Sommarlikt och "högkänsligt"

Så här ser det ut i trädgården just nu. Sol och klarblå himmel dit mängder med Flammentanzknoppar sträcker sig. Inom några dagar badar vi i ett hav av rosor. Just nu njuter jag av doften från blåregnet, våra första egna klasar som nu slagit ut.

Och så stoppar jag förstås näsan i min lyckoliljekonvalj och n j u t e r av den underbara doften som skickar mig till  barndomens plockande och arrangerande av buketter. I mängder fanns de också i min brudbukett och doften av liljekonvalj är en av de mest underbara jag vet.

Så här är det för en del av oss, vi som nu fått ett namn på ett våra personlighetsdrag - "högkänslighet". Jag har skrivit om det här på bloggen för några dagar sedan och beskrev då min lyckokänsla över att äntligen, äntligen få en beskrivning av varför vissa av oss tar in och bearbetar intryck på annat sätt än andra.

Detta, att se färger, känna dofter, lyssna på fågelsången, bli överlycklig över en ros som snart är utsprungen, det är den stora fördelen med den extra känsligheten. Jag råder alla att gå in på Svenska Dagbladets Idagsida och läsa artiklarna om högkänslighet. Och gensvaret har varit enormt, aldrig har så många reagerat på samma sätt som jag: Åh, det här är OK, vi är många och det är inget fel på oss. Tvärtom!!

Middagar med grannarna

I några dagar har vi haft härligt väder med sol, blå himmel och njutbara temperaturer. Det är härligt att kunna sitta ute och äta klockan nio på kvällen - som här hos svenska grannarna med gott grillat kött och jordgubbar med socker och grädde till efterrätt.

Hemma hos oss dukar vi med rosenkruka och vårservietter och njuter av att det fortfarande är så ljust på kvällen.

Fransk första maj

Här hos oss blommar syrenerna sedan ett par veckor. Så här vackert är det.

Idag, den första maj är det dock en annan blomma som dominerar - liljekonvaljen, le muguet, som alla ger varandra i små buketter och som anses bringa lycka och glädje. Precis överallt säljs de, i små stånd längs vägarna, i supermarchés och i blomsteraffärerna. Jag gillar det här med Frankrike. Man tar alla tillfällen i akt att ha små dagar där allting firas, inte bara importerade amerikanska dagar som Valentine utan Lyckodag med liljekonvaljer, musikdag i hela Frankrike i juni och så förstås alla lediga dagar som helgar allt som har med de två krigen att göra. Sånt som vi i Sverige inte har en aning om.

Jag har också fått en vacker liljekonvaljbukett av min alltid så snälla man och till min stora glädje fanns en kvist med tretton små klockor som anses vara extra lyckobringande. Bild kommer så småningom där den står som bordsdekoration till grannmiddagen som snart ska serveras. Det blir thaikyckling med kokosmjölk, jordnötssmör (svårt för maken att hitta i affären, man är inte så himla mycket för exotiska kryddor här än) och sambal oelek. Lite goda ostar på det och lokalproducerat vin och apéro i solen på terrassen kl. 1900.

Vi har ingen Valborgsmässoafton här i Frankrike och saknar det inte heller konstigt nog. Vi vande av oss med  detta på skärgårdsön där det ömsom snöade, ömsom drog igång för sent i skärgårdsmörkret och med för mycket smällare runt benen för hunden. Så det blev inget SvtPlay för oss med "vintern rasat" och vi är istället helt inne i den franska kalendern där det nu är påsklov sedan länge och helt stängd dag idag som på så många andra ställen. Första maj är ju internationell " arbetets dag" också här.

Men  idag är tv-bildernaockså fyllda av presidentvalskampanjen - Sarkozy på piedestal på Place Trocadéro med hela Paris och Eiffeltornet som fond och 200.000 supporters viftande med franska flaggor. Och utmanaren Hollande på annan plats med samma uppslutning. Nu är det bara fem dagar kvar till slutomgång i presidentvalet och trots att att siffrorna pekar på en missnöjesvald socialist vet man inte vad som händer. Analyserna duggar tätt och med spänning ser vi fram mot direktsänd diskussion mellan de båda kandidaterna om några dagar innan det hela avgörs.

Det är dramaturgi i det franska valet och väldigt intressant att följa även om många fransmän, trots stort valdeltagande väntas rösta blankt eftersom de inte gillar varken den ena eller den andra.

Enkelt men gott. Utflykt till Chez Doudou

Tillsammans med svenska goda vänner gör vi en utflykt till en liten by några mil norr om oss. Byn, som heter Carnoules, är egentligen inte känd för någonting mer än att den på sin tid var järnvägsknut. Lite sömnigt ligger den där, omgiven av vinodlingar och med några tomma, typiskt franska små bygator som vi kör på medan vi letar oss fram till vårt mål.

