Det tycks inte bara vara snö och vinterkyla som slår rekord i år. Inte bara i Sverige utan lite varstans. Men jag tycker mig ana att det också är "dunderförkylningarnas år" - åtminstone här i Frankrike.
För några veckor sen åkte jag på ett riktig elakt fransk virus som totaldäckade mig. Feber och ont överallt och värst i halsen. Den berömda liknelsen med taggtråd kändes helt relevant. Efter en vecka övergick det hela till en fruktansvärd hosta som mer och mer antog formen av en slags vuxenkikhosta. Träningsvärken i magen var värre än den efter 20 dagliga situps. (som jag förstås inte gör numera, det var längesen:-)
Efter 10 dagar gav jag upp och vi gick ner till den lokala byläkarmottagningen. Här är ingen tidsbeställning, man går dit och på något omärkligt sätt håller man reda på vems tur det är - man vet liksom vem som var före en själv och ingen försöker smita förbi den andre. Den här gången var väntrummet fullt. Av hostande, snörvlande, nysande personer varav en otroligt igenkorkad liten unge där snoret rann och hostan slängde ut nya viruspartiklar i kaskader i det lilla rummet.
Vad hjälper handsprit mot sånt?
Den anorektiskt smala Docteur Madame Dupont tog emot oss lika vänligt och professionellt som vanligt. Hon kom ihåg att mannen trillat och gjort illa knäna och förhörde sig om mitt blodtryck och besök hos kardiologen. Och när hon hörde hur jag lät så blev det förstås antibiotika och hostmedicin. Och så kortisontabletter i tre dagar. Det är andra gången jag får detta ordinerat av franska läkare och här är det standardmedicin för att ge immunförsvaret en skjuts och snabba på läkningen.
Det är synd att man inte kan gå på kortison längre tider. För oj så bra man mår. Varenda liten småkrämpa försvinner, muskelvärk, knäont och en stel rygg - allt blir helt bra och hela kroppen känns som för 30 år sen. Och hostan, snuvan och halsontet försvinner också.
I tre dagar varar friskhetslyckan. Sen har mannen lyckats vidareförmedla en nyförvärvad egen förkylning till "efter-antibiotika-känsliga" mig och det hela börjar om igen. Täppt näsa, halsont, ryckig feber, ont i magen ena dan, i huvudet den andra. Och så plötsligt börjar den infernaliska hostan om igen. "Toux sèches et d'irritations", torr och irriterande hosta som rethostan heter här. Jag har lite hostmedicin kvar, svenska näsdroppar och Treo. Jag ber till Gud att detta räcker så jag slipper ännu ett snörvligt väntrum. Igår satt jag i ett sånt hos kardiologen. Och tre hackhostande och snorhissande fransmän satt förstås alldeles tätt intill. Åååh, man kan få bacillskräck för mindre.
En halv fotokurs och ett lördagsevenemang har vi fått avboka för sängtillvaro. Nu får det vara bra tycker jag. Men jag ser på bloggarna att jag faktiskt inte är ensam, Sverige verkar ha drabbats rätt ordentligt också? Här i Frankrike är man inte precis hemma för att man är sjuk. Man går till doktorn, får piller och går till jobbet. Här finns inga vab-dagar, man jobbar på. Och det är kallt i husen, man sparar på uppvärmningen. Kindpussar och tar i hand gör man också, snuva till trots. Inte är det konstigt att det är förkylt lite varstans!
torsdag 4 februari 2010
onsdag 3 februari 2010
Om svensk snö och hundliv
Mentalt nästan lever vi med och i det just nu snödränkta Sverige. Vem vi än talar med och vad vi än läser så verkar detta vara en särskilt snöig vinter. Ibland blir det ju så - mycket kallt och mycket snö, Sverige är dock ett nordligt land. Varför är det så konstigt egentligen?
Jag bläddrar bland mina egna vinterbilder från livet på vår skärgårdsö under många år. Ibland är det lika mycket snö som just nu, ibland mera lagom, ibland helt fantastiskt underbart som på bilderna från denna vinter, år 2006 där vi - och dåvarande Jack Russel-Max var helt ensamma i det vackraste vinterlandskap man kan tänka sig.
Se hur roligt han har när han rullar sig i skarsnön på isen. Kilometervis kunde han och vi gå på knarrande is i solen utan att möta en kotte. Och med alla dessa vidder och eget utrymme, behövde han egentligen "pinka" sitt revir?
