lördag 20 augusti 2011
I kvällningen
De här heta dagarna som utmärker augusti i Provence avslutas ändå i något slags avsvalkande tecken. Solljuset strilar underbart vackert genom våra ekar, kastar långa skuggor på väggarna och längst bort anar man de blå bergen. Och temperaturen går ner från runt 36 grader till uthärdliga 30. Och lite senare på kvällen kan man sitta ute i ljumma 25 grader till midnatt om man vill. Inte dumt det heller!
Fransk dansglädje
På den franska vitlöksfesten för en vecka sedan var det väldig fart och fläkt. Varje gång det är musik på öppen plats går fransmännen direkt upp och dansar. Och som dom kan!! Det är cha-cha, rumba, tango och - som på första bilden - gamla hederliga Madison, sånt som jag dansade på 60-talet. Det där kan alla, upp som ett skott och så följer man efter varandra i stegen.
Kvinnorna dansar med varandra lika ofta som med männen. Unga och gamla i en salig blandning och från scenen kom här nu också direktiv i något jag tror hette Maccarena? Borgmästaren som är en kvinnokarl och byter ut sina fruar stup i kvarten hade förstås en ny i år igen. Blond den här gången, mycket botox, långt hår, korta kjolar och höga klackar. Här står han mitt bland sina medborgare och dansar runt med händerna i luften.
Se också så härligt de ler mot mig när jag tar bilderna, farbröderna som till och med gör riktiga glädjeskutt mitt i dansstegen. Joie de vivre - livsglädje, det har dom allt härnere!
tisdag 16 augusti 2011
Musik till maten - spanskt värre
Under vår fantastiska festeftermiddag överraskar orkestern gång på gång. Nu är det latinamerikanska toner och alla uppmanas att komma upp och dansa salsa, rumba och samba. Och med vilken glädje och inlevelser leder inte artisterna det hela. Klackarna i taket eller i allafall upp på borden. Till allas högljudda förtjusning!!
Man får försöka föreställa sig vilken fantastisk sång, vilka proffsiga artister och glada festdeltagare det var. Så småningom gungar hela festområdet i takt!
Fransk festmusik
Inte en byfest utan musikunderhållning. Igår vid den avslutande aïolifesten var det den här vackra musikern som tillsammans med två kolleger sjöng och underhöll under hela måltiden. Festen började kl. 1230 och var slut kl. 1800 så det var varierad underhållning under hela eftermiddagen.
Maken, som gärna drar till sig unga vackra musikaliska kvinnor och som imponerades stort av den här dragspelsmusiken, ler och njuter!
Aïoli! Sista byfesten för den här gången
Mitt på måndagförmiddagen som är helgdag samlas flera hundra bybor - och säkert inviterade gäster också vid de skuggande platanerna framför gamla skolan, det som ny byggs om till nya borgmästerilokaler. Hit har man nu flyttat de roliga skyskraporna i svart och vitt och Frihetsgudinnan à la Francaise, förstås med svandun om halsen.
Överallt hänger byns "stadsvapen" en rolig liten figur som ingen kan lista ut vad den föreställer. Är det en iller? En mink, en mård eller en grävling? Fritt fram för gissning!
Strax är det dags för apéro, god sangria som delas ut frikostigt i väntan på huvudrätten, den tidigare beskrivna aïoli!
Trettiotalsfest i byn
I fyra dagar har det varit fest i byn. Varenda dag något eller några evenemang, alla med anknytning till USA och 1930-talet. New Orleansjazzen har ekat i bygränderna, det har varit spektakel och upptåg från morgon till kväll för barn och vuxna.När fransmännen partajar så är det med besked!! En show som lika gärna kunde ha varit på någon av de berömda scenerna i Paris bjöd man också på - "transformister", dvs franska Christer Lindarwar bjöd på strålande uppvisning så att plymer och svandun virvlade.
Byn har en fantastisk festkommittée som lägger ner ett otroligt arbete, inte bara inför den här traditionella "Fête d'Assomption" utan inför alla andra festdagar. Nu blir det chokladfest i höst och senare en massa julspektakel. Dessförinnan säkert ölfester i samband med besök av vänorten Geschwenda. Just nu är det tyst och stilla i byn och alla vilar sig nog efter de här intensiva dagarna men man vet aldrig, snart drar det igång igen!
söndag 14 augusti 2011
Fransk kräftpremiär!
