Hjärtan

Det här är Universitetssjukhuset i Lund. Här är jag född men tror inte att det såg ut riktigt så då.

Här har jag senare varit många gånger på besök, inte som patient utan som representant för det amerikanska hjärtklaffsföretag jag då arbetade på.

Jag har varit med på många sk. "open-heart-surgery", dvs olika typer av hjärtoperationer där man antingen gjort by-pass eller satt in nya hjärtklaffar. Då, kände jag alla kirurgerna och hjärtspecialisterna och rörde mig vant i lokalerna.

Nu, ligger min mamma här, akut opererad igår efter en hjärtinfarkt. Jag är glad att hon är omhändertagen just här och i goda händer.

Vi har det mycket med hjärtan i vår familj just nu. Så det blir fokus på det och nog inte så mycket blogg ett tag framöver.

Hopi!!

Den här bilden fick jag idag från en av mina kattungeköpare, Pia på Gotland.

För tre år sedan fick vår underbara Maine Coon-katt Cayenne fyra (egentligen fem men den ena var dödfödd) nästan exakt likadana ungar.

Hon hade fin stamtavla och det hade pappa He-man (yes, så hette han) också. Så det blev ett väldigt pysslande med att ordna så att de här fina och rasrena katterna dels blev registrerade, skötta, id-märkta, avmaskade, veterinärbesiktigade och sedan sålda till goda och omhändertagande nya mattar och hussar.

Alla kattungarna fick indiannamn. I kullen fanns en kille, Hopi. Och hans fyra systrar: Zuni, Inka och Maya.

Zuni kom till en härlig barnfamilj i Stockholmstrakten som senare flyttade till hus med trädgård. Inka fick en underbar familj med andra katter och hundar på stort ställe nära Norrtälje. Och vår enda kille, Hopi, kom till Pia, hennes sambo och tre andra katter. De bodde då i en stockholmsförort men flyttade för en tid sen tillbaka till Pias hus med trädgård i centrala Visby där hon är född och uppvuxen.

Pia är en jätteduktig fotograf, en stor kattälskare och en veritabel pelargonexpert. Under de här tre åren har vi haft fortsatt kontakt och jag har fått många och fina bilder av den vackre Hopi och kunnat följa hans utveckling. Nu har Pia vunnit en fototävling i tidningen Kattliv och skickar bild och text till mig. Klicka på bilden så kan ni läsa mera.

Och gå in och kolla Pias blogg där hon skriver om återflytten till ön, om den otroligt busige Sangi, den nya Maine Coon-katten som skulle bli Hopis kompis men det verkar ha blivit "sådär". Hon har både blogg: http://piusochco.blogspot.com/ och hemsida: http://hem.passagen.se/pius8/
där man läsa allt om kattbus, pelargonskötsel och se vackra bilder från Visby och övriga Gotland.
Tack, Pia för att du tänker på oss och berättar om Hopi!

Hur det har gått för de andra kattungarna undrar ni kanske? Den sista, Maya, behöll vi själva och trodde att mamma Cayenne skulle tycka det var roligt med en "kompis".

Katter kan man inte förutsäga hur de ska reagera. Istället för att bli glad blev hon tvärsur över att behöva dela hus och hem med denna tonårsdotter som hon ständigt fräste åt. Hon var mera vän med vår Jack Russelterrier Max som agerat kattpappa under den första kattungetiden och ville inte alls ha med Maya att göra.

När vi flyttade till Frankrike för drygt ett år sedan hade Max redan fått flytta till sin hundhimmel, 13 år gammal. Och vi visste förstås att vi inte kunde ta med oss våra katter, frigångare och utekatter på ö i Stockholms skärgård, till ett parhusliv i en "domaine" i Frankrike. De hade blivit lika vilda och självgående som områdets och byns katter är och vi hade aldrig klarat att ha dem som innekatter.

Det var ett bekymmer - hur skulle vi göra? Och vilken tur vi hade. Vår köpare av huset vid vattnet på Yxlan visade sig vara en stor djurvän. Hon flyttade in med ny valp, burfåglar och kanin. Och tog gärna över fiskarna och vårt akvarium. Och Cayenne och Maya. Som bor kvar i sin gamla miljö och med sina stora revir fast med ny matte.

Och allt har gått jättebra - katterna bor till och med i eget hus numera och har en tredje kompiskatt som sällskap. Får torsk och räkor och sköter råttfångaruppdraget med den äran.

