Denna fantastiska bloggvärld!

Hade jag någonsin trott att jag skulle få så många bloggvänner och trogna läsare utanför vän- och familjekretsen när jag startade min blogg för fyra år sen? Aldrig i livet kunde jag ana att vårt sydfranska liv skulle generera så mycket intresse hos andra också utanför familjen.

Men så har det blivit och det är alldeles fantastiskt med detta gensvar som kommer i olika form. Under senare tid har jag vunnit små priser i ett jätteroligt halländsk uppmuntringslotteri och det dimper ner roliga priser i min brevlåda och gör mig varm i själen och glad för svensk påminnelse.

Det räcker sen med att man berättar om saknaden av trattkantareller så nappar nästa läsare och vad händer? Idag finns i brevlådan en stor grön kartong från Dubbelörnen i Sörmland, Elisabeth, hon som själv har bloggen Karl-Johansgården. Hon består mig  med en massa torkade trattkantareller PLUS en burk med finmald svart trumpetsvamp för smaksättning av såser och annat. Och berättar om de egna sydfranska drömmarna som är så starka att de förstås kommer att gå i uppfyllelse.

Och så har hon lagt med inredningstidningar och lite skvaller från svenska kungahuset dessutom. Jag blir alldeles överväldigad och får tårar i ögonen av all denna värme och omsorg. Maken tycker också att det är alldeles otroligt vad den här bloggvärlden har fått för trevliga konsekvenser för oss "i förskingringen" och ser speciellt fram mot svampstuvning/sås förstås!

Jag skriver separat till dig Elisabeth med ett stort tack men vill på det här sättet också visa hur fantastisk glad jag blev. You made my day!! xoxo som amerikanerna skriver!

Utflykt till liten grannby. Del 2. "Aioli"

€

Vi åker fem svenska grannar till en by nära oss, Carnoules, för att äta fredagslunch. Den här gången "Aioli" med betoning på sista i:et. Hemlagad vitlöksmajonnäs är förstås en viktig beståndsdel i den här provencalska rätten men basen är fisk, ofta morue, torskfisk av något slag. Den kan vara färsk men också torkad - den påminner då om den svenska "långa" och är lite saltare än vanlig torsk eller kabeljo.

Övriga ingredienser syns på bilderna. Torsk är huvudingrediens men den serveras med skaldjur, ofta några musslor och också sniglar (det tycker jag är så äckligt att jag bara inte kan äta dem). Det ingår alltid ett hårdkokt ägg med skal, vanlig potatis och också sötpotatis. Morötter, haricots verts, blomkål och som här kronärtskocka. Kolla sen vitlöksmajonnäsportionen. Det här är en av två skålar till oss fem så det är meningen att man fullkomligt dränker ingredienserna i den här underbart goda (förstås) hemlagade majonnäsen.

Till detta serveras bröd, vatten i karaff och rödvin och rosé för den som vill ha det. Gott lantvin i karaff, inget knusslande med märkesviner utan vi tar det huset bjuder. Himla gott är det och vi äter alla med god aptit.

Efter detta serveras efterrätt. Några tar en hemlagad chokladvariant med grädde, vi andra beställer Îles Flottantes, "flytande öar" vilket är en slags smaksatta äggvitebollar som flyter runt i en urgod vaniljsås. Mera vin för den som vill ha. Det är inga små portioner det här och måltiden får ta sin tid på sedvanligt fransk manér. Överallt omkring oss sorlar lokalbefolkningen och njuter av sin aioli de också, det är vad som serveras idag.

Till sist beställer vi in kaffe för fyra personer. Den femte som är jag avstår. Sedan ber vi att få notan, l'addition. Den syns längst ner, klicka på den bilden och titta på den sirligt vackert handskrivna lappen. Notera också slutsumman. För oss fem personer betalade vi 66.00 euro. Det är cirka 13 euro var, ungefär 125 svenska kronor.

För detta fick vi alltså en makalös varmrätt, efterrätt, bröd, vin så mycket vi ville och kaffe med liten chokladbit till!!

Våra svenska grannar som precis som vi varit runt på lite olika restauranger härnere genom åren höll på att trilla baklänges när de såg detta. Vi enades om att billigare än så här äter man inte ute. Jo, det finns andra landsortsrestauranger som också har den här sortens "formules" som det kallas - menyer som innehåller allt det här till så facila priser.

Om vi åker hit igen? Det är klart vi gör. En fredag framöver ska vi åka dit och pröva deras Moules frites, dvs Moules Marinières med pommes frites, den här märkliga kombinationen som ursprungligen kommer från Belgien.

Här är själva huvudingredienserna som av någon anledning hoppade hit ner i texten

 

Mätta och synnerligen belåtna tackar vi för oss och ger oss sedan ut på en liten minituristutfärd i byn. Som framförallt har en speciell järnvägshistoria men den får vänta till nästa inlägg!

Utflykt till liten grannby. Lunch hos "Chez Doudou". Del 1

Vi lockar med oss svenska grannarna och far iväg till en liten by några mil norr om oss för att äta fredagslunch. Vi har varit här en gång förut - resultat av lite googlande för att hitta något bortom allfarvägarna och tyckte då att det var en så kul och annorlunda upplevelse att vi gärna gör om det.

Byn dit vi åker heter Carnoules. Det är inte något särskilt märkvärdigt med orten men den har en speciell historia som jag ska berätta i nästa inlägg. Den ser ut som de flesta småorter här, ett par tusen invånare, förstås en tusenårig historia i bakgrunden som alla orter här, smala gränder blandat med en liten supermarché. Men det är inte därför vi åker hit.

Nej, vi vill tillbaka till restaurangen "Chez Doudou", en gammalt hotell- och järnvägsrestaurang som sedan 1980-talet drivs av Madame Doudou och hennes man. Hotelldelen är för länge sedan nedlagd men restaurangen är vid gott liv. Kommer man hit en fredag som vi gör måste man faktiskt boka bord och det beror på att man här varannan fredag serverar "Moules frites" och varannan "Aioli". Jag ska berätta vad det senare är också, det är inte som man kan tro enbart vitlöksmajonnäs utan en hel provencalsk husmanskosträtt med speciella ingredienser.

Här sitter vi nu bland urinvånarna hos Madame Doudou och får en fantastisk service. Särskilt gullig är man mot Dessi och mot slutet av vår måltid tycker man att hon kan få komma upp från golvet och sitta på stol vid matbordet!! Madame Doudou kommer själv fram med sin egen pudel, en lite blyg "caniche nain", dvs dvärgpudel, snäppet större än Dessi som är "caniche toy", den allra minsta sorten.

Varje gång de rara flickorna som serverar kommer förbi vårt bord är det ett himla gullande med hunden och det känns alldeles fantastiskt kul att hon är så välkommen här. Restaurangen har sin stamlokalsdel och det finns också en större del för bröllop och annat. Men också en typisk fransk bardel där det säkert är full fart varje kväll. Här står Monsieur och Madame Doudou bakom bardisken som förutom de vanliga franska apéro också rymmer en hel vägg med tobaksvaror. Ovanligt till och med här i Frankrike numera!!