Äntligen har magtrasslet gett med sig så att det går att tänka i termer av att äta årets första kräftor. Inköpta på IKEA i närbelägna Toulon där vi har det mesta av svensk mat om längtan går dit. Dock inte Västerbottenost som rara vänner därför alltid tar med sig. Den danska jubileumssnapsen är hemförd via husbilen från svenska systembolaget tidigare i år så vi känner oss hemtama med alla tillbehör.
Saknas gör dill, av någon anledning är det svårt att få tag i det här - det används inte så mycket i provencalsk matlagning. Och dillkronor har jag aldrig sett. Ett egenförsök att odla dill fick vi ge upp, fröna var inte alls anpassade till den heta och magra provencejorden!
Hur det smakade? Ljuvligt gott som alltid. Jättefina matiga kräftor med bra smak. Lite hårda i skalet men hellre det än tvärtom. Också Dessi åt med förtjusning gälbitar och annat inkråm! Vi satt som synes ute i den ljumma kvällen och nog undrade vårt unga grannpar vad vi ägnade oss åt - de tystnade i sin egen måltid när vi sjöng Helan Går och Hej tomtegubbar och klingade i våra nubbeglas. Så kan man ha det en lördagkväll i södra Frankrike!
Fransk palmstad och handikapparkering
Hyères, staden där mitt franska sjukhus ligger, kallas också för Hyères les Palmiers. Palmstaden lite fritt översatt sådär. Man förstår varför när man kommer in i denna mycket vackra och trevliga stad vid havet. Det är palmer precis överallt, långa palmalléer och palmer av olika sort, långa och lite kortare och knubbiga. Här är några längre precis utanför sjukhuset.
Här odlas också palmer i mängd och enligt uppgift är det härifrån de flesta palmer levereras till olika orter längs med medelhavskusten. Uppe i våra berg, bara tre mil härifrån finns inte en palm så det känns alltid exotiskt nere i stan.
Fransmännen är inte precis kända för att följa sina parkeringsregler. Man parkerar lite varstans och knökar in sig på tvärsan där det går. Däremot är man oftast noga med att inte ställa sig på handikapplatser. Här syns ett intelligent sätt att markera att det inte är så bra. Den lilla vita bilen har inget handikapptillstånd men har ändå ställt sig på handikapplats. Bilen som backat in och helt blockerat tjyvparkeraren har handikapplapp i rutan och visar med all önskvärd tydlighet vad han tycker om det hela. Frågan är om det i sin tur är så lagligt?
Återbesök på franskt sjukhus
Det har blivit dags för återbesök på det franska sjukhuset. För första gången ser jag det utifrån på rätt sätt och får en uppfattning om hur det ser ut både runtikring och också inne i själva sjukhuset. Förra gången kom jag med ambulans och rullades på bårar hit och dit och såg egentligen mest droppställning och olika tak. Och sen själva det trista sjukhusrummet förstås.
Nu får jag ett mycket bättre intryck. Det känns modernt och välskött, det ligger fint med utsikt mot bergen och har en välkomnande entré med vänliga receptionister. Det finns inte någon sjukhuscafeteria så som man är van vid i Sverige, inga allrum på avdelningarna heller men en liten hörna med kaffeautomat finns och en pytteliten tidningskiosk där man kan köpa lite frukt, choklad och leksaker till barnen.
Ddet blir lite trassel med mitt sjukkort och lite av den franska byråkratin visar upp sig men det löser sig snabbt. Det är ingen väntetid alls och min buttra doktor visar sig den här gången vara på både pratsamt och gott humör och ställer frågor på ett omtänksamt och proffsigt sätt. Plötsligt blir inte det omedelbara operationshotet lika akut, nu bestäms det istället tid för ytterligare undersökningar om en månad och så får det bli diskussion om nästa steg när man sett resultatet av detta. Innan undersökningen som sker under narkos är det först ett förberedande möte med narkosläkaren och jag får ett papper med ett batteri av hälsorelaterade frågor att besvara. Det känns nästan som i USA!
Jag får lite nya mediciner, blir undersökt och får lugnande besked om att det nu kommer att bli bättre. Det känns genast bättre och kanske är det därför jag också ser själva sjukhuset med andra och lite gladare ögon!