Varför tar vi oss hit? Jo, för att jag då och då surfar runt och försöker hitta lite annorlunda utflyktsmål, inte minst när det gäller att hitta genuin provencalsk "husmanskost". Jag ramlar över byns restaurang som ligger mitt emot järnvägsstationen. Den är över hundra år och har varit hotell och restaurang lika länge även om hotelldelen ligger nere nu. "Det är för mycket papper och administration att sköta", säger Madame.

Nuvarande ägare har drivit restaurangen i över 30 år. De som var före dem drev den under båda krigen, också i många år. Den heter "Chez Doudou" - hos Doudou (som egentligen är barnspråk för snuttefilt/gosedjur) och är av rustikt och enkelt slag. Här får vi precis det vi letar efter. Genuin atmosfär, jättevänligt bemötande och restauranghunden förs genast fram för att hälsa på Dessi som får vattenskål och många klappar av både servitris och lunchgäster. Lite nyfiket blir vi betraktade - det är nog inte många turister som  brukar stanna till här.

Men det är faktiskt tur att vi har reserverat för det blir strax fullt efter klockan tolv. Och priserna är verkligt facila. "Madame Doudou" lagar själv allt och det känns att detta är verkligt hemlagat - det är som att sitta hemma hos någon och bli bjuden på mat. För 11€ kan man få en trerättersmåltid inklusive bordsvin och kaffe men det är lite f ö r  mycket "tripes", dvs inälvsmat och kokta fårfötter för vår smak. Den ensamme mannen vid bordet som verkar vara daglig stamgäst äter just sånt och verkar tycka det är gott dock.

Vi går upp till 14€-menyn och får för det en hemlagad fiskpate med räka, sallad och majonnäs. Huvudrätten är underbart god och mjäll  lammstek med stekt potatis och parmesangratinerad kokt endive. Det ser inte så mycket ut för världen och uppläggningen är långt ifrån den fina världens men åh, så gott det är. Makens efterrätt är en av favoriterna - Iles flottantes - flytande öar. Dvs friterade äggvitebollar som flyter runt i god vaniljsås.

Till det hela serveras traktens goda bordsvin i enkla flaskor och lika mycket vatten till det. Det är inget tjafsande om årgångar eller annat, bara vanligt gott och enkelt vardagsvin. Vi har blommor på bordet, bomulllsdukar och riktiga servietter och en otrolig service - det kommer rara flickor och ordnar för oss på bästa sätt.

Vi får klart för oss att fredagar är bästa dagen att komma men då måste man absolut reservera bord. Varannan fredag serverar Madame sina Moules Frites, musslor med "påmmes" och varannan fredag är det favoriten "Aioli", en fisk, skaldjurs-, ägg och rotfruktstallrik med mängder med vitlöksmajonnäs. Helt otroligt gott och en av våra favoritmåltider härnere.

Vi ska luska ut när det är fredagsaioli-dags igen. För då åker vi till Carnoules och äter en trerätters med vin och kaffe för 14€ - cirka 125 svenska kronor. Helt oslagbart och mycket prisvärt också härnere. Så kul kan man ha en vanlig vardag i Provence!

En aha-upplevelse!!

I hela mitt liv, från det jag kan minnas, har jag fått höra: "var inte så känslig", "gud vad du är överkänslig", "det där var väl ingenting att bry sig om", "nu tar du väl allt i", nu överreagera du igen som vanligt", "hjälp vad du tar åt dig för ingenting då" "du är ju jättelättsårad" ""du är superkänslig för kritik" etc, etc. Listan kan göras längre och utförligare och jag garanterar: det är inte roligt att livet igenom få höra den här sortens kommentarer. Det tar mycket kraft och energi att försöka stå emot både kritiken och ovanpå det hantera min egen känsla som då ofta inte accepterats. Omgivningen står där och tycker att de det gjort eller sagt inte var så farligt och kommentarer som "Äsch det där var väl ingenting att bry sig om", "skärp dig och ta inte allt så personligt", "jag skojade bara" eller "jag menade inte så illa" är de svar man får om det antingen syns på en att man far illa, blir ledsen eller att man faktiskt också säger ifrån hur det känns. (Numera brukar jag faktiskt också ifrågasätta det i mina ögon idiotiska uttrycket "ta det inte personligt". Hur ska man annars "ta saker"?)