Klart man måste, svarar Max från sin himmel, här fanns spår från både grävling, rådjur, älg och ett och annat vildsvin.
Jag bläddrar bland mina egna vinterbilder från livet på vår skärgårdsö under många år. Ibland är det lika mycket snö som just nu, ibland mera lagom, ibland helt fantastiskt underbart som på bilderna från denna vinter, år 2006 där vi - och dåvarande Jack Russel-Max var helt ensamma i det vackraste vinterlandskap man kan tänka sig.
Se hur roligt han har när han rullar sig i skarsnön på isen. Kilometervis kunde han och vi gå på knarrande is i solen utan att möta en kotte. Och med alla dessa vidder och eget utrymme, behövde han egentligen "pinka" sitt revir?
Klart man måste, svarar Max från sin himmel, här fanns spår från både grävling, rådjur, älg och ett och annat vildsvin.
tisdag 2 februari 2010
Lite av varje - småfransk vardag
Större delen av Frankrike har vinter och snö. Inte precis som i Sverige vad jag förstår men dock vinterväder. Det har vi inte här i söder - vi njuter nu av det bästa av denna värld: vårlikt väder nästan varje dag.
Här går barnen på stigen till byn ner till småskolan och skolan med sina mammor varje dag. Nu har vi inte bara snödroppar utan också minikrokus i rabatten. Och utanför huset står nya husbilen tillfälligt parkerad för genomgång och utrustande inför vårens utflykter. Den känns maffigt stor och går ju inte att ha stående här permanent så den står till vardags parkerad på ett "gardiennage", bevakad och inhägnad uppställningsplats i det stora köpcenterområdet Grand Var en bit härifrån.
Om några månader ska den användas för att börja besöka andra delar av Frankrike - ett nytt sorts bil- och boendeliv som i synnerhet mannen i huset ser fram emot!
Här går barnen på stigen till byn ner till småskolan och skolan med sina mammor varje dag. Nu har vi inte bara snödroppar utan också minikrokus i rabatten. Och utanför huset står nya husbilen tillfälligt parkerad för genomgång och utrustande inför vårens utflykter. Den känns maffigt stor och går ju inte att ha stående här permanent så den står till vardags parkerad på ett "gardiennage", bevakad och inhägnad uppställningsplats i det stora köpcenterområdet Grand Var en bit härifrån.
Om några månader ska den användas för att börja besöka andra delar av Frankrike - ett nytt sorts bil- och boendeliv som i synnerhet mannen i huset ser fram emot!
måndag 1 februari 2010
Fransk matlagning del II
Vill ni testa fransk matlagning på enkel men hög nivå?
I dagens Coté Cuisine - Kökshörnan lagas till en urgod linssoppa som hälls över carpaccioskivade ankbröst som lindats runt smala, krispkokta vårlökar. Ankfettet steks i små kuber och den heta soppan hälls överalltihop - ankan kokas i tallriken med andra ord. Vill ni ha receptet?
Ungefär så här gjorde man:
Soppan: Hackade morötter, schalottenlök och gräslök svetttades ihop i kastrull med olivolja. I med två pressade vitlöksklyftor. Här i Franrike tar man bort den inre beska kärnan i klyftan. Sedan tillsatte man okokta svarta linser (går säkert bra med vilken sort som helst), lät detta bryna ihop sig ett tag - ungefär som när man gör risotto. Sedan tillsattes vatten och mot slutet också grädde.
Ankan: Medan soppan kokade skar man bort den tjocka fettsvålen på ett ankbröst, skar det i små tunna fyrkanter och stekte. Det fick "fritera" lite i sitt eget ankfett - som man påpekade är väldigt nyttigt - men sedan silades det bort och de brynta bitarna fick drypa av på hushållspapper.
Smala vårlökar (det står cebettes på receptet men det lär betyda schalottenlök det också) friserades till inför kokning i mycket salt vatten. De kokades i en sil, doppad i det salta heta vattnet och Monsieur le Chef förklarade varför det skulle göras så: ju saltare vatten, desto intensivare kokning. Salt förstärker värmen (på samma sätt som salt används för att töa upp is på vägarna) och därför blir koktiden kort och intensiv. För att inga viktiga vitaminer eller mineraler sen ska gå till spillo läggs lökarna därefter i en bunke (fortfarande i sin sil) med isvatten. De kyls snabbt av för att behålla sin krispighet (inga grönsaker tycker om vatten förklarar köksmästaren). Fiffigt knep tyckte jag.
