lördag 10 december 2011
Pappa själv
Så här såg han ut då som bebis, son nummer två. Han som precis blivit pappa själv och nu börjar inse vad skriknätter, bebiskräks och bajsblöjor innebär i verkligheten. Men också - självklart - den stormande föräldralyckan - den som man inte vet något som helst om innan man själv fått uppleva den.
När jag ser bilden kan jag känna tyngden av honom på min arm, minnas färgerna på den hemstickade dressen, känna den obeskrivliga lyckan av att ha fått ännu ett välskapt och underbart barn. Om barnbarn anses vara "livets efterrätt", ett uttryck jag aldrig förstått faktisk, vad är då de egna barnen? Hela Nobelmiddagen?
torsdag 8 december 2011
Svensk vård och omsorg - hur står det till egentligen?
När vi flyttade till Frankrike för tre år sen lovade jag mig själv att inte bli en sådan utlandssvensk som gnäller och gnölar över fel i det gamla hemlandet. Men nu kan jag faktiskt inte hålla mig längre.
Vi som nu lever med den otroligt proffsiga och tillgängliga franska sjukvården får ju anledning att jämföra med den svenska, både den vi själva beståtts med tidigare och den som nu erbjuds våra nära och kära.
Parallellt med detta har jag börjat titta på svenska playprogram som Kalla Fakta, Debatt och Uppdrag Granskning och FÖRFÄRAS av Carema-affärer, bortsortering av gamla och dementa i vården och att förlossningsvården har tappat gammal god barnmorskekunskap och att mammorna spricker i hela underlivet och bokstavligen får sitt liv förstört.
Jag blir därför lätt upprörd varje gång jag hör hemmavarande svenskar slå sig för bröstet och säga att Sveriges ekonomi är stark, att det går som tåget för Sverige, heja oss och Anders Borg är så duktig tillsammans med de andra Handelshögskolepojkarna och ser till att ekonomin hålls i schack. Det må vara, men på bekostnad av vad? Vad händer när man sparar och drar in på det sätt som gjorts rätt länge nu? Det är väl självklart att det går ut över vården och omsorgen (och inte bara där förstås) på ett sätt som är helt vidrigt och ovärdigt ett modernt europeiskt land. Men vem ser sambanden och talar om just dem? Det är som om det vore två verkligheter, den officiella och så det andra, det som är just verkligheten.
I min närmaste krets har jag under kort tid varit med om följande: Mamma, pigg och alert för sin ålder, aldrig tidigare allvarligt sjuk, får plötsliga besvär, andfådd, trött, hjärtklappning och andra symptom som direkt leder till tanken att det är något med hjärtat. Hon undersöks på vårdcentral och senare på litet landsortssjukhus. Flera gånger. Och man hittar ingenting. Magen kanske, oro kanske - diffusa svar. Och tiden går.
Till slut blir det akut, det blir ambulans till sjukhuset och några dagars observation med nya provtagningar. Bland annat arbets-EKG och vissa prover för att utesluta hjärtinfarkt. Mamma trampar på och det syns ingenting på EKG (vilket det inte alltid gör). Hon skickas hem med Losec för magen och en uppmaning att ta det lugnt. Det går flera dagar, hon har ont och orkar ingenting och till slut får jag med telefonmilt våld be henne ta sig till vårdcentralen för ny bedömning. Där hittar man ingenting men mamma är blek, kallsvettig och har ont och inte förrän min syster kommer dit och frågar om man tagit EKG görs detta. Och det visar en fullt pågående allvarlig hjärtinfarkt och det blir blåljus och ilfärd till sjukhus och mitt under färden blir mamma sämre så man får vända och köra till det stora sjukhuset i Lund där hon opereras akut.