Idag, på just IDAG-sidan i Svenska Dagbladet hittade jag en ny artikelserie som handlar om oss. Vi som plötsligt fått en förklaring på varför vi är som vi är. HÖGKÄNSLIGA. Eller HSP - en Highly Sensitive Person. Observera att detta inte är en diagnos av typen ADHD utan ett personlighetsdrag. Jag läste och läste och konstaterade att för mig, efter nästan ett helt liv så är det först nu som man har identifierat att faktiskt så många som var femte person  är så här hudlös och med så låg tröskel för sinnesintryck att det påverkar hela livet. Och jag känner igen mig i varenda detalj. Det finns ett test med 23 frågor där jag svarade JA på samtliga - det har aldrig hänt mig förr! Maken hade en del Ja och en del Nej vilket också stämmer med hans mycket lugnare personlighet där han också har förmågan att låta saker och ting inte bekomma honom så mycket - han kan skaka av sig och gå vidare, glömmer bort och låter saker bero. Och åh, så jag önskat många gånger att jag själv skulle kunnat agera så - som han själv sa: "ja, jag har ju på det sättet ett mycket lättare liv än du".

I två intressanta artiklar beskrivs hur den här högkänsligheten påverkar precis allt i livet. Från att man "pejlar in vågor i luften" och direkt kan avläsa hur andra människor mår till en överkänslighet för skarpa ljud, ljus och dofter och så förstås hur man blir behandlad av andra. Men också saker som känslighet för koffein och att reagera starkt på hungerskänslor eller grova textilier mot huden.

Att vara högkänslig är naturligtvis inte enbart negativt. Man säger nu att vi antas vara födda med ett känsligare nervsystem som gör att man tar in fler sinnesintryck från den omgivande miljön och sen bearbetar dem på ett djupare sätt i hjärnan. Många känsliga individer är därför kreativa, empatiska och analyserande vilket är en stor tillgång. Men risken för överstimulering är stor om sinnesintrycken blir för många och för kraftiga och kan då leda till både depression och sömnsvårigheter och fysiska reaktioner.

Jag blev oerhört starkt berörd av de här (hittills) två artiklarna och ska med intresse följa det som kommer att komma, baserat på forskning förstås. Inte så att jag framöver kommer att begära någon specialbehandling från min omgivning och förmedla att man måste behandla just mig med silkesvantar som en annan prinsessa på ärten. Men för min egen skull kändes det som en otrolig lättnad och en djup aha-upplevelse. Vi FINNS, vi är ganska många, det är inte överdrivet eller inbillning - det är en del av personligheten på gott och på ont. Det var en otroligt härlig känsla - att bli sedd, att få ord på det andra oftast bara schasat bort som just "överkänslighet".

Men som det står i en av artiklarnas rubrik: "Vi högkänsliga måste sätta gränser" så kommer jag att börja göra det på ett annat sätt än tidigare. Jag tror aldrig att man kan få någon som inte känner igen sig i det här att förstå på djupet. Men man kan förklara vad som händer när någon höjer rösten mot en, kommer med kritiska omdömen, uttalar sig "rakt" vilket ofta faktiskt är en omskrivning för att man vill säga något negativt. Jag ska börja vara tydligare också med vad som händer när det ställs krav som inte fungerar när man har det här personlíghetsdraget.

Sedan länge har jag också förstås lärt mig vissa överlevnadsstrategier. Man utsätter sig inte för situationer där man påverkas för mycket av andras negativa personlighet eller att folk hamnar i gräl eller högljudda diskussisoner. Jag drar mig inte för att be en servitör dra ner hissmusikljudet på en restaurang till exempel. Och jag går ögonblickligen ut ur en affär där radion står på eller det dånar musik på för hög nivå. Jag har också nyligen ganska omständligt (för det kändes att det behövdes) berättat för ett par vänner sedan länge hur jag reagerat över vad de sagt och gjort utan att jag bett om deras omdöme eller åsikt. Inte för att jag tror att de på djupet ens kommer i närheten av vad det är jag försöker beskriva men man kan vara så tydlig det går med var de egna gränserna finns.

Om du, käre läsare, känner att du kanske är en av de här 20 procenten eller till delar känner igen dig på beskrivningen, googla på SvD/Idagsidan/högkänsliga. Gör testet och se var du hamnar - kanske förstår du lättare varför någon i din omgivning reagerar som den gör. Oavsett om du är "högkänslig" eller låter vattnet rinna av dig som på gåsen. Alla behövs vi och det känns som en upprättelse faktiskt att det nu finns både ord och beskrivning på detta!

Och det ska tilläggas: att bo och leva här i Frankrike är oändligt mycket lättare när man är en högkänslig typ. Här är det liksom OK med känslor och att tala om och leva ut dem på ett helt annat sätt!


Bilden har jag målat för många år sen, den är just nu temporärt utlånad. Det är Träden på Skogskyrkogården i Stockholm som får symbolisera det jag skrivit om. Den uppmärksamme läsaren ser också att detta är vinjetten till tv-programmet Det Okända, det där många upplever sig känna och förnimma sånt inte alla gör!