Under tiden har man skurit ankbröstet i sneda smala, tunna skivor. Ungefär som när vi skivar lax. Varje skiva bankas ut något och lindas sedan runt ett par vårlöksstänglar. Härnere får man ofta haricots verts omlindade med stekt bacon, principen var densamma här fast här är ankköttet rått.
Under tiden har man mixat linssoppan och tagit undan en del av den. Denna del vispas ihop med ytterligare grädde så att den blir tjock och vitfluffig.
Ankbröstlöksknytena läggs sedan, fyra stycken, spridda i en djup tallrik. Den rykande heta linssoppan hälls över knytena som då kokas i soppan. Fettkrutongerna sprinklas över och till sist ringlas gräddsoppan över det hela. Mums vad gott. Och så enkelt? Jättenyttig tror jag också, rätt sorts fett, bara grönsaker och nyttigt kött och fett. Hög LCHF-faktor föreställer jag mig. Ja bortsett från linserna kanske?
Stjärnkocken påpekade att det går att göra det här också med annat kött än anka. Fast hur det blir med fettkrutongerna då framgick inte.
I dagens Coté Cuisine - Kökshörnan lagas till en urgod linssoppa som hälls över carpaccioskivade ankbröst som lindats runt smala, krispkokta vårlökar. Ankfettet steks i små kuber och den heta soppan hälls överalltihop - ankan kokas i tallriken med andra ord. Vill ni ha receptet?
Ungefär så här gjorde man:
Soppan: Hackade morötter, schalottenlök och gräslök svetttades ihop i kastrull med olivolja. I med två pressade vitlöksklyftor. Här i Franrike tar man bort den inre beska kärnan i klyftan. Sedan tillsatte man okokta svarta linser (går säkert bra med vilken sort som helst), lät detta bryna ihop sig ett tag - ungefär som när man gör risotto. Sedan tillsattes vatten och mot slutet också grädde.
Ankan: Medan soppan kokade skar man bort den tjocka fettsvålen på ett ankbröst, skar det i små tunna fyrkanter och stekte. Det fick "fritera" lite i sitt eget ankfett - som man påpekade är väldigt nyttigt - men sedan silades det bort och de brynta bitarna fick drypa av på hushållspapper.
Smala vårlökar (det står cebettes på receptet men det lär betyda schalottenlök det också) friserades till inför kokning i mycket salt vatten. De kokades i en sil, doppad i det salta heta vattnet och Monsieur le Chef förklarade varför det skulle göras så: ju saltare vatten, desto intensivare kokning. Salt förstärker värmen (på samma sätt som salt används för att töa upp is på vägarna) och därför blir koktiden kort och intensiv. För att inga viktiga vitaminer eller mineraler sen ska gå till spillo läggs lökarna därefter i en bunke (fortfarande i sin sil) med isvatten. De kyls snabbt av för att behålla sin krispighet (inga grönsaker tycker om vatten förklarar köksmästaren). Fiffigt knep tyckte jag.
Under tiden har man skurit ankbröstet i sneda smala, tunna skivor. Ungefär som när vi skivar lax. Varje skiva bankas ut något och lindas sedan runt ett par vårlöksstänglar. Härnere får man ofta haricots verts omlindade med stekt bacon, principen var densamma här fast här är ankköttet rått.
Under tiden har man mixat linssoppan och tagit undan en del av den. Denna del vispas ihop med ytterligare grädde så att den blir tjock och vitfluffig.
Ankbröstlöksknytena läggs sedan, fyra stycken, spridda i en djup tallrik. Den rykande heta linssoppan hälls över knytena som då kokas i soppan. Fettkrutongerna sprinklas över och till sist ringlas gräddsoppan över det hela. Mums vad gott. Och så enkelt? Jättenyttig tror jag också, rätt sorts fett, bara grönsaker och nyttigt kött och fett. Hög LCHF-faktor föreställer jag mig. Ja bortsett från linserna kanske?
Stjärnkocken påpekade att det går att göra det här också med annat kött än anka. Fast hur det blir med fettkrutongerna då framgick inte.