Hon repar sig och sätts förstås på mängder med mediciner men hjärtat har ändå hunnit ta skada under den här tiden. En skada som hade kunnat undvikas om hon fått adekvat vård och opererats långt innan det blev så illa som det blev. I efterhand får jag veta att den där arbetscyklingsdagen har man också tagit ett blodprov som visar tecken på ev. början till infarkt men man tycker ändå att mamma kan skickas hem. Är jag upprörd? Ja, fruktansvärt, jag vill anmäla både landsortsjukhuset och vårdcentralen men avstår för att mamma inte ska få ev. negativa konsekvenser när det gäller sin framtida vård. Det är inkompetent, illa hanterat, slarvigt och nonchalant och har kostat massor med vårdpengar i onödan. För att inte tala om vad det gör med en patient och hela hennes familj.
Jag ser ett playprogram som handlar om säkerheten på svenska dagis. Och jag tror heller inte det är sant när jag ser siffrorna som presenteras och hur många tiotusentals barn som skadas, ibland mycket svårt när de är på dagis där man förväntar sig att de får den tillsyn de behöver. Berättelsen om en liten pojke som stryps i ett litet miniträd för att dagisfröken gått tvärs över vägen för att hämta posten och lämnat flera barn utan tillsyn får mig gråtfärdig.
Och jag tänker på min syster som arbetat inom barnomsorgen hela sitt liv. Jag förfasas över hennes berättelser inifrån verksamheten som styrs uppifrån, av politiker, styrda av ekonomiska krav, utan insyn eller förståelse för verkligheten, av verksamhetschefer som visserligen själva arbetat inom barnomsorgen tidigare men nu tvingas slå dövörat till inför personalens protester om underbemanning och för stora barngrupper. "Vi kan inte svara för barnens säkerhet längre" säger den uttröttade personalen som också slutar på löpande band eller hamnar i långtidssjukskrivningar. De flesta går hem och gråter efter arbetsdagens slut - det finns ingen plats för pedagogik längre, det är ren barnförvarning och man blir återigen vansinnig över hur det kunnat bli så här.
Och nu har det hänt igen. Vi får ett nytt litet barnbarn, fött på ett av Stockholms största sjukhus som med bild får representera eländet. Numera skickas man hem efter två dagar på BB, det är ju bara inte klokt. Innan amningen kommit igång och bristningar (jodå) läkt och man fått lite hjälp att komma igång med skötsel av den lilla förstfödda.
Två dagar senare blir det ilfärd i ambulans för den unga mamman, drabbad av blodförgiftning och urinvägsinfektion, feberfrossig intill medvetslöshet. Dropp och antibiotika och två dygn på sjukhus (här i Frankrike hade man inte släppt iväg någon på minst en vecka) och så snabbt utskriven till hemmet igen med fortsatt antibiotikakur. Man frågar sig hur det kan bli den här typen av allvarlig infektion på ett stort och modernt sjukhus för det första. Och för det andra varför vårdtiderna är så korta att man riskerar liv och lem. För det är vad som händer. Några dagar senare är det dags igen, feber och frossa och akut in till sjukhus. Nytt dropp och EN vårdnatt är vad som gäller och sen är det hem igen. Och mitt i allt detta finns en liten nyfödd som ska ammas och tas om hand och pappan får slita med skedmatning, skrik och oro för både mamma och barn.
Några timmar senare hemma är läget ännu värre och det blir på nytt akututryckning. Och vad uppdagas då? Att den antibiotika man skickat med - och den man gett som dropp - är av en sort som de framodlade och definierade elakartade bakterierna i blodet är resistenta mot. Resistenta allså - i en vecka har den unga mamman ätit verkningslös medicin och hennes liv har varit i stor fara.
Nu blir det ju allvar på sjukhuset, man har insett sitt misstag och det förklaras förstås med en organisationsproblematik. Doktorn som skrev ut den verkningslösa medicinen hade inte läst hela journalen och inte kontrollerat provsvaren, han var inte ansvarig för patienten från början. Ungefär typ så. Nu blir det nästan en vecka på sjukhus, man vågar förstås inte släppa hem den lilla familjen förrän man sett att allt är som det ska. Rättat till alla misstagen som gjorts från början och som kunnat ta en ände med förskräckelse.