Trots Dessi saknar jag ibland kattsällskap. I smyg ställer jag ut lite hundmat till frigångarna i vårt franska område, de som värmer sig på vår motorhuv och bor under bilen när det blir skyfall. Och får jamande och hungriga kattvänner för en stund. Jag klappar dem och skickar en tanke till mina svenska skärgårdskatter.

Jul??

Nu i adventstider är det lite av upp- och nedvända världen för vår del.

Vi åker till växtvaruhuset "Villa Verde" nära Toulon för att kika på julpynt och komplettera våra uteväxter.

Det är 19 grader varmt, solen skiner och det är ljummet i luften som en svensk sommardag.

Utanför butiken växer "våra" vårblommor penséerna som här är en höst- och vinterblomma. Det känns helt tokigt!

En stor och vacker vit orkidée får åka med hem för att pryda sovrummet. Och bakluckan fylls av cyklamen i olika färger - det är vinterblomman här. Ursprungligen en alpblomma sa någon, klarar den också av lätta frostnätter. Nu står de i sina krukor utanför ytterdörren och på terrassen och ger färgglädje.

Det enda som påminner om höst/vinter är lätt gulnade och lite avskalade träd på butiksparkeringen. Den som utan att skryta om det bjuder på sin magnifika utsikt mot bergstoppen.

Franskt julpynt 2

När jag var barn - och när de egna barnen var små - gjordes det förstås pepparkakshus till jul. Och det placerades på bricka där det låg bomull som snö. En liten fickspegel var isbelagd sjö och småtomtar i porslin från mormors tid satt överallt i det landskap vi fick till med hjälp av kottar, kvistar, stenar och mossa. Och så florsocker pudrat som nysnö över hela härligheten.

Jag minns den härliga känslan av att pyssla ihop ett litet minilandskap, både som barn och vuxen.

Nu går jag här i ett varmt och soligt Provence veckorna innan jul och stirrar förundrat på de franska jullandskapen. Ni får nästan klicka på bilderna för att se detaljerna.

Huvudingrediensen i detta katolska land är inte något pepparkakshus. Det är "la creche", julkrubban förstås. Med och utan Jesus, Maria och åsna.

"La creche" betyder också dagis. Eller barn-krubba som det faktiskt hette när jag var barn. Om de förskoleverksamheter som förebådade ett dagis som då i hemmafruarnas tid inte ens var påtänkt.

Franskt julpynt 1

Här i Frankrike köper man sitt julpynt i det som ofta är en kombination av växthus och zooaffärer.

Vi ska fira vår första jul hemma i Provence och vi gör en provrunda för att se hur pyntet ser ut härnere.

Det är helt obeskrivbart - jag har aldrig sett såna mängder med kulor, girlanger, lysande och blinkande mojänger och allsköns tingel-tangel.

Julen här är lugnare och inte lika uppstissad som i Sverige säger svenskarna som bott här ett tag. Detta gäller inte för julprydnader, det kan jag redan säga. Det här känns mera som i USA än Frankrike.

Men adventsljus och dito stjärnor finns inte. Våra fönster ser exotiskt upplysta ut och seden att tända ett ljus varje söndag i fyra veckor förundrar Carole, vår städerska som förstås undrar vad det är för märkvärdiga stakar vi har.

På lördag är det svensk adventsgudstjänst i vår lilla bykyrka för andra gången. Det ser vi fram emot, det var härligt förra året att få sjunga Hosianna på svenska i den vackra katolska kyrkan!

Ivrig hund på vinprovning

Här är Syster T med allas vår lilla älskling. Så här gör Dessi ofta när hon blir ivrig. Upp och trippa på bakbenen och vifta med framtassarna som den bästa cirkushund.

Den här dagen har hon fått följa med på vinprovning som anordnas av den provencalska delen av svenska Munskänkarna.

Det är roliga tillställningar detta. Man samlas först för själva vinprovningen som ofta har olika teman. Den här gången är det lite ovanligt - vi provar ovanliga och lite udda franska vita viner till olika sorters ostar.

Vitt vin till ost, jo, det går mycket bra och vissa kombinationer var väldigt goda. Efter pröveriet bjuds det på lunch, lite enkel varmrätt, efterrätt och kaffe. Och så glatt prat och sorl bland alla sydfranska svenskar som bor härnere.