Fransk matlagning del I
Franska TV3 erbjuder lite feel-good-program på förmiddagarna. Det är trädgård, mat, heminredning, konsumentupplysning. Det finns "Fråga doktorn" och på grannkanalen TV5 sänder man varje dag ett väldigt intressant program "Les Maternelles" som handlar om allt om barn mellan 0-16 år, barnuppfostran, sex och samlevnad, adoption, ja allt.
Och så finns det här programmet: Coté Cuisine. Matlagningshörnet. Där står en prinsessvacker flicka tillsammans med en matlagningsintresserad inbjuden tittare och lagar mat tillsammans med olika stjärnkockar. Det är ett lugnt och avspänt program i vacker köksmiljö - de olika "chef" - köksmästarna är under av pedagogik och alla hjälps åt att trolla fram de mest fantastiska läckerheter.
Här är utdrag ur morgonens maträtt. En mixad linssoppa som het hälls över ankbröst som skurits i tunna, nästan carpaccioliknande bitar och lindats kring tunna vårlökar. Vid sidan av har man skurit det tjocka ankfettet i fyrkantiga små bitar och stekt det och hällt bort det feta fettet. Ankköttet får koka i den heta soppan och man lägger i fettkrutongerna och häller en del av soppan som vispats med grädde över det hela. YUM! Säger jag bara. Det där ska jag laga nästa gång jag köper ankbröst!
Vad det står på textremsorna?
Bild 1: Det är heller inte dumt, vad ska vi börja med?
Bild 2: Vad vi är "hoptejpade" vi två. (Scotché - har aldrig hört uttrycket men Scotch är ju tejp och de kommenterar att de står tätt ihop så man får gissa att det är detta det betyder.)
Bild 3: Ska du servera ankan rå?
Bild 4: Till soppan, tag morötter, lök, schalottenlök, vitlök.....
Och så finns det här programmet: Coté Cuisine. Matlagningshörnet. Där står en prinsessvacker flicka tillsammans med en matlagningsintresserad inbjuden tittare och lagar mat tillsammans med olika stjärnkockar. Det är ett lugnt och avspänt program i vacker köksmiljö - de olika "chef" - köksmästarna är under av pedagogik och alla hjälps åt att trolla fram de mest fantastiska läckerheter.
Här är utdrag ur morgonens maträtt. En mixad linssoppa som het hälls över ankbröst som skurits i tunna, nästan carpaccioliknande bitar och lindats kring tunna vårlökar. Vid sidan av har man skurit det tjocka ankfettet i fyrkantiga små bitar och stekt det och hällt bort det feta fettet. Ankköttet får koka i den heta soppan och man lägger i fettkrutongerna och häller en del av soppan som vispats med grädde över det hela. YUM! Säger jag bara. Det där ska jag laga nästa gång jag köper ankbröst!
Vad det står på textremsorna?
Bild 1: Det är heller inte dumt, vad ska vi börja med?
Bild 2: Vad vi är "hoptejpade" vi två. (Scotché - har aldrig hört uttrycket men Scotch är ju tejp och de kommenterar att de står tätt ihop så man får gissa att det är detta det betyder.)
Bild 3: Ska du servera ankan rå?
Bild 4: Till soppan, tag morötter, lök, schalottenlök, vitlök.....
söndag 31 januari 2010
Till Elisabet. Populäraste krukväxten?
Jag blir nyfiken. Vilka krukväxter står i de flesta svenska hem? Jag, som numera bor i det fönsterbänkslösa Frankrike får hitta på andra varianter. Jag visade bild på min porslinsblomma nyss, ärvd sedan länge som nu får stå i sol men inte på fönsterbänk. Jag tror den finns hos många, lättskött som den är.
Elisabet svarar genast: Inte hos mig, jag är en pelargonmänniska. Och se, det tror jag många är. Jag är det också - men för mig hör de till uteblommornas värld. Aldrig att jag klarade dem inomhus. Inte fick jag dem att övervintra heller trots alla knep. Så Pius&Co på Gotland som är pelargonexpert och andra har jag den största respekt för.
Elisabet och jag har vit orkidéeförjusning tillsammans, det anar jag mig till från olika inlägg. Här nere är de förhållandevis billiga - stora och fina också, blommar länge.