Jovisst, det finns mycket som är bra, många kunniga och duktiga och engagerade människor i vården och i omsorgen om de små och de gamla. Men för mig räcker det med bara exemplen i min egen familj för att jag ska tycka att det är skandallöst. Det får bara inte hända, det som hänt.
Och jag ställer mig frågan: Hur står det till, hur har det kunnat bli så här. Och vem tar ansvaret för att rätta till? Ingen unge ska väl behöva dö på dagis, ingen nyförlöst mamma få blodförgiftning och sen dessutom felbehandlas. Ingen äldre mamma ska skickas hem med diagnosen magkatarr när det är hjärtat som krånglar. . Inga gamla ska sorteras bort från medicinsk vård för att de är dementa och kan bli "utagerande" och störa andra patienter på en avdelning.
Med rätta höjs röster i Sverige inför de vinstintressen som sägs ligga bakom mycket av det som sen resulterar i för lite och för stressad personal. Personal som säkert valt sina yrken utifrån en drivkraft att kunna hjälpa och stötta sina medmänniskor men som inte ges varken tid, utrymme eller redskap. Man behöver inte välja politisk sida eller framföra partipolitiska åsikter för att ställa frågan: Vart är Sverige på väg. Hur har det kunnat bli så här?
Vi som nu lever med den otroligt proffsiga och tillgängliga franska sjukvården får ju anledning att jämföra med den svenska, både den vi själva beståtts med tidigare och den som nu erbjuds våra nära och kära.
Parallellt med detta har jag börjat titta på svenska playprogram som Kalla Fakta, Debatt och Uppdrag Granskning och FÖRFÄRAS av Carema-affärer, bortsortering av gamla och dementa i vården och att förlossningsvården har tappat gammal god barnmorskekunskap och att mammorna spricker i hela underlivet och bokstavligen får sitt liv förstört.
Jag blir därför lätt upprörd varje gång jag hör hemmavarande svenskar slå sig för bröstet och säga att Sveriges ekonomi är stark, att det går som tåget för Sverige, heja oss och Anders Borg är så duktig tillsammans med de andra Handelshögskolepojkarna och ser till att ekonomin hålls i schack. Det må vara, men på bekostnad av vad? Vad händer när man sparar och drar in på det sätt som gjorts rätt länge nu? Det är väl självklart att det går ut över vården och omsorgen (och inte bara där förstås) på ett sätt som är helt vidrigt och ovärdigt ett modernt europeiskt land. Men vem ser sambanden och talar om just dem? Det är som om det vore två verkligheter, den officiella och så det andra, det som är just verkligheten.
I min närmaste krets har jag under kort tid varit med om följande: Mamma, pigg och alert för sin ålder, aldrig tidigare allvarligt sjuk, får plötsliga besvär, andfådd, trött, hjärtklappning och andra symptom som direkt leder till tanken att det är något med hjärtat. Hon undersöks på vårdcentral och senare på litet landsortssjukhus. Flera gånger. Och man hittar ingenting. Magen kanske, oro kanske - diffusa svar. Och tiden går.
Till slut blir det akut, det blir ambulans till sjukhuset och några dagars observation med nya provtagningar. Bland annat arbets-EKG och vissa prover för att utesluta hjärtinfarkt. Mamma trampar på och det syns ingenting på EKG (vilket det inte alltid gör). Hon skickas hem med Losec för magen och en uppmaning att ta det lugnt. Det går flera dagar, hon har ont och orkar ingenting och till slut får jag med telefonmilt våld be henne ta sig till vårdcentralen för ny bedömning. Där hittar man ingenting men mamma är blek, kallsvettig och har ont och inte förrän min syster kommer dit och frågar om man tagit EKG görs detta. Och det visar en fullt pågående allvarlig hjärtinfarkt och det blir blåljus och ilfärd till sjukhus och mitt under färden blir mamma sämre så man får vända och köra till det stora sjukhuset i Lund där hon opereras akut.
