Husbilsresa. Palavas les Flots

Av min ungdoms charmiga lilla badort utanför Montpellier återstår ingenting. Det är ett enda stort semesterbygge, uppbyggt för sommarinvasion av turister. Här är man också så fin i kanten att när vi äntligen hittar en camping tas vi emot av en säkerhetsvakt som, visserligen artigt, frågar om vi möjligen har något djur med oss i bilen. Och när vi svarar att vi har vår lilla pudel får vi veta att vi inte är välkomna.

Detta är camping vid stranden och hundar är inte välkomna. Väldigt konstig känsla eftersom hundar här i Frankrike får vara med nästan överallt. Men samtidigt kan man förstå det. Ingen fransman plockar upp efter sin hund och kanske vill man kunna erbjuda en bajsfri strand?

Husbilsresa. Från Camargue till Palavas les Flots

Vi fortsätter vår resa mot havet och den lilla badorten Palavas les Flots där jag så många gånger legat brunbränd på stranden i bardot-rutig bikini, ätit strandpizza och nektariner och badat hela dagarna i havet. Och så rökt Gitanes förstås. På 60-talet var det här så det var ju ett tag sen. När vi rullar in mot stranden känner jag inte igen någonting. Ingenting av min ungdoms Palavas ser jag, framför mig ligger ett helt nytt samhälle, ett jag aldrig sett förut.

Husbilsresa. Från Arles mot havet

För att komma till Montpellier där jag tillbringade några härliga ungdomssomrar vid havet får man köra så att vi återigen passerar delar av Camargue, det sanka område vi besökte förra gången för att se vildhästar, tjurar och flamingos. Vi såg inget av något och det här trista landskapet är genomturistifierat och helt oglamoröst. Urfult och överreklamerat helt enkelt.

Det är fortfarande över 30 grader varmt men vi hittar en trevlig restaurang där vi kan sitta i skuggan. Och äter väldigt goda musslor, en fin fisk i saffranssås och så får maken sin favoritefterrätt också. Detta blir dagens mål, till kvällen blir det lite bröd och ost. Nu styr vi vidare mot en ort vid havet, Palavas les Flots. Här har jag inte varit sedan i tonåren då detta var en liten söt badort, ungefär så stor som Torekov. Jag är förvarnad om att det hänt saker sedan jag var här sist så jag blir inte förvånad när vi väl kommer fram.

Husbilsresa. Från Aix en Provence till Arles

Efter alla gästande vänner och familjebesök bestämmer vi oss för att försöka hinna med en liten husbilsresa. Även denna gång västerut, jag vill gärna till min ungdoms Montpellier och de omgivningarna och så är jag nyfiken på Toulouse en bit längre in i landet.

Med husbil är det så att man får acceptera att den är svår att köra inne i trånga franska gränder och gator. Den är heller inte lättparkerad. Så kallade ställplatser - enkla övernattningsplatser - är det också ont om i Frankrike. Däremot har varje ort med självaktning en camping och det är det som gäller. Om man vill kunna tanka vatten, tömma vatten och toalett, ha tillgång till serviceutrymmen plus elektricitet. Och WiFi som internetuppkoppling kallas här. Numera erbjuder varje camping med självaktning sådan, betalar gör man via kort när man väl är uppkopplad.

Vårt första mål var Aix en Provence, en mytomspunnen stad ganska nära oss. För att verkligen kunna besöka den har vi sedan länge bestämt att ta vår vanliga bil och kanske bo på hotell i centrala staden. Den här gången blev det alltså campingplatsen direkt, en ganska vacker sådan i stadens utkant. Första bilden visar det klassiska upplägget. Det är som tilläggning på kvällskvisten med båt fast här har var och en en ganska rejält tilltagen uppställningsplats. Maken kontrollerar dagens mail, det serveras rosévin med tilltugg och senare lagas det mat i bilen. Det är ordentligt varmt, över 30 grader även på kvällen. Runt omkring oss talas det mest tyska - nu är fransmännens egen semester över och det är dags för seniorer som vi från Belgien, Tyskland, Italien och föralldel också från Frankrike att inta campingarna.

Efter en varm natt kör vi vidare till Arles där vi hoppas kunna köra igenom staden och via bilen ändå kunna kika lite på de romerska monumenten, inklusive ett "mini-colosseum" som ska finnas här. Av denna tanke blir intet. Arles visar inte upp sig från sin mest charmerande sida. Vi anländer vid ettiden en lördag och gatorna är avstängda och man håller på att städa upp efter förmiddagens stora marknad.

Det är skräpigt, rörigt och fult. Vi tvingas köra runt i cirklar och kommer inte i närheten av något som liknar centrala Arles. Vi ger upp och kör därifrån. Antagligen får vi göra samma sak som med Aix en Provence. Ta en övernattningstur med "lilla bilen" och bo centralt.

Inte gott!!

Vi har varit på husbilsturné i sydvästra Frankrike en vecka. Bildreportage kommer så småningom. Men till alla läsare som roas och blir hungriga av mina franska matbilder kommer här ett exempel på något som ser gott ut men verkligen inte var det.

Vi kostade på oss ett restaurangbesök mitt i alla husbilsmåltiderna. På översta bilden finns min entrérätt, den skulle innehålla sallad med marinerade rädisor och gåslever. Lät gott men var nästan oätligt. Rädisorna hade legat så länge i vinäger att hela huvudet skrynklade ihop sig. Och gåslevern var inte den goda sort jag tänkt mig. En bit av "riktig" lever, urk, sotsvartstekt på ena sidan och rå på den andra.

Makens entré var grillade räkor. Snyggt upplagda men det var också allt. Torrstekta och nästan omöjliga att skala. Min huvudrätt på bild tre är tonfisk. Det serveras ofta här och man får förvänta sig att det alltid blir torrt, själva fisken är det. Vi har vänner som försöker få sin tonfisk enbart lättstekt och rå inuti. Det blir nästan aldrig som de önskar sig, här steker man fisken tills den är genomstekt. Min var brun och föll sönder i torra skivor. Till detta serverades någon märklig potatis-och grönsaksgratäng, helt smaklös. Över fisken stekt citrongräs - tror jag.

Maken fick en annan fisk som smakade skapligt sa han. Men såsen var av balsamvinägertyp och lika syrlig som mina marinerade rädisor. Samma konstiga gratäng till den här fisken också.

Som efterrätt åt vi crème caramel. Den är nästan omöjlig att misslyckas med men här serverades den tillsammans med vinbärssorbet. Syrligt, syrligt igen.

En kock som snöat in på syrligheter och med noll känsla för hur man steker mat. Men det var snyggt upplagt, det kan dom härnere. Om vi sa till? Nej, vi var sena in på restaurangen och sista gästerna och det är aldrig roligt att bråka och klaga. Så vi tog det som en man, betalade men gav ingen dricks!