Och jag kan köpa precis samma krukväxter här i Provence som i Sverige, allt finns. Och så lite andra exotiska sorter förstås. Men utan fönsterbänkar blir det inte så mycket och allt ska ju klara sig när vi är i Sverige under många veckor på somrarna också.
Jag blir som sagt nyfiken - vilka är de vanligaste växterna i svenska hem idag - fotografera det finaste ni har och visa!
Och min målning, av en utepelargon, Selma Lagerlöf, dediceras till Elisabet för de otroliga exemplaren i Ystadfönstren!
Elisabet svarar genast: Inte hos mig, jag är en pelargonmänniska. Och se, det tror jag många är. Jag är det också - men för mig hör de till uteblommornas värld. Aldrig att jag klarade dem inomhus. Inte fick jag dem att övervintra heller trots alla knep. Så Pius&Co på Gotland som är pelargonexpert och andra har jag den största respekt för.
Elisabet och jag har vit orkidéeförjusning tillsammans, det anar jag mig till från olika inlägg. Här nere är de förhållandevis billiga - stora och fina också, blommar länge.
Och jag kan köpa precis samma krukväxter här i Provence som i Sverige, allt finns. Och så lite andra exotiska sorter förstås. Men utan fönsterbänkar blir det inte så mycket och allt ska ju klara sig när vi är i Sverige under många veckor på somrarna också.
Jag blir som sagt nyfiken - vilka är de vanligaste växterna i svenska hem idag - fotografera det finaste ni har och visa!
Och min målning, av en utepelargon, Selma Lagerlöf, dediceras till Elisabet för de otroliga exemplaren i Ystadfönstren!
Söndagslycka
Genom fönstret i vår övre hall lyser solen. Och som den trivs av det, barnbarnsbarnsbarnet eller mer, till min mormors porslinsblomma. Urmodern, över femtio år gammal och stor som en buske, lämnade vi kvar i Roslagen i god väninnas vård.
Endast två svenska växter fick följa med till Provence. En tanig Flammentanzros som nu är på väg att klättra uppför en av husväggarna här och verkar ta sig fint. Flammentanzrosor hade vi runt huset på vår ö - de växte kopiöst och gladde oss varje år med sin rosenprakt.
Och så fick då denna blomma också symboliskt följa med. Då var den ett mindre skott från urmodern, Hoya från mormors Linköping. Morgon- och förmiddagssol får den och har blivit dubbelt så stor och magnifikt grön under vårt första år här. Båda växterna stod i flera veckor i kompakt mörker i flyttbilen och överlevde både torka, stormskurar och 40 graders hetta på vägen ner genom Europa.
Jag får hålla i mig för att inte sätta dit fler blommor på min trapphylla. Än så länge får mormors blomma hållas där i ensamt och vardagsvackert majestät.
Förr kunde man inte köpa Hoya, det var en blomma som gick i arv från mor till dotter. Många är de skott jag gett till väninnor genom åren och de har alla tagit sig och blivit fantastiska nya urmödrar. Och min dotters lilla skott har redan buskat till sig, blommat och breder ut sig. Precis som de ska, de här fantastiskt vackra blommorna.
Är det fler än jag som har den som favorit?
Endast två svenska växter fick följa med till Provence. En tanig Flammentanzros som nu är på väg att klättra uppför en av husväggarna här och verkar ta sig fint. Flammentanzrosor hade vi runt huset på vår ö - de växte kopiöst och gladde oss varje år med sin rosenprakt.
Och så fick då denna blomma också symboliskt följa med. Då var den ett mindre skott från urmodern, Hoya från mormors Linköping. Morgon- och förmiddagssol får den och har blivit dubbelt så stor och magnifikt grön under vårt första år här. Båda växterna stod i flera veckor i kompakt mörker i flyttbilen och överlevde både torka, stormskurar och 40 graders hetta på vägen ner genom Europa.
Jag får hålla i mig för att inte sätta dit fler blommor på min trapphylla. Än så länge får mormors blomma hållas där i ensamt och vardagsvackert majestät.
Förr kunde man inte köpa Hoya, det var en blomma som gick i arv från mor till dotter. Många är de skott jag gett till väninnor genom åren och de har alla tagit sig och blivit fantastiska nya urmödrar. Och min dotters lilla skott har redan buskat till sig, blommat och breder ut sig. Precis som de ska, de här fantastiskt vackra blommorna.
Är det fler än jag som har den som favorit?