, än mindre få plats på promenaden och på restaurangerna. Nu är det lugnt och stilla, det är fortfarande varmt i luften men det svalnar snabbt och vi äter inomhus.

Mörkret faller också snabbt men det blir desto vackrare med de upplysta växterna på terrassen. I bakgrunden skymtar ön Porquerolles.

Spridda bilder från vår husbilsresa

2011-09-20T12:14:00.000+02:00

Några sista bilder från vår resa. Jag är fortfarande road av kamerans zoomöjligheter och hittar ett vacker gallerverk, mogna paprikor och persikor och några vackra fönster där man kan ana sig till höstens början genom löven framför dem.

Kvällarna har vi tillbringat i bilens "vardagsrum" som är både bekvämt och mysigt med sina omvända förar- och passagerarstolar. Det magnifika älghuvudet satt i loungen i en lyxcamping. Ägaren var klart USA-inspirerad och hela stället kändes helt ofranskt.

Det gjorde däremot inte Toulouse Lautrecs slott. Titta på den vackra stolen med underbart mönster och färger som stod i en av salongerna. Och utanför i rabatterna blommade fortfarande hortensian!