Hon repar sig och sätts förstås på mängder med mediciner men hjärtat har ändå hunnit ta skada under den här tiden. En skada som hade kunnat undvikas om hon fått adekvat vård och opererats långt innan det blev så illa som det blev. I efterhand får jag veta att den där arbetscyklingsdagen har man också tagit ett blodprov som visar tecken på ev. början till infarkt men man tycker ändå att mamma kan skickas hem. Är jag upprörd? Ja, fruktansvärt, jag vill anmäla både landsortsjukhuset och vårdcentralen men avstår för att mamma inte ska få ev. negativa konsekvenser när det gäller sin framtida vård. Det är inkompetent, illa hanterat, slarvigt och nonchalant och har kostat massor med vårdpengar i onödan. För att inte tala om vad det gör med en patient och hela hennes familj.
Jag ser ett playprogram som handlar om säkerheten på svenska dagis. Och jag tror heller inte det är sant när jag ser siffrorna som presenteras och hur många tiotusentals barn som skadas, ibland mycket svårt när de är på dagis där man förväntar sig att de får den tillsyn de behöver. Berättelsen om en liten pojke som stryps i ett litet miniträd för att dagisfröken gått tvärs över vägen för att hämta posten och lämnat flera barn utan tillsyn får mig gråtfärdig.
Och jag tänker på min syster som arbetat inom barnomsorgen hela sitt liv. Jag förfasas över hennes berättelser inifrån verksamheten som styrs uppifrån, av politiker, styrda av ekonomiska krav, utan insyn eller förståelse för verkligheten, av verksamhetschefer som visserligen själva arbetat inom barnomsorgen tidigare men nu tvingas slå dövörat till inför personalens protester om underbemanning och för stora barngrupper. "Vi kan inte svara för barnens säkerhet längre" säger den uttröttade personalen som också slutar på löpande band eller hamnar i långtidssjukskrivningar. De flesta går hem och gråter efter arbetsdagens slut - det finns ingen plats för pedagogik längre, det är ren barnförvarning och man blir återigen vansinnig över hur det kunnat bli så här.
Och nu har det hänt igen. Vi får ett nytt litet barnbarn, fött på ett av Stockholms största sjukhus som med bild får representera eländet. Numera skickas man hem efter två dagar på BB, det är ju bara inte klokt. Innan amningen kommit igång och bristningar (jodå) läkt och man fått lite hjälp att komma igång med skötsel av den lilla förstfödda.
Två dagar senare blir det ilfärd i ambulans för den unga mamman, drabbad av blodförgiftning och urinvägsinfektion, feberfrossig intill medvetslöshet. Dropp och antibiotika och två dygn på sjukhus (här i Frankrike hade man inte släppt iväg någon på minst en vecka) och så snabbt utskriven till hemmet igen med fortsatt antibiotikakur. Man frågar sig hur det kan bli den här typen av allvarlig infektion på ett stort och modernt sjukhus för det första. Och för det andra varför vårdtiderna är så korta att man riskerar liv och lem. För det är vad som händer. Några dagar senare är det dags igen, feber och frossa och akut in till sjukhus. Nytt dropp och EN vårdnatt är vad som gäller och sen är det hem igen. Och mitt i allt detta finns en liten nyfödd som ska ammas och tas om hand och pappan får slita med skedmatning, skrik och oro för både mamma och barn.
Några timmar senare hemma är läget ännu värre och det blir på nytt akututryckning. Och vad uppdagas då? Att den antibiotika man skickat med - och den man gett som dropp - är av en sort som de framodlade och definierade elakartade bakterierna i blodet är resistenta mot. Resistenta allså - i en vecka har den unga mamman ätit verkningslös medicin och hennes liv har varit i stor fara.
Nu blir det ju allvar på sjukhuset, man har insett sitt misstag och det förklaras förstås med en organisationsproblematik. Doktorn som skrev ut den verkningslösa medicinen hade inte läst hela journalen och inte kontrollerat provsvaren, han var inte ansvarig för patienten från början. Ungefär typ så. Nu blir det nästan en vecka på sjukhus, man vågar förstås inte släppa hem den lilla familjen förrän man sett att allt är som det ska. Rättat till alla misstagen som gjorts från början och som kunnat ta en ände med förskräckelse.
Jovisst, det finns mycket som är bra, många kunniga och duktiga och engagerade människor i vården och i omsorgen om de små och de gamla. Men för mig räcker det med bara exemplen i min egen familj för att jag ska tycka att det är skandallöst. Det får bara inte hända, det som hänt.
Och jag ställer mig frågan: Hur står det till, hur har det kunnat bli så här. Och vem tar ansvaret för att rätta till? Ingen unge ska väl behöva dö på dagis, ingen nyförlöst mamma få blodförgiftning och sen dessutom felbehandlas. Ingen äldre mamma ska skickas hem med diagnosen magkatarr när det är hjärtat som krånglar. . Inga gamla ska sorteras bort från medicinsk vård för att de är dementa och kan bli "utagerande" och störa andra patienter på en avdelning.
Med rätta höjs röster i Sverige inför de vinstintressen som sägs ligga bakom mycket av det som sen resulterar i för lite och för stressad personal. Personal som säkert valt sina yrken utifrån en drivkraft att kunna hjälpa och stötta sina medmänniskor men som inte ges varken tid, utrymme eller redskap. Man behöver inte välja politisk sida eller framföra partipolitiska åsikter för att ställa frågan: Vart är Sverige på väg. Hur har det kunnat bli så här?
onsdag 7 december 2011
Sjukt
Femte dagen i sängen med återfall i tarminfektion. Den här gången försöker jag undvika sjukhus och får stark dubbelantibiotika och andra franska tilläggsmediciner. Nattygsbordet är något belamrat kan man säga och det gäller att komma ihåg "Matin, Midi et Soir", morgon, middag, kväll. Den som tittar noga på läkemedelsförpackningen ser att här är det inte som i Sverige med noggrant utskrivna etiketter med namn, förskrivande läkare, datum och dosering. Ber man om det skriver apotekaren doseringen för hand på förpackningen, det är allt! Men det fungerar ju.
Maken är urförkyld så vi hankar oss fram och försöker att få timmar och dagar att gå. Dessi tråkar sig, det är ju för trist med en matte och husse som inte orkar bry sig om eller leka. Tur att vi har vår lilla trädgård där hon får leka för sig själv lite. Vi har starka vindar men sol och upp mot 18 grader mitt på dagarna - synd att det inte går att vara ute.
Den vackra julstjärnan kom väninna Carole med sina två barn hit med för några dagar sedan. Är man sjuk här får man besök och blommor - de ringde bara på och stod sen vid sjuksängen och utdelade kramar och krya-på-dig-önskningar. Det där är ju skillnad mot Sverige, det märkte jag när jag låg på sjukhuset i somras också. Hela eftermiddagen strömmade familjemedlemmar in i de olika sjuksalarna, föräldrar, syskon och barn. Det är något lugnare miljö hemma faktiskt så nu är det bara att hoppas på snar bättring!
Maken är urförkyld så vi hankar oss fram och försöker att få timmar och dagar att gå. Dessi tråkar sig, det är ju för trist med en matte och husse som inte orkar bry sig om eller leka. Tur att vi har vår lilla trädgård där hon får leka för sig själv lite. Vi har starka vindar men sol och upp mot 18 grader mitt på dagarna - synd att det inte går att vara ute.
Den vackra julstjärnan kom väninna Carole med sina två barn hit med för några dagar sedan. Är man sjuk här får man besök och blommor - de ringde bara på och stod sen vid sjuksängen och utdelade kramar och krya-på-dig-önskningar. Det där är ju skillnad mot Sverige, det märkte jag när jag låg på sjukhuset i somras också. Hela eftermiddagen strömmade familjemedlemmar in i de olika sjuksalarna, föräldrar, syskon och barn. Det är något lugnare miljö hemma faktiskt så nu är det bara att hoppas på